Jag har för mig att gränsen går vid 35. Efter 35 försämras äggen avsevärt och det blir svårare att få barn och riskerna är större. Men många kan fortfarande få barn. Min faster fick ju sin son när hon var 40 och han blev hur bra som helst! :) Man kan ju få barn fram till menopausen som sker kring 50-årsåldern tror jag? Men som sagt, efter 35 går kurvan nedåt. Så vill man verkligen ha barn ska man helst försöka innan 35 för annars kan det bli väldigt svårt att bli gravid.

Jag fick min dotter vid 30.Inte heller då hade jag hunnit få det där suget efter barn, som jag väntat på, men hennes pappa och jag hade varit ihop länge, omständigheterna var bra, och vi blev ju inte yngre. Och vi hade ju TÄNKT  att det skulle bli barn  nån gång, så vi sa att okej, det var dags. Det "tog" på första försöket. Jag avskydde att vara gravid fast jag inte hade några komplikationer utöver de vanliga och att jag gick upp typ 22 kg i vikt.

Men när lillan föddes var jag ändå såld och älskade mitt lilla (nåja, en bra bit över 4 kg) knyte och hade samma hormonstoprmar som de flesta andra och lipade hejdlöst när de skulle sticka henne för ämnesomsättningstestet.

Men idag när hon är åtta, är jag absolut ingen hönsmamma, har jag frågat om hon inte ska ha vantar och hon vägrar, så får hon gå utan vantar, jag förväntar mig att hon snart slutar vara mörkrädd för sitt eget rum och daltar inte för småsaker. Däremot kan vi sitta och prata långa studner om hur nånting gått till på fritids, varför nån blivit sur, vad som är vitkigt här i livet och annat. Jag har en klok, godhjärtad och trygg liten dotter med egenheter som jag känner igen mig själv i och det är alldlees fantastiskt. Skulle aldrig vilja vara utan henne.

Men fler vill jag inte ha nu, som syskon blir de ändå för olika i ålder för att ha så värst mycket utbyte av varandra och jag vill inte -av de skäl som nämnts av flera ovan - börja om bäbislivet nu, när jag snart är 40 och min dotter börjar vara hyfsat självständig och kan gå till och från skolan själv.

Så jag steriliserade mig igår, och sitter hemma idag med öm mage, men nöjd med att ha det gjort. :) Finns en tråd om det, ifall nån är nyfiken. 

Jag känner mest att det är onödig tid, dom första åren kommer barnen ej ihåg, sen blir dom tonåringar och hatar en och sen flyttar dom hemifrån. Ser ingen positiv anledning. Skulle inte vilja förstöra min mage och underliv heller, isf skulle jag nog adoptera. Men man kanske ändrar sig? Vem vet.

Härlig tråd !! Jag kan bara hålla med dina ord tiny:)
Kunde inte sagt de bättre själv:)
Jag har aldrig velat ha barn, om jag mot förmodan skulle ändra mig som alla säger till mig så vill jag ha endast en unge, en flicka, när jag är 35-37 år och ungdomen är över:)
Och kejsarsnitt planerat! Här ska de fan inte ut nåt där de bara ska in saker;)
Änsålänge va jag vet kan man inte planera kön och kejsar själv :) så då får de va hehe

Klart man inte är självisk för att man väljer bort att skaffa barn!!! Jag sa ända fram tills jag var 26-27 år att jag inte ville ha några barn, men succesivt började mitt liv förändras och se annorlunda ut och jag började prioritera andra saker i livet och då insåg jag att det där med barn kanske inte var så tokigt i alla fall (det bidrog nog lite att min lillasyster fick barn i samma veva gissar jag).

MEN jag har relativt många vänner som har valt bort barn och jag tycker inte det känns konstigt alls utan de har fattat ett vuxet väl genomtänkt beslut och det får man respektera.

Låt tanken på barn/inga barn bero och grubbla inte över det. Kanske förändras det med tiden eller så gör det inte det. Inget att tänka på just nu, lev det liv du vill leva och bry dig inte om vad omgivningen säger. Om de undrar så fråga om det är meningen att du ska skaffa barn för deras skull eller för din egen. Stå på dig, barn är inget man skaffar för någon annans skull!