Jag undrar om det finns någon kvar här inne som gjort en kapsulektomi(bloc)-operation pga att man upplevt symtom som skulle kunna bero på BII, men som inte blivit bättre?
Det känns som att jag i princip har sumpat de sista hela bitarna av mitt liv de senaste åren för att jag inte klarat av att sköta varken skola eller jobb. Min ekonomi har sedan länge legat på minus och jag har det senaste året fått bo i en ryggsäck hos olika vänner för att jag inte kunde behålla min studentlägenhet och aldrig skulle kunna få ett nytt hyreskontrakt med min nuvarande situation.
Idag har jag varit sjukskriven i över ett år och mår inte ett dugg bättre. Jag har fått flera symtom utredda av vården, men ingenting visar att något skulle vara fel. Psykiatrin har satt mig i en kö till någon behandling, men ingenting har hänt på åtta-nio månader och jag tror inte att de har någon mer medicin som skulle kunna ”bota” mig än de jag redan tar. FK är inte precis nöjda med att jag inte gjort några framsteg på så lång tid och att det inte finns någon behandlingsplan för när jag ska vara arbetsduglig igen, så de överväger att dra in min sjukpenning och jag kommer inte ha ork att ta en till strid med dem.
Jag undvek länge att läsa om BII för att jag visste att det inte fanns något definitivt som bekräftade eller förklarade vad det var och för att det inte fanns några test för att avgöra om man var drabbad eller inte. Jag menar inte att jag trott att BII varit någon slags kollektiv fantasi, men det ingår placebogrupper i studier av en anledning.
Jag ville inte läsa mer om symtomen för att jag inte ville riskera att jag skulle börja se symtom som egentligen inte fanns.
Jag känner inte att jag kan kräva mer av vården. Inget de behövt göra hittills har gjort någon skillnad och varje gång de frågar ”Vad vill/tror du att vi kan göra för dig?” så har jag inget svar.
Jag har börjat överväga att göra en kapsulektomi för att jag känner mig tvungen. Jag vill inte göra en, men det finns inte något annat kvar att pröva. När jag har läst om BII så har jag aldrig känt att allting som stått har stämt in på mig till 100% och att mysteriet blivit löst. Jag har mått psykiskt dåligt i över tjugo år och de senaste 18 månaderna har varit de absolut värsta i mitt liv,
Jag har aldrig ångrat någon av mina operationer. Jag har alltid haft enorma kroppskomplex och jag kommer alltid att ha enorma kroppskomplex. Jag vet att man i min ålder borde kunna börja redovisa den politiskt korrekta sagan om den positivt utvecklade självbilden där man lärt sig att älska sig själv som man är. Jag behöver inte höra det fler gånger, det kommer inte ske. Det spelar ingen roll om det är synd eller inte, jag är den jag är. Jag har försökt möta mig själv halvvägs. Jag vet att ingen operation i världen kommer att göra mig helt nöjd, men de jag har gjort har hjälpt så otroligt jävla mycket och även om jag inte skulle beskriva någon del av mig som perfekt eller vackert så har det varit tillräckligt. Och jag hade inte tänkt att det skulle bli fler.
Om det hade gått att säga att en kapsulektomi skulle hjälpa så skulle valet vara självklart. Även om det skulle ta emot att behöva förstöra något som jag redan betalat så mycket för och som gjort det så mycket enklare för mig att leva med mig själv så skulle jag göra det.
Men det går ju inte garantera. I princip alla mina symtom skulle kunna förklaras med stress och det är ju det som vården hittills fått anta när inga undersökningar eller tester har visat att något annat skulle vara fel.
Jag vet inte vad annat jag kan göra för att få tillbaka min ork, vila funkar ju inte.
Men säg att jag nu på något vänster skulle lyckas få ett tillräckligt stort lån för att genomföra ingreppet, bara för att en tid senare inse att jag mår precis likadant?
Jag kommer att ha dragit på mig ytterligare en massiv skuld som ska betalas tillbaka, utsatt min kropp för ett stort onödigt ingrepp där läkningen kan gå precis hursomhelst och förstört en del av min kropp som faktiskt fått mig att må bättre.
Vad faan gör jag då..?
Det känns egentligen som att jag sitter och letar info om hur jag ska kasta tärning med mitt liv, för jag vet inte om jag överlever det scenariot. Men jag överlever ju inte som jag lever nu heller.
Om det nu skulle vara någon som läst enda hit och fått intrycket att jag lever eller dör med ett par sillisar så vill jag bara säga att bilden är betydligt större än så. Men just nu skulle ett dyrt, misslyckat ingrepp kunna bli en tillräckligt stor droppe för att min bägare ska rinna över. Långt innan jag började läsa om BII i år så blev jag tvångsinlagd på sjukhus i flera veckor för hur jag mådde psykiskt. Och det hade ingenting med mitt utseende att göra.

Vem vet, med tanke på att jag kan spendera timmar på att välja mellan vilken närbutik jag ska gå handla på så kanske det har tagits fram ett test för BII :)