Nej jag ska på konsultation i augusti. Sen kommer det bli operation först i november. Så jag har en lång väntan framför mej. Men den som väntar på nåt gott! Haha!

Men det lustiga tycker jag är att största procenten av dessa som bryr sig så mycket är kvinnor. Vi dömer de som inte vill ha barn, vi dömer de som skaffat barn, dömer deras sätt att uppfostra sina egna barn osv.

Jag blir bara så trött.. speciellt detta med uppfostran, det finns mer än ett sätt att fostra ett barn på och alla barn är olika och behöver olika typ av omsorg.. så det är fel att döma någon som inte kör samma tekniker som man gör på sina egna barn.

Hör så mycket eftersom jag jobbar med barn.

Tycker vi kvinnor, och män så klart :P, ska hjälpa istället för klanka på varandra. Istället för att klanka på någon annans metoder kan man ju se det som en ny ide kanske för sitt egna barn. :P 

TinyLingoberry, du är inte ensam! Jag är 29 och har aldrig känt minsta sug efter barn. Jag har ingenting emot dem men jag är inte intresserad av dem överhuvudtaget. Klart en bebis kan vara söt men jag smälter på riktigt när jag ser valpar eller kattungar. Där kan jag känna att jag vill ha hund och/eller katt någon dag men just nu är jag inte redo för kattlåda eller bajspåsar. Men jag kan tänka mig att d kommer vara annorlunda om några år. Jag har dock inga liknande känslor när det gäller barn. Det är inte så att jag har bestämt mig för att jag ska aldrig ha barn utan det är bara så. Om nu den biologiska klockan skulle ringa om några år kan det ju vara helt annorlunda men det är ju inte säkert att det kommer att hända, vilket är helt ok för mig. Tack och lov har min sambo samma inställning så d är inget problem för oss. Min mamma var 34 när hon fick sitt första barn så hon låter mig vara ifred än så länge men det är nog bara en tidsfråga. Däremot är det ju andra som frågar om jag har barn och svarar jag nej får jag en medlidande blick och sen ett uppmuntrande "du hinner ju fortfarande". Vet inte vad jag ska svara då. Jag kan tycka synd om de som frivilligt ger upp sin frihet, som påfrestar kroppen med en graviditet och förlossning med risk för bestående men, som knappt får nån sömn på flera månader och vars liv kretsar kring att ta hand om barnet. Samtidigt kan jag känna respekt för denna uppoffring och faktiskt så tror jag att det är iaf den primitiva meningen med livet. Allt liv inkl djur och växter vill väl föra vidare sina gener eftersom man dör så småningom. Så kanske är det mig det är fel på som inte har det drivet alls. Tycker fortfarande inte är det är synd om mig för det...tvärtom är det snarare skönt att inte känna nån press. Förutom när det kommer utifrån då. Bra att veta att det finns fler som jag iaf .

Jag hade heller aldrig längtat efter att få barn,sa många ggr att jag inte ville ha,jag ville fokusera på annat,inte bli hindrad osv osv=)....sen blev jag gravid när jag var 34 o tillsammans med barnens pappa som jag träffade när jag var 26...visste inte om det,trodde faktiskt jag inte kunde få några heller,..så åkte vi på magsjuka som gick...båda två...men min magsjuka gick inte över,jag vet att jag svor över alla jävla baciller på min ex mans jobb=)))...åkte till vc för ont i ryggen...blev sjukskriven ett par veckor men på vägen ut så styrde mina ben mig upp på 2a vån till barmorskan...fick ta ett gravtest och jag var gravid..fattade ingenting..absolut ingenting....gick ut o startade bilen för att åka hem då jag börjar störtblöda,det bara forsar...som om man kissade på sig men blod..körde hem i 150 knyck  in på toa..sa till min exman  jag är eller rättade sagt var gravid  men inte nu längre....blödde o blödde det ville inte sluta,så ringde jag kk o fick omma nästa dag....vid ultraljudet så fanns det en bebis kvar! jag hade haft tvillingar....dom frågade om jag ville bli skrapad för det var ingen större chans att fostret skulle klara sig....då sa jag nej...ska jag få missfall igen så får jag få det naturligt...blev sjukskriven hela graviditeten....värkar drog igång tidigt o jag fick sprutor i låret för att stoppa men 7-8v innan det var dags så gick vattnet..åkte i ilfart o jag blev snittad...bebis mådde toppen.....jag kunde inte ta ögonen från henne..tittade på henne jämt..kunde inte fatta att jag fått en bebis..nästan så jag undrade hur det gick till=))  så när det gått ett tag så ville jag ha en till,ville ha en bebis igen....så nr två kom rätt snart efte det..samma historia IGEN med missfall sjukskrivn,snitt...jag älskar mina barn mest i världen men jag kan också bli otroligt trött ibland...men många goa skratt får man=) 

Helt ok att inte vilja ha barn,och helt ok att ändra sig el inte ändra sig...allt är ok!

Jag har heller inte velat ha barn. Och upplevde att folk tyckte att man var lite knäpp som tyckte så. Jag gillade inte barn (Är fortfarande inte lyrisk över andras barn) och tyckte de var rätt jobbiga. Men sen plötsligt en dag så började jag "se" barn överallt, kollade på magar osv och insåg att kroppen (den biologiska klockan tickade) ville ha barn men hjärnan sa fortfarande nej. Ytterligare ett tag gick och nu sitter jag här med två fantastiska barn  som jag nu inte kan tänka mig ett liv utan. 

Jag tycker inte att det är egoistiskt att inte vilja ha barn, alla har olika "mål" i livet och vill olika saker. Förstår inte varför folk ska lägga sån energi på att man inte känner/tycker likadant.

Däremot vet jag också att man kan ändra sig. Jag skulle aaaldrig ha barn sa jag när jag var runt 25-årsåldern. Sen bara några år senare var det självklart. 

Det viktiga är att göra vad man själv känner är rätt och skita i vad andra tycker.

15 år va jag när jag första gången sa högt inför andra att jag inte ville ha barn..

-vänta du tills du blir 18 och är vuxen då ska du se...jag blev 18, ingen förändring.
sa då att jag fortfarande inte ville ha barn..
-vänta tills du blir 20, då ska du se nog..jag blev 20, ingen förändring.
kollade upp då att tydligen så får man inte "klippa till" förrän man är 25 och att det va något jag fundera på..
-vänta du tills du är då 25, då ska du få se att dina känslor ändrats..

jag är 25 och ska bli 26, när är det folk ska börja ta en på allvar? När jag ska börja ses som en vuxen kvinna som har gjort ett moget beslut som tagit 10 år att fundera på..
redan genomgått 1 abort, kall är jag som säger att jag hellre gör 100 aborter till än att skaffa barn..eller?
(har spiral, så det lär nog inte hända dock)

jag vill fortfarande "klippa till" fabriken, men väntar iaf ett år till - pga samhällets-naturens-männens-familjens ständiga påtryckningar om att en kvinna finns till för att föda..

för det första är du verkligen inte för gammal för att skaffa barn. inte på 10 år +.

Det är svårt med barn. Jag får med panik av barn, förutom min egen dotter.

Det är annorlunda med ens egna. Jag vill inte ha fler, hatade vad som hände med min kropp. hade dåligt självförtroende innan o ännu sämre nu.

Nä skit i vad alla andra säger o ta det i er takt, vill ni inte ha barn, fine, finns andra som skaffar massa barn så männskligheten hänger itne på dig :)