Bröstförstoring aug 2014 - Plastikakademin - Linköping Anonym (Läkare) - anna 365

*

Till att börja med har jag aldrig haft en tanke på att göraen bröstförstoring, trots missnöje över små bröst. Bröstförstoring har för mig varit synonymt med blonderade Stureplansbrudar med monströsa bröst, jo precis så fördomsfull har jag varit (kanske inte helt utan belägg dock…). När jag helt plötsligt (väldigt ordagrant faktiskt!) och väldigt överraskande kom på att också jag kunde göra en bröstförstoring, dock till icke-monstruös storlek, så blev jag väldigt glad och något exalterad, så exalterad och glad över min nyvunna insikt att jag vill göra det nu! Jag tittade på bilder över bröst, ännu mera bilder med konstiga bröst och i det stora hela satt jag om ett frågetecken över alla benämningar, jag var minst sagt helt villebrådig.

I andra änden av storleksval och form så hägrade valet av klinik och kirurg. För det första hade jag ingen som helst aning om hur många olika kliniker som utförde dem, också det visade sig vara en djungel. Instinktiv ville jag dock dra mig bort från Stockholmsområdet, trots att det låg närmaste till hand rent geografiskt och uppenbarligen erbjöd flertalet alternativ till kliniker än annorstädes. Jag tror min instinktiva upplevelse av dessa kliniker som lite frånstötande har något med min överdrivna rädsla för Stureplansfolk att göra, någonstans för mitt inre såg jag mig själv ta formen efter dessa individer. Jo, jag är fullproppad med förutfattade meningar om den staden trots att jag bott, studerat och arbetat där flertalet år. Usch, jag borde kanske ha investerat mina 39 000 i någon typ av psykologisk utvärdering och behandling istället.

Hur som, jag lyckades lokalisera en klinik där en herre med en tjusig och förtroendeingivande titel arbetade (även om fotografiet på honom snarare vittnar om en romanförfattare som vill inge mjukt förtröstan med hemlighetsfulla insikter?). Jag slog en pling till denna klinik och hoppades på en tid nästkommande vecka. Ok, riktigt så naiv var jag kanske inte, men nästan. Visade sig dock vara väldigt lång väntetid till såväl konsultation som operationen, vilket skulle ske någon gång under sommaren om jag inte missminner mig. Detta passade inte mina planer alls, jag ville göra min förstoring ganska omgående, mer korrekt på stört.  Personen på andra sidan luren informerade mig emellertid om att den även fanns en till mycket duktig kirurg med mångårig erfarenhet. Eh... tänkte jag. ”Jag har sett det på er hemsida och han ser himla ung ut på fotografierna”. Jag sa inte detta, tänkte det bara. I ärligheten namn så efterfrågade jag inte mannen med den tjusiga titeln, jag tror jag efterfrågade honom som ”den äldre”. Hur som, jag som redan var i min i särklass mest spontana anda drog till på ett ännu mera spontat ”ok”. Inte fullt så lång väntetid, konsultationen skulle ske i mars och operationen vecka därpå. Herregud, veckan därpå tänkte jag? Här höjde jag kraftig på mina ögonbryn och blev stum sekunden efter, inget som personen på andra sidan luren kunde ta notis om, för nu verkade de tro att jag verkligen ville, och skulle, genomföra en operation hos dem. Någonstans har jag ju läst att man först genomgår en konsultation för att se att man resonerar lika kring operationen, att man känner förtroende och att man överlag känner sig ok över att bli nedsövd, sönderskuren och fylld med onaturliga ämnen i kroppen av just den här kirurgen man satt ansikte mot ansikte mot. Visserligen söver han inte, men skär!

Några dagar och sedan veckor passerade där ett och annat ”jag är galen” passerade och jag funderade på konsekvenserna för mitt nästkommande liv. Jag lär säkert födas till något riktigt deformerad för att verkligen fålära mig läxan att leva med en kropp som skiljer sig från mängden och bråkar med mitt jag. Herregud, jag är verkligen galen som låter ett vinstintresserat vårdbolag ingjuta mig med ett förtroende om att det är helt i sin ordning med att de skär upp mig, utan egentlig anledning? Den enda anledningen är att jag verkligen är galen för att jag låtit mig påverkas av yttre influenser till den grad att jag faktiskt betalar pengar, till ett vinstintresserat vårdbolag (!) för att förändra ett par helt normala och antagligen helt funktionsdugliga, men väldigt små, bröst. Någonstans kommer jag antagligen känna lite sorg för att jag inte är mer människa än jag hoppats på. Men å andra sidan, någonstans kanske en av mina läxor i detta liv är att mjuka upp mitt rigida jag och se att Stureplansbrudar inte är förvrängda själlösa människor odlade i ett labb. En av mina läxor är definitivt att bli mer ödmjuk.  I dag är jag läskigt selektivt ödmjuk, jobbar stenhårt på att läxa upp mig själv om det.

Bla, bla, bla med lite sidospår och sedan satt jag i väntrummet och väntade på min tur för konsultation Jo, måste ju tillägga att jag var lite smålöjligt nervös inför att kirurgen skulle vara en lite yngre herre, trots att jag är så pass gammal att jag passerat mer än 1/3 av mitt liv. Visa mentala delar tycks aldrig mogna för mig…Hur som. Jag tror han körde sin invanda repertoar om diverse ting sådana som jag brukar undra över. Jag hade inte mycket att sätta emot men kände framförallt att jag inte hade en anledning till att göra det. Här sitter en person med gedigen utbildning, flertalet års erfarenhet (eller? har aldrig lyckats utröna hur länge denne kirurg, som till synes inte tycks fullt så åren till kommen, pysslat med bröstförstoringar?), kan i alla fall konstatera att han är erfaren kirurg, mer eller mindre. Jag förmodar lite krasst, något fördomsfullt, och utan några som helst belägg för mitt påstående, att bröstförstoringar känns lika upphetsande som att skära ut halsmandlar. Kanske inte första operationen och definitivt inte tionde heller, men när man har rullat in- och ut töser som mig till operationsrummet flertalet år så torde det väl ändock te sig mera som en rutinoperation? Vill strakt punktera här att jag INTE upplevde att han förmedlade någon uns av något som skulle antyda att jag bara var en tråkig rutinoperation, det är en slutsats min hjärna drar på helt eget bevåg! Jag kände hur som största möjliga förtroende för denna herre när jag väl mötte honom. Jag har försökt rannsaka mig själv vart detta förtroende kommer ifrån? När jag letade information om honom så hittade jag inte en enda tös som hade erfarenhet av honom som bröstförstoringskirurg, inga bilder, inga ris, inga ros. Hittade honom omnämnd i andra sammanhang, men aldrig rörande bröstförstoringar.

I alla fall. Jag hade inget att tillägga, endast lite få bekymmer huruvida jag skulle råka vakna med monströsa rattar, tydligen inte. Han var dock tydlig med att det var runda implantat som gällde. Jag var helt inställd med anatomiska, helt inställd! Men jag gjorde en liten kalkyl i huvudet under bråkdelen av en sekund och konstaterade återigen att han verkar veta vad han snackar om medans jag verkligen inte gör det. Men han hade antagligen kunna sagt att de numera arbetade med playdoo som implantat och jag hade köpt det som en bra idé. Nej då inte fullt så bortkommen, eller jo, kanske förresten. I alla fall. Här någonstans ska tröjan av och han tar fånigt lång tid på sig att hämta en linjal i någon vrå av rummet medans jag gör detta. Jag skäms lite för att de uppenbarligen känner att de måste ta hänsyn över att töser som jag kan tycka det är lite beklämmande att ta av sig tröjan framför okända herrar. De kanske betraktardet som förmildrande omständigheter att pyssla med annat medans man gör det? Ta det inte fel, jag är tacksam för gesten men det blir lite övertydligt. Men vad vet jag, det kanske inte är brukligt att det går till så, han kanske verkligen hade problem med att hitta den där linjalen? Men det är väl bara att spela spelet, eller så är jag bara jag som läser in saker som inte existerar, kanske mest troligt. Jag sitter utan tröja och försöker låtsas oberörd, jag är också väldigt oberörd för jag har gått in i ”patient-mode”. ”Här sitter jag med ett par tuttar men känner ingen som helst relation till dem, vad säger du, ska vi skära lite i dem!”…ungefär. Sedan var det lite foto hit och dit, men vänta nu, kan inte personerna i det där huset 300 meter bort se mig nu? Tänk om de står med kikare och skrattar? Äh, jag har en naturlig inställning, är helt oberörd, not.

Sedan var det tack och hej och jag kommer inte ihåg så mycket mer. Ok, jag ska tvätta mig med något från apoteket, inte äta eller dricka på x antal timmar och h-e tog jag kanske ett glas vin för mycket kvällen innan? Resonerar lite och konstaterar nej, men för säkerhetsskull medger jag med lite skuld, som jag försöker gömma undan, att jag har druckit lite vin kvällen innan till narkossjuksköterskan varpå hon gensvarar med ”vad gott” och jag konstaterar att vad bra, då kanske inte mitt blodsystem eller någon annan viktig vital funktion kollapsar på operationsbordet.  Så nu ligger jag alltså i en säng av fyra inne på ett sjukhusrum, eller rättare sagt tre, en säng är frånvarande. Dessförinnan har jag varit lite smånervös men mestadels spänd. Spänd, spänd, spänd. Jag har även bytt om till en vit särk som jag inte visste hur den skulle sitta i och med att jag helt misslyckades med att ta in den informationen som narkossjuksköterskan gav mig sekunderna innan. Jag chansar på bak- och fram i och med att jag sett det på filmer och jag knäpper den hela vägen. Ett rätt av två! Trosorna då, ska jag ha på dem, jo jag kommer tydligt ihåg att hon sa ja när jag frågade om detta. Strumpor fick man också ha, bra. Tycker andras fötter är lite äckliga och andras underliv är i störst allmänhet inte heller något jag vurmar så hiskeligt för, så jag känner mig lite obekväm med tanken på att jag helt plötsligt, i ett koma-liknande tillstånd visserligen, ska ligga toknaken framför en bunt främlingar, för det visade sig vara fyra medverkande under operationen. Men jag behöver tydligen inte det: jag har strumpor, trosor och en vit särk som får mina bröst se helt galet fula ut då en vårtgård jag har en liten problematisk relation till är det enda som sticker fram, usch.

Någonstans här omkring rullar säng fyra in, innehållande en kvidande tjej som mumlar något som inte är helt olik aj, möjligtvis kan det ha varit f-n eller oj. Jag är inte helt förtjust i hennes närvaro för hon fyller mig med viss skräck. Jag försöker le lite åt saken för det där lär ju vara jag alldeles strax, men nej, det känns inte alls kul fast mina muskler i ansiktet i ett desperat försök försöker övertala mig om motsatsen.

Narkossjuksköterskan berättar saker, tror jag, jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg för jag är väldigt nervös, spänd och börjar känna att det vattnar sig lite i ögonen. Tur att jag åkte hit själv och bestämde att det räckte med att min lots hämtar mig när det är dags att åka hem, för om hon hade varit här nu hade jag antagligen börjat gråta, vilket jag gjorde ändå, visserligen under starka protester från mig själv men som jag uppenbarligen valde att ignorera av känslomässiga anledningar som jag inte tycktes råda över. Jag försökte andas, jag försökte gå in en liten buddistisk bubbla, jag försökte kallt resonera, jag försökte acceptera och låta det passera, men nej, tårarna kom och jag skäms. Herregud, jag är vuxen, jag har valt det här själv, det är en rutinoperation (förvisso inte för mig) men ändock känner jag mig galet ledsen. Nu är jag mindre nervös, mindre spänd men desto mer ledsen.

Det dyker upp en trevlig narkosläkare och pratar lite, kommer inte ihåg om vad. Sedan tar han sägen och kör iväg den, med mig i! Jo, glömde förtälja, jag har ju både fått en nål i armen och diverse tabletter, så jag är inte bara kognitivt, emotionellt och psykologiskt lätt traumatiserad av själva händelsen utan också av tabletterna. Jag körs till ett ”för-rum” (eller vad man ska benämna det som) till operationsrummet och jag ligger under en lampa eller dylik apparatur som uppenbarligen har som livsuppgift att alstra värme ner på operationsobjektet, eller möjligtvis sängen som får stå där och vänta medans operationsobjektet infinner sig på annat håll. Uppehåller mig där en kortare tid tills det gåt upp för mig att jag inte alls ska ligga kvar där, jag ska gå in på operation! Innan jag kommer på det snyftar jag lite i sängen, eller kanske mer bölar stillsamt, medans den väldigt rara herrn (narkosläkaren) säger lugnande ord, tror han säger lugnande ord i alla fall. Kommer i alla fall ihåg honom med välbehag, fick mig att inte känna mig fullt så fånig som jag faktiskt gjorde. För övrigt måste jag säga att det verkar vara ett riktigt spännande område, narkos och medvetande.

Hur som, upp på benen och kila in i operationsrummet. Reagerade på att operationssängen, eller bordet snarare (säng för mig) är så smalt. Försöker lägga mig till rätta för uppenbarligen ska man ligga på ett speciellt sätt för bordet/sängen är inte helt platt. Böjd hit och dit. Jag får på mig ett par gigantiska uppvärmda sockor som snarare är små madrasser utformade för att passa runt benen. Dom ska man ha på sig för att kroppen tenderar att ha vissa svårigheter att hålla värmen under narkosen. Jättesköna grejor, sådana ska jag önska mig i julklapp, behöver bara en gigantisk ugn att värma dem i och en extra garderob att förvara dem i. Jag kämpar fortfarande med mina blöta ögon och tårarna kommer. Skäms, ligger platt på bordet med gigantiska sockor och en särk som får ligga kvar på mig i all välmening så att jag inte ska känna mig så utfläkt (får antagligen ligga kvar på alla patienter till dess att man är sövd), och ja, gråter en liten skvätt. En empatisk operationssjuksköterska plockar fram min tidigare nedstoppande hand från täcket och håller den lugnande, tar av sig munskyddet och alla talar vänligen för att lugna mitt lilla emotionellt upproriska jag.

Oj, jag har ju glömt biten då kirurgen ritar på mig. Han ritar. Försäkrar sig om att jag fortfarande är införstådd med att det kan tillstöta komplikationer (vilket han informerade om vid konsultationen), vilket det kan göra vid alla operationer samt efteråt. Jo, jag är införstådd och sitter så rakt jag kan medans han ritar. Han talar om att han inte ska skära överallt där han ritar och jag är faktiskt osäker på om han skämtar eller om han tror att det faktiskt finns patienter som tror det? Det är väl inte möjligt? Alltså inte möjligt att det finns patienter som tror att han ska skära överallt samt tillika att han tror att det finns sådana patienter?

Det måste vara en tärande arbetsmiljö. Yngre tjejer som nojjar och vill ha bröst.

Hur som, jag ligger på operationsbordet, har svårt att hålla tårarna tillbaka och önskar att de kan söva mig inom en riktigt snar framtid för den här fajten, mot tårarna, kommer jag garanterat förlora. Förmodar att jag snart kommer att hulka okontrollerat och fulgråta. Jag försöker andas, lägga fokus på andningen. Jag lyckas, blir lugnare! Nej då, det är inte jag som gör det, det är tabletterna. Eller mestadels tabletterna, lite hon som håller min hand och kanske en pytteliten gnutta av min egen andning. Äntligen sprutar de in någon typ av söv-vätska och det svider något i armen. Jag får en mask över ansiktet och blir informerad om att jag komma somna när som hel…och vaknar om vad som känns som 30 sekunder senare av att jag hör mitt namn. Kommer ihåg att jag försöker ta mig för huvudet i något försök att börja resonera varpå de snabbt kontrar med att ta ner min arm. Jag kontrar med att informera att det här med narkos är ju att sova ganska lätt för jag har ju drömt (passerar antagligen någon sekunds drömstadie när man lämnar narkosen). Jag upplever ingen omedelbar smärta i och med att min hand far upp, sedan kommer den som ett brev på posten och jag tror jag frågar om smärtan kommer att tillta ytterligare eller bli möjligtvis börja avta?  Ha, innan min säng har nått tillbaka till sitt rätta ställe har min smärta ökat exponentiellt.  Narkossjuksköterskan frågar hur smärtan känns, om jag behöver extra smärtlindring? Jag börjar snyfta pga. smärtan varpå hon konstaterar att så uppenbarligen fallet. Minuterarna passerar och gud vad jag önskar att min lots var här så jag kunde ha någon att gråta inför och som kunde hålla min hand och stryka mig på kinden. Jag ligger torrt och värker. F-n vad ont det gör, jag kan ju inte röra mig! Jag trodde jag skulle ligga här och bläddra studielitteratur. Ligger statiskt och försöker att inte andas för det gör så galet ont, misslyckas gravt med att få min egen andningsförmåga att upphöra, bra.

Men nej, det känns inte som att en långtradare har kört över mig, inte på något sätt och vis. Det känns som att mina bröst aktivt försöker slita sig loss från min kropp, och de gör ett riktigt bra jobb. Inbillar mig att det känns ungefär likadant som för snubben som hade otur nog att vara den första människan att möta en främmande livsform, face-to-face, i Alien. Han som blir ofrivilligt oralt våldtagen av en slemmig flerarmad tingest med svans, hans som får bröstkorgen spräckt vid födelse av dess avkomma. Så känns det, bara det att jag har två aliens som gör sina kläckningsförsök lite längre upp och lite utåt sidorna. Aj.

Post-op.

Det gör ont, väldigt ont. Det som dock gör ändå ondare är att ena min bröstmuskel protesterar högt över vad jag utsatt den för och deklarerar detta missnöje genom att krampa sig till och från. Jag är väldigt känslig för smärta men jag försöker verkligen, så gått jag bara kan, att vara en duktig patient och hålla käft, jag misslyckas gravt. Jag kan inte hjälpa det, det är som en fysisk reaktion är biologiskt bunden mellan min bröstmuskel och mina stämband. Jag vrålar inte, med stönar ett lite högre a-h-h-h (och för detta ber jag tusen gånger om ursäkt för till den tös som själv strax skulle rullas in på operation, förlåt om jag råkade inge fasa i dig!). Jag vet inte om narkossjuksköterskan tyckte att jag var en osedvanligt pepplig patient eller om det verkligen är så att hon aldrig hade erfarit att en patient som förnimmat muskelsammandragningar efter ett sådant ingrepp, hur som konstaterade hon i alla fall att hon aldrig hade hört talas om något liknande. Jag skämdes lite. Jag är ingen medicinsk doktor, inte sjuksköterska, inte massör. Jag tillhör inte någon kategori av de yrkesmänniskor som har anatomisk kännedom om kroppen och dess muskulatur, men om detta inte var muskelsammandragningar så borde någon ha presenterat mig med en bättre förklaring.

Jag låg och mådde illa till del av morfinet. Jag fick också lite syrgas kopplat till ena min näsborre, där själva kopplingsanordningen utgjordes av något som inte var helt olikt en öronpropp som det for en lätt vindande vind genom, vilken landade på en närliggande slemhinna, en slemhinna som kommande dagar skulle tvinga på mig nysningar i något som kanske var hämnd. Nysningar som jag försökte kväva och som vid misslyckade kvävningsförsök fick det att kännas som om mina bröst skulle slitas av kroppen. Hur som, jag ligger i sängen och mår illa samt smärtar. Kirurgen tittade in och kollade läget ( i dubbel bemärkelse) genom att klämma lite på brösten/implantaten, vilket kändes helt onödigt ur ett rent fysiskt förnimmelseperspektiv, men högst relevant ur alla andra aspekter. Han tycks jonglera med operationer, uppvaknade patienter och förbereda inkommande på ett välinövat rutinerat sätt. Jag undrar hur många operationer han respektive ”herrn med den tjusiga titeln” gör på en dag (minst fyra i alla fall), hur många på en vecka, på en månad? Och detta är bara en ”bisyssla” till deras ordinarie arbete. Det känns så absurt på så många olika plan…

Det passerar fem-sex timmar där jag ligger inlindad i ett kognitivt töcken med inslag av smärta, illamående och ett ”det här kanske inte var en sådan bra idé trots allt…” Jag känner viss tidspress att kvickna till så att jag kan lämna sängen och lämna plats för en eventuellt nästkommande patient. Jag kommer dock fram till en slutsats att jag nog inte måste det, för ett: tänk om det skulle tillstöta komplikation och jag måste korrigeras på det ena eller den andra sättet, något de torde ha med i kalkylen, och två: någonstans har jag blivit informerad om att man får stanna den tid man anses behöva. Å andra sidan vill personalen antagligen inte stanna kvar till sena kvällen pga. peppliga patienter, så jo, jag upplever viss tidspress. Jag önskar jag var lite tuffare så jag kunde ge mig i kast med ett försök att ta på mig mina kläder, eller bara sätta mig upp, men nej jag är för medtagen.

Efter vad som kändes som en kortare evighet klev en liten ängel in i rummet, min lots, min syster. När vi var mindre var hon syster-yster, och jag var lillstrumpa förstås. När vi blev lite äldre blev hon syster-dyster och sedan betraktade jag henne bara som djävulens högra hand under ett par år. Numera är hon dock en ängel. Attans vad bra dom är att ha, de där familjemedlemmarna. Hon fick hjälpa mig att tråckla på mig mina kläder då jag själv stod orörlig som en högst kvalificerad och utomordentlig fantasiskt proffsig levande staty. Efter ett sista ”klämm och känn” av kirurgen begav sig syster och jag mot bilen och det visade sig att jag också hade en oupptäckt tallang för att röra mig som en stelopererad robot. På något sätt lyckades jag slå mig ner i bilsätet och under den kommande tiden i bilfärden hem levererar jag ett antal uppmaningar av typen ”Ahhh…försiktigt!” varpå hon gensvarar med ”Ahhh…förlåt jag glömde!”.

Hemma. Hade inte ens förmåga att trycka ner dörrhandtaget på min ytterdörr, jag testade med bristfälliga resultat. Jag satte mig i en soffa och spenderade de nästkommande tre –fyra dygnen där, med undantag för en djävulsk tenta ”dagen-efter-dagen” som jag på något sätt lyckades fixa trots att jag misslyckat att utföra den korvstoppning av statistiska manövrar jag hade planerat lagra under operationsdagen samt nästkommande dag. Under dessa sittande dygn testade jag att lägga mig ner på golvet som jag försett med sängmadrass och andra mjuka delar av diverse sängbeklädnader (då min säng är av loftvariant och befinner sig närmare taket än golvet och kräver sju steg på en stege). Jag lyckades nå golvlägget men misslyckades dramatiskt med att ta mig därifrån. Jag försökte förlika mig med min dåvarande position men konstaterade att den är dåraktig. Helt sanningsenligt var jag faktiskt osäker om jag på egen hand skulle lyckas ta mig från liggande till sittande läge. Jag övervägde att ringa min far klockan tre på natten. Jag testade att vara envis. Jag stod emot känslan av att mina bröst fattade eld och att det kändes som tiotusen pissmyror utförde sina behov i mina operationsärr och lyckades därmed få upp mig själv till sittande position genom att klämma fast mina händer under knävecken och ta hjälp av mina bristfälliga magmuskler för att dra upp mig till sittande läge. P-U-H-F-Y-F-N-H-U-R-L-Ä-N-G-E-S-K-A-D-E-T-K-Ä-N-N-A-S-S-Å-H-Ä-R? …ett par dagar tydligen.

Jag kunde knappt röra mig, absolut inte ligga ner och sedermera fylldes dessa dygn mestadels av smärta, sömnbrist och vad som upplevdes som ett mentalt övergrepp på min själ efter exponeringen av kommersiellt tv-tittande som närmade sig 60 h, mer eller mindre non-stop. Behöver jag säga att jag kände mig stulen på lycka och därtill lite lurad av mig själv. Här någonstans började jag känna mig lite lätt deprimerad. Jag förklarade för mig själv att detta med största sannolikhet är en förväntad och inte helt ovanlig reaktion av flera dygn med fysiska, psykiska och mentala påfrestningar, men det hjälpte föga. Logik och känslor har aldrig riktigt lyckats komma överrens hos mig. Jag hyllar logiken för mycket för att jag i grund och botten antagligen är mer en känslomänniska, en känslig känslomänniska dessutom, ett karaktärsdrag som inte alltid är till hjälp. Hur som, detta är ingen terapilektion. Jag konstaterade krasst att jag kände mig håglös och lurad på den lycka jag trodde skulle infinna sig. Här någonstans såg utsikten för mina kommande dagar, och resten av livet för den delen, ganska mörka ut, och nej jag kan inte resonera med mig själv att det bara är en känsla för uppenbarligen dansar min logik efter tonerna av mina känslor allt som oftast. Jag upplever det som en självklarhet att mitt kommande liv inte blir helt olikt innehållet i en latrin då jag tycks saknar vissa elementära mänskliga drag.

Herregud, fokus på vad du ska skriva om! Det gör som sagt ont, i kroppen och i själen. Jag tror jag pysslar med någon typ av mailterrorisering till kirurgen, det känns så i alla fall. Jag måste sitta på min händer och skapa någon typ av 24 h regel för mitt inre. Kommer överrens med mig själv att jag får skicka mail om pågående huvudbry fortfarande skulle kännas aktuellt om 24 h, oftast gjorde det inte det.

Jag tror jag började tappa lite i vikt här någonstans. Antibiotikakuren slog helt ut mina mag- och tarm bakterier. Mitt födointag bestod av små klunkar fruktdryck som skulle förese min mage med de nödvändiga, men ack så frånvarande, magbakterier. Knaprade också ett och annat salt kex. Jag är pendlare (transportmässigt, tåg), behöver jag säga att det var lite av ett äventyr att ta mig från punkt A till B när jag gav mig ut till verkligheten igen. Ska jag råka tappa kontroll över mina kroppsliga funktioner på tåget idag eller inte? Jo, lite av ett äventyr faktiskt. Jag hade ombytte med mig, i fall att…

Jag berättade inte för någon att jag skulle utföra en bröstförstoring, ville inte utsätta mig för eventuella kommenterar eller invändningar. Jag förväntade mig inga syrliga eller fördomsfulla kommentarer, mer de resonemang jag själv har fört i huvudet, resonemang som verkar mycket vettigare än en bröstförstoring. Men jag har valt den här vägen nu, jag har fattat mitt beslut. Kanske en lättvindigt väg som i långa loppet inte ger den utdelning jag hoppas på, men jag har tagit mitt beslut. Slutkontentan är i alla fall att, än så länge, har min bröstförstoring resulterat i en bättre livskvalitet. Jag tänker inte längre på att jag har bröst. Tidigare hade jag ett mer eller mindre påtagligt konstant missnöje som låg och lurade inombords, som utgjorde en sådan självklar del av mitt liv och min självbild att jag knappt tog notis om den. Jag har inget behov av att framhäva att jag inte längre är en mindre A-kupa utan C. Jag kan bära kläder som inte vittnar om byst alls för detta påverkar mig inte längre! Min egen vetskap om att jag har en mer befintlig byst påverkar galet- och fantastiskt mycket. Som sagt, brösten har blivit något i periferin nu, tänker inte på att jag har dem, nu när jag har dem! Skönt.