Hej.

För det första vill jag bara säga att det är så tråkigt när inte omgivningen förstår.. Jag har själv en kompis som kallade mig dum i huvudet, att jag borde gå i terapi och att folk kommer stämpla mig mm när jag berättade att jag skulle operera mig. Jag antar att de flesta tror att man opererar sig för att man måste följa någon forma av ideal som att tex se ut som en porrskådis. Jag vet inte men det känns så ibland.. Jag tycker att du, om du orkar, borde sätta dig ner och prata med dem i lugn och ro och förklara för dem hur du känner. Att det är din kropp och att du känner som du gör. För jag antar att du inte vill operera dom för att du tycker det är roligt? ;) Nej.

Min mamma fick också suuuperpanik när jag berättade och påpekade indirekt att jag är en idiot som gör detta. Hon är inte glad för detta än idag men har bestämt mig öfr att finnas där och stötta mig. Bl.a. är det hon som ska skjutsa mig de 100 milen tor till kliniken och jag ska även få bo hos henne och hennes man efteråt.

Testa att prata igenom detta med dem en gång till så kanske dom mjuknar? Problemet kanske är så enkelt att dom själva kanske inte har tänkt inom ämnet över huvudtaget tidigare så att det är både främmande och skrämmande.

Lycka till och följ din magkänsla!

Kramar!!

Jag sitter och grubblar över precis samma sak. Inte för att det gör saken ett dugg bättre, men jag växte dessutom upp i kristen miljö, där man ska vara tacksam var dag för att man är frisk och har en kropp som gud skapat åt dig. Den kroppen som man lever i ska man liksom hylla och istället för att se på de delar på kroppen som du ogillar så ska man vara glad och tacksam för att man är unik.

Hängbröst och ett bröst som är större än det andra. Det är vad jag har gått och levt med i alla år. Då tänker jag - om jag skulle berätta för min mor (och far.. eh... nja.... kanske), att jag opererat brösten, så skulle jag nog bereda mig på en diskussion som jag kanske inte, eller aldrig någonsin kommer att vinna. Jag skulle nog, iom att jag berättar för dem, gardera mig med argument som håller i praktiken, människor som du och jag, som har gått hela livet med ett ständigt missnöje för en viss kroppsdel som ständigt följer en vart man än går. Att det idag faktiskt görs mer ingrepp än någonsin, men att det samtidigt inte alls behöver betyda att man fastnar i plastikvärlden bara för att man ändrat någonting på kroppen.

Jag tror din mor och syster är just, oroliga. Oroliga för det ovissa eftersom de troligtvis inte kommit i kontakt med plastik tidigare utan kanske bara läst om allt som sker genom tidningar och tv. Det var nog därför mor din ville, förmodligen av välvilja även fast det inte lät så, försöka avskräcka sig från att göra något som du kanske kommer att ångra. Det hon istället skulle behöva, är att du talar om för henne att statistiken inte alls talar för att man måste göra om något, utan att det finns tillräcklig specialkompetens idag som är väl värt riskerna. För det finns risker med allt. Köra bil, åka tåg, äta ute, dricka på krogen.

Hon och din syster är helt enkelt inte med på noterna och det skapar oro vad som komma skall. Och tänk på att föräldrar är livrädda för att något ska hända deras ögonsten. Om de bara vet när, var, hur och varför, och ge dem tid att smälta.. så kanske? Kanske ändrar de uppfattning.

Det är i alla fall vad jag hoppas på. Själv tänker jag vänta tills brösten läkt helt, innan presentation, så att jag i lugn och ro får gå igenom op och alla efterfaser utan att oroa mig över eventuella reaktioner från mina anhöriga. För jag vet att det jag valt att göra inte är så jättepopulärt direkt, utan får fundera på en strategi, i stil med den ovan.. För jag vet att min familj aldrig tidigare befattat sig med plastikkirurgi tidigare, annat än genom tv-dokumentärer där de flesta patienter kommer tillbaka och gör det ena med det tredje och man till slut är mer plast än människa. Och det är ju inte hur verkligheten ser ut. De flesta gör ett ingrepp och sedan är det bra.

girlie_360 >> Jag känner så igen mig i det du skriver. Har också växt upp i en kristen miljö och just därför är jag ganska säker på att min mamma (som är den mest religiösa här hemma) kommer reagera ungefär som TS mamma, om inte värre. Hon skulle till och med kunna ta avstånd helt och inte prata med mig mer överhuvudtaget, iaf på ett bra tag. Jag kommer förmodligen inte säga något innan min operation utan i så fall efteråt. Men jag har ingen aning om hur man ska börja ett sådant samtal... Som tur är har jag min syster som vet om mina planer, och även om hon inte tycker det är rätt så stöttar hon mig till viss del. 

Jag är rädd att behöva berätta för min pappa om mina planer. Han har tidigare uttryckt sig som så här:

"Det är bara gamla tanter som har stora bröst. Du ska vara glad att du har små, det gör att du alltid kommer se yngre ut. Jag förstår inte varför kvinnor vill se yngre och smalare ut på alla andra sätt, men just brösten vill de ska se så gamla och feta ut som möjligt."

Hur förklarar man att det inte är roligt att vara över 30 och känna sig som en pre-pubertal liten flicka?

Jag var orolig för att berätta och visst blev min mamma bekymrad (skrek rakt ut - du är galen!!!) men när jag förklarat vad jag känner (hon vet ju att mina bröst varit område för missnöje hela mitt liv) så är hon inte arg utan bara orolig för att det ska bli ngn komplikation. Jag tror att man reagerar väldigt olika inför ett sådant här besked från sin dotter, men tiden kanske gör att hon lyckas smälta det?

Jag skulle låta bli att ta upp det här med bröstförstoring och försöka prata om vardagliga saker med henne under en tid och bara ta upp brösten om hon själv frågar och då säga att jag förstår att hon tycker att jag gör fel, och att hon säkert är orolig...men att jag har bestämt mig och mest av allt behöver hennes stöd, inte fördömmande... Men du känner ju din mamma bäst så du vet kanske vad som skulle funka bäst med henne?

Lycka till och styrkekram! Mvh Norrland

Jag har inte berättat för min omgivning mer än min sambo och jag gör det inte för att vilja likna en playboy brud utan för att jag helt enkelt gått ner mycket i vikt och bara har två tomma påsar. Men du e vuxen och gör dina egna val, men tycker att din mamma kunde ha stöttat dig i ditt val om det verkligen e det du vill göra!

blir ledsen när ja läser Nikitas inlägg:( min mamma och pappa har precis samma inställning som Nikitas mamma.. pappa tror han ska behöva slänga ut extra pengar för att nåt kmr gå fel (har för övrigt sparat ihop allt själv) o mamma tjatar om komplikationerna, som om ja inte redan visste.. så jävla typiskt föräldrar..

fast inte alla dock, har hört om föräldrar som t.o.m betalar för barnens operation.. detta är dock inget jag kräver lr ens förväntar mig, utan bara att de ska förstå hur viktigt det är för mig! de behandlar mig som om de tror att detta är ett beslut ja tagit över natten utan att tänka på komplikationerna alls.. som om ja inte spenderat senaste månaderna på nätet å hittat hur mkt skit som helst som kan ske (å förmodligen med min otur, kmr ske) låter negativt men iaf^^

... man vill att åtminstone familjen ska förstå och inte bara "vifta" bort det precis som om de tror man inte vill innerst inne eller nåt, svårt att förklara.. men viktigast är ändå att man själv vet vfr man gör det å gör de för sin egen skull.. min omgivning och främst familjen som står en närmst behöver ej gilla det man gör men de borde jobba på att förstå!!

jag berettade som det va, Till dom nærmaste, mina systrar tyckte jag var tokit o e forr at man ska va som man e skapat

andra kompisar tyckte jag var en tokig barbietjej o bla bla f**** bla.

Min morsa, o farsa, tog de jette bra, o min morsa villa aven ha hjulpit mej med pengar till korrigering om det inte hade gått utover hennes rentar på lånet.

Min MorMor ble først galen men sen frågade om bild på dom

de e skillnad fron person tills person, men dom brukar gje sej når dom ser at de e inget faligt, o dom ser det gick bra, o når dom ser hur du smiler efterhand, så brukar det gå okej, strunta i vad andra sager o lyssna på dej dej o bara dej :o) DU vil det har, så til helvete med resten

Min mamma tog det väl sådär, tyckte det va väldigt onödigt men hon stöttade ändå mig.

Däremot har jag inte ens berättat för min pappa att jag gjort en op! För jag VET att han skulle i princips säga upp kontakten med mig, han skulle aaaaaldrig acceptera det så därför väljer jag att inte säga något till honom.

De gånger jag träffar honom har jag bara en tjockare tröja på mig eller liknande.