Tror som du, Fet, att man ska vara ärlig och förenkla, inte förstora upp det hela. Har haft ångest idag för jag hade bestämt mig för att berätta för sonen. Han tog det såå bra, ville veta hur det skulle gå till och jag jämförde med ett kejsarsnitt för det vet han vad det är (vetgirig som han är, 8 år gammal), att de gör en tunnel, syr ihop magmusklerna och sen drar de ned huden igen, samtidigt som de tar bort lite av den lösa huden på magen. -Aha, som man drar upp och ned en tröja ungefär sa han bara och som svar på att de tar bort lite hud sa han -så då kommer du se ut som 19? haha. Underbart!!

Barn är så fantastiska :)
Idag när jag lämnade min yngsta dotter på förskolan förklarade hon direkt för bästisen att -min mamma har opererat magen, för hon har fått så många barn och nu ville hon att den skulle bli platt igen. Hahaha!

Hon har tyckt allt har varit så spännande med den här operationen, var helt fascinerad av dränet och skulle hjälpa mig tömma ut allt blod osv.
Blev positivt överraskad över hennes reaktioner på detta faktiskt, men har nog väldigt mkt att göra med hur man som vuxen tar detta med barnet. Och när tom barnen ser sån skillnad på magen så är det ett gott betyg också :)

Hur har era barn reagerat?

Håller med dig helt och fullt Sandralk. Det är ett känsligt ämne. Jag har förklarat att jag behövde sy ihop mina magmuskler pga många graviditeter för att få tillbaka min starka rygg och mage. Min dotter tyckte min mage hade blivit såå platt. Det var det jag tyckte var så festligt, att hon kommit fram till sin egen slutsats :) sen ska man inte skambelägga heller om det är ngt man mår väldigt dåligt över och det går att fixa så har man all rätt att göra det för att må bra :) som sagt ett känsligt ämne och en balansgång. Känner att jag nu brutit min mammas dåliga inflytande mot mig gällande narkos osv. Hon har skrämt upp mig hela mitt liv pga hennes egna sjuka rädsla. Så pass att jag ett tag förde det vidare till mina äldsta barn, (därav valde jag att inget säga till dem innan op för ville inte göra dem oroliga) men nu har jag brutit det och det känns bra att ha gjort det. Istället visar jag nu mina barn att det är helt ok att sätta sig själv först och att det är ok att göra det som behövs för att må bra.