Kara forumbesokare,

forst och framst, ursakta avsaknadet utav prickar pa somliga bokstaver, befinner mig i utlandet och har endast tillgang till engelskt tangentbord.

Skulle vilja starta en diskussion som handlar om angest och sjalvbild for er som valt eller funderar pa att laggas under kniven for brostoperation. Sjalv har jag aktivt tankt kring att operera mig i snart ett halvar, langre om vi talar om mer lost sammanhangande period.

Sa vitt jag vet har jag levt stora delar av mitt liv i angest och kroppsfixering vilket kanske inte alltid givit harmoni eller heller en ren verklighetsuppfattning. Nar jag nu funderar over vart gemenssamma amne kanner jag viss radsla for att:

-operationen ar annu ett pahitt pavagen

-blir missnojd med resultatet och faller tillbaka i allt tyngre angest

-bli domd av omvarlden och inte bli accepterad som "hel" eller "akta"

-sakna mina gamla brost och tappa kansel (sjukt viktigt for mig)

Samtidigt vandas jag att visa mig topless, har gjort det hela mitt liv. Har inte vagat leva ut helt sexuellt pa grund av mina brost, inte sa mycket storleken tidigare, mest form. Nufortiden har jag tappar an mer spanst i bysten och har blivit mer medveten om min overkropp da paronformen jag bar pa syns mer val.

Min egen uppfattning ar att jag bor ge mina tankar mer tid vilket kommer att ske, men det vore uppskattat om nagon som gatt/gar igenom samma situation ville dela med sig. Hur hanterade ni era kanslor fore och efter? Vad forandrades och vad forblev det samma?

Tack pa forhand tjejer.