Bröstförstoring jul 2019 - Akademikliniken - Stockholm Angelica Hagelberg - Sojabönan

Nu när jag skriver har det gått en vecka sedan ingreppet. Vaknade den 3je juli och var inte nämnvärt nervös, även om jag upplevde att nervositeten gick i vågor och hade gjort det i några dagar med en blandning av overklighetskänslor - nu skulle det äntligen ske. Jag har drömt om att ha proportionerliga bröst hela mitt vuxna liv men av olika anledningar inte gjort slag i saken. En anledning har varit att jag tänkt att jag bör gilla mig själv "som jag är" - en fin tanke men nu vid 43års ålder har jag också insett att jag tycker om mig själv och vill ändå göra ingreppet. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Så efter en kort bilfärd till kliniken följer min kille med mig upp till receptionen där vi skriver in mig och blir erbjudna att vänta en trappa upp. Jag är först på operationslistan och klockan är 07.30 på morgonen. Vi sitter i det lilla och trevliga väntrummet. Min kille smuttar på en kaffe - jag har varit fastande och utan dryck edan 23 kvällen innan men det bekommer mig inte - jag är så målmedveten på vad jag ska gå igenom så jag hade nog kunnat vara utan både mat och vatten i flera dagar. Vi sitter och ser människor stämpla in på jobbet och vi gissar att en av herrarna som kommer är narkosläkaren, han hälsar och ger ett sympatiskt intryck.

En liten stund senare kommer en glad och pigg sköterska och hälsar oss välkomna, hon visar oss till rummet med två sängar och berättar att jag kommer få rummet för mig själv. Hon berättar även tågordningen kring proceduren och att hon ska testa ut en sportbh till mig. Jag får också några tabletter smärtstillande här. Får byta om till vit rock och tofflor - behåller mina egna trosor på. Därefter kommer narkosläkaren och vi hade gissat rätt - det var den sympatiske herren som hälsade i väntrummet. Sedan händer allt på löpande band - Läkaren kommer och tar mig in till ett rum där hon fotar, frågar hur jag mår och ritar på mig med spritpenna. Hon förklarar att hon kommer att sänka mina bröstveck och för att det ska vara möjligt måste hon skära sönder det kollagena fibernätet som bildar den undre bröstpolen. Det blir flera vertikala streck med spritpennan och en markering där dom nya vecken ska vara.

Därefter tillbaka till rummet där jag får sätta på mig sportbhn runt midjan och sedan blir jag upphämtad av en gullig narkossköterska som tar med mig till op-salen. Därinne möts jag av ytterligare en gullig narkossköterska och vi börjar prata om allt mellan himmel och jord. Dom fixar och pysslar kring och med mig och sätter nål i handen. Det känns lite kyligt i salen men jag får benvärmare och täcke (om jag minns rätt) Sköterskorna frågade upp om min hälsostatus och andra detaljer som om jag tålde antibiotika. Då kom narkosläkaren och han informerade om att det kan bränna till lite men att jag kort efter kommer somna. Han sa också att om jag tänker på något mysigt kan det göra att jag får en behagligare sömn - så jag tänker på hur det känns när jag kramar mina nära och kära innan jag försvinner bort...

...och vaknar till.... och tänker - Men så dumt att jag vaknade till nu, det var väl bättre att dom höll mig nersövd om det nu är så att dom behöver fixa något som gör att det drar ut på tiden.
Så tänker jag en stund dock är jag för vimsig för att fråga någon - märker att det står en sköterska bakom skynket och pysslar med något. Efter trög tankedans för jag mina händer till bröstkorgen och inser att sportbhn sitter på plats - jag kan också ana att det är något som putar ut. Långsamt börjar jag bekanta mig med tanken att kanske operationen redan är gjord - att allt är klart och färdigt. När det tillslut landar så känns det otroligt. En känsla av förväntan och glädje bubblar runt mitt hjärta. Jag är fortfarande groggy och väldigt trött efter narkosen.

Snart tittar sköterskan fram och frågar hur jag mår - jag minns inte alls vad jag svarade, antagligen en väl inövad artighetsfras och något i stil med - Jo tack bara fint. Jag får ligga på uppvakningen ungefär en timme sedan styrs jag tillbaka till rummet. Väl på rummet ringer jag min kille som kommer fort. Och ungefär lika fort vill jag prata med all mina kompisar och min mamma och berätta att jag mår bra. Jag hade berättat för några utvalda om mitt ingrepp och i mitt ganska berusade tillstånd vill jag prata med dom alla. Med den påföljden att jag råkade skicka ett av meddelanden till en oinvigd kompis. Hon tror då att jag har bröstcancer och att det är därför jag opererats….hmm… inte så kul. Så alltså, mitt tips är att inte vara så ivrig med kommunikationen till omvärlden då man kan trampa i klaveret.

Min kille hade med sig jordgubbar och mascarpone som vi mumsade på, det var längesedan något smakade så gott. Vi spenderade några timmar på den där salen, snackade och drack gott kaffe. Jag var rätt så påverkad och min kille fick höra var femte minut -Vist vet du att jag ääälskar dig? Läkaren Angelica kom också förbi och sa hej och hörde sig för att allt var bra.

När klockan närmade sig 15 blev vi utskrivna efter jag bevisat att jag kunde kissa för en sköterska. Det följande dygnet var jag fortfarande ganska hög, hade väldigt ont och fick också många orostankar på att något skulle vara fel, typ om det blivit en blödning eller liknande. Jag fick också ganska starka känslor som handlade om - Vad är det jag har gjort med mig själv, har jag betalat för att någon ska skära i min kropp?! Och känslan dom första gångerna jag såg mig själv i spegeln var att mina bröst var oproportionerligt stora - så stora att folk skulle stanna och stirra på mig på gatorna…

Nu en vecka senare (och redan bara några dagar efter op) känns formen och utseendet helt fantastiskt. Jag är så glad att jag vågade och tacksam över Angelicas estetiska färdighet av att se vad som skulle passa på min kropp och att sedan skulptera mig så. Det gör fortfarande ont men jag återhämtar mig från dag till dag med stora kliv. Idag räcker det med anti-inflamatorisk medicin en till två gånger per dygn. Mina små gulliga orginalbröst som ligger frampå hela paketet är ganska ömma och bröstvårtorna är väldigt känsliga för beröring - men det kommer att ge med sig hoppas jag.

Idag pratade jag med min kirurg och hon bekräftar att om tre månader kommer man kunna urskönja resultatet. Jag frågade också upp om en extra ilande smärta som jag har bakom vänster bröst ut mot sidan av bröstkorgen. Hon bekräftade det jag har trott att jag har känt - det är mycket nerver i det området och det är möjligt att en lite större nerv har skadats - som tur är kan nerver både läka och leta sig tillbaka till varandra - men det kommer att ta några veckor.

Den senaste veckan har innefattat ett brett spektrum av känslor - men den känslan som är tydligast just nu är förnöjsamhet och vilsam glädje över resultatet och att jag vågade följa min längtan.