Hej Ranej (och andra oroliga)!
Jag har varit med om två narkoser, båda vid bröstoperationer på Art Clinic i Göteborg. Jar var själv inte rädd för narkosen (snarare lite nervös) men delar gärna med mig av min upplevelse och tankar.

Precis som beskrivs ovan blir man först "incheckad" och omhändertagen. Man får ta av sig sina kläder och lägga sig i en säng i väntan på operationen. För mig kom både narkosläkaren och kirurgen in och sa hej och stämde av ett par saker, det kändes tryggt tyckte jag. Min erfarenhet är att om man har orostankar (vilket är helt naturligt och förmodligen alla har i någon utsträckning) är den här perioden av väntan precis före det börjar hända något ett tillfälle då många tankar kan dyka upp. Så var det iaf för mig. Ta gärna med dig en bok eller lyssna på musik om det kan hjälpa dig att distrahera negativa tankar. Du kan oxå prova att visualisera att du ligger där i väntläget redan nu för att se vilka tankar som kommer och hur du kan hantera dem. Lite mental träning helt enkelt.

När det är dags för operationen blir man hämtad in till operationssalen där man får lägga sig ner på operationsbordet. Det kan kännas lite ovant/läskigt att vara i den typen av miljö - steril med en del apparater och slangar. Men försök tänk på att du kommer ha flera personers fulla uppmärksamhet under operationen. De har gjort det här förut och kommer ta hand om dig på bästa sätt. Läkaren vid min andra operation sa en sak som jag gärna delar. Han sa att de tankar man har innan narkosen kan följa med och bli en dröm under narkosen, så man "kan passa på att tänka på något eller någon man tycker om". Det var lite fint tycker jag. (Jag tänkte på en fin skogsstig och har inget minne av någon dröm men jag gillar idén och sättet att tänka!)

Jag har aldrig märkt att jag har somnat vid narkosen, det går superfort. Först pratade jag lite med personalen som ställde lite frågor och kollade om jag mår bra. Sedan är det tomt och nästa minne är att jag vaknar i sängen igen. När jag började vakna till kom någon direkt för att kolla hur jag mådde och så fick jag jos och en smörgås. Första gången (2000) var jag ordentligt trött och lite illamående efteråt men andra gången (2013) hade jag bara en liten trötthet efteråt. Tror att narkosmedlen har förbättrats en hel del över tid.

Det blev ett jättelångt inlägg men jag hoppas att det kan hjälpa någon lite grann. <3

Hej,
Jag förstår helt din oro inför narkosen, jag var själv väldigt orolig inför min första narkos, speciellt eftersom jag har epilepsi vilket är att betrakta som en ”extra risk”. Efter att nu ha genomgått totalt 4 narkoser kan jag konstatera att det har gått bra varje gång, trots min extra riskfaktor. Narkosläkarna är experter på det de gör och jag vill uppmuntra dig att vara öppen i kommunikationen med de om hur du känner.

Jag har varit med om lite olika ”personligheter” hos narkosläkare, en del har bett mig att ”tänka på något härligt” när jag sövs medan en del har bett mig ”att räkna ner”. För mig personligen föredrar jag att få räkna ner, för att det ger mig något specifikt att fokusera på, vilket jag tycker är skönt eftersom jag gärna vill ha kontroll på situationen ? om du redan nu känner att du skulle föredra det ena eller andra sättet så vill jag uppmuntra dig att kommunicera detta till din narkosläkare så hen vet hur du vill ha det ?

Mina upplevelser av narkos är enbart positiva, allt går väldigt fort och min känsla när jag vaknar har alltid varit ”oj är det redan klart” ? jag vaknar alltid väldigt tidigt efter narkos, men brukar även somna om någon gång efter jag vaknat första gången.

Som en sista kommentar kan jag säga att det är betydligt ”roligare” att vakna efter en operation där man även fått något som man länge drömt om i jämförelse med att vakna efter en operation som ”man var tvungen att göra” ? men generellt är det absolut inget jag tycker att du behöver vara orolig för ?

Hoppas detta var till någon hjälp med din oro!

Ranej wrote:

Tack snälla för ditt svar. Överlag har jag ångest 80% av tiden och 20% det jag fram emot operationen. Jag hoppas det blir bättre, just nu känner värre och värre för varje dag som går.

Heej
Jag kom in på ditt inlägg och kände att jag måste lämna en kommentar.
Jag opererade mig för tre dagar sedan, jag gjorde en korrigering av mina bröstfickor. Flera månader innan operationen var hade jag precis som du en enorm dödsångest, det gick lite i vågor. Ibland var det fulla veckor och ibland var jag bara taggad på att äntligen få dom korrigerade. Jag var också inne på att avboka pga skräcken inför sövningen. Jag försökte tillochmed hitta symptom på mig själv som skulle vara en orsak för att kunna avboka operationen, kliniken måste tyckt jag var jättejobbig.. ? Jag fick prata med en narkossköterska som lugnade mig något, men ändå hade jag det i bakhuvudet ”tänk om jag inte vaknar upp igen” jag höll mailkontakt med kliniken och jag ringde dom, ja jag måste varit riktigt jobbig haha..
Men denna narkossköterskan sa till mig att det går såklart att avboka även i sista stund, även om man är på kliniken och man inte känner sig trygg men det är ju såklart inget man ska ”sträva” efter, men det kan kännas skönt att ändå veta att om man får total panik på kliniken så kan man faktiskt avboka på plats. Sen sa hon till mig att man får komma överens med sig själv, antingen får man avboka och ta det när man känner sig mer redo eller så får man intala sig själv att det går bra. Jag intalade mig själv att allt går bra, varför skulle det inte? Jag är frisk och ung, dom söver äldre sjuka människor och dom har full koll på dig hela tiden. Narkosläkaren sitter med dig och övervakar dig konstant. Om du avbokar så tror jag att du kommer ångra dig mer av den anledningen än om du fullföljer operationen och gör det du vill göra. Det kommer kännas så skönt efter när du inser att du vaknar och lever. För så kände jag när jag vaknade i onsdags efter narkosen.. Jag är en person som är extrem orolig över det mesta, och fixar jag det så lovar jag att du fixar det. Bara du kommer till kliniken så ska du se att allt lugnar sig :) Narkosläkaren kommer in och pratar med dig innan op och får du också ställa frågor. Jag låg och skakade som ett löv på op-bordet innan jag somnade. Dom är vana vid att man är rädd och dom har överseende ❤️

Ranej - har du provat att höra med kliniken om du kan göra operationen i lokalbedövning med bara sedering, dvs att man blir lullig men inte medvetslös? (Det kan hända att man somnar av sig själv, för att man bara ligger där och är lullig och uttråkad, men man är alltså inte knockad utan vaknar om nån pratar en i örat). Om du inte ska ha implantat kan förutsättningarna för det vara bättre. Men det förutsätter förstås att du inte är lika orolig för att bli opererad "vaken".

Ranej wrote:

Det slutade med att jag avbokade operationen.. :(
Jag hoppas jag kommer våga till slut. Det ”positiva” med avbokningen har varit att jag har beslutat mig för att strunt i implantaten och bara köra bröstlyft. Det var de jag ursprungligen var intresserad av och på något sätt hamnade vi i att jag skulle ha implantat dessutom.

Men då var de det rätta valet för dig. Det är ju heller ingen brådska med operation. Det kommer alltid gå att göra ett lyft lite längre fram när du känner dig mer redo och säker. Jag förstår dig helt i skräcken gällande narkos, jag var också inne på att avboka men det hade jag nog ångrat mer då mina bröst åkte ut i sidorna och jag hade ett jättestort mellanrum. Men dagen kommer när du känner dig redo och du avgör själv när det är dags. :)

Ranej wrote:

Elken1 skrev:

Ranej skrev:

Det slutade med att jag avbokade operationen.. :(
Jag hoppas jag kommer våga till slut. Det ”positiva” med avbokningen har varit att jag har beslutat mig för att strunt i implantaten och bara köra bröstlyft. Det var de jag ursprungligen var intresserad av och på något sätt hamnade vi i att jag skulle ha implantat dessutom.

Men då var de det rätta valet för dig. Det är ju heller ingen brådska med operation. Det kommer alltid gå att göra ett lyft lite längre fram när du känner dig mer redo och säker. Jag förstår dig helt i skräcken gällande narkos, jag var också inne på att avboka men det hade jag nog ångrat mer då mina bröst åkte ut i sidorna och jag hade ett jättestort mellanrum. Men dagen kommer när du känner dig redo och du avgör själv när det är dags. :)

Jag hoppas jag snart samlar modet annars får jag kika närmre på kliniker som utför detta ingrepp med lokalbedövning. Känns som det enda alternativet just nu.

Innan jag opererade mig och kände likadan skräck som du inför sövningen så försökte jag tänka att dom på kliniken söver människor i stort sett varje dag och flera om dagen. Jag försökte tänka att dom är ju specialister på detta och man är ständigt övervakad. Jag hoppas du hittar en klinik som kan göra det med lokalbedövning men om du inte hittar så hoppas jag du vågar göra det under narkos så du kan göra ditt lyft <3