Förstår dig till 100%!
Jag var också feg och vågade inte säga nåt. Jag berättade efteråt när brösten var 4månader. Då var ju liksom "skadan redan skedd", och hon kunde inte annat än att acceptera.
Många upplever att oerhört mkt stress och press släpper när man berättar innan, så egentligen är det nog det bästa. Dom är tydligen mer förstående än man kan tro.
Jag berättade när vi var på stan och shoppade, för jag tänkte att OM hon skulle få ett utbrott så skulle det bli milt "in public" .
Lycka till!

Och det gick bra, hon blev inte arg, bara chockad. Frågade vad det kostade och om jag kan amma i framtiden.

Har berättat för mamma att jag tänker göra det men inte när (på tisdag!). Hon har ju hört mig prata om detta redan för 10 år sedan men sedan la jag liksom hon det på hyllan. 

Hon lät helt lugn men samtidigt väldigt ledsen när jag berättade här i veckan. Tyckte att det var min kropp, att den idag redan är så vacker och han hon tycker det är sorgligt att jag känner att jag behöver förstöra den. Tänker berätta att det är klart först efter. Hon kommer inte kunna sova om jag berättar det för henne nu. Nu tror hon bara att det ser onaturligt ut, att man inte kan amma, att man inte kommer hitta eventuell cancer, att implantaten kommer göra min kropp sjuk...

Berättar allt för mamma men i detta fallet kände jag att det var bättre att skona henne faktiskt. Pappa skulle aldrig förstå, bli förkrossad och aldrig förlåta mig (dvs. kommer aldrig berätta om det för honom) 

Min storebrors enda kommentar var: KÖR! Så länge du är säker och blir glad så gör det. haha Han har lovat att komma och laga mat till mig när min sambo är på jobbet :)

Du känner din mamma bäst. Lycka till hur du än gör!

förstår dig , men jag tycker du ska det.

Jag sa det till min pappa igår och jag trodde han skulle bli mer sur än vad han blev. men tänk såhär

de känns nog som en lättnad efteråt , de gjorde de för mig. Om hon blir sur så får du stå på dig , elelr göra en

fegis räddning och säja att du drar dig ur (fast du itne gör de) men helst va ärlig. Hon ,måste bara vänja sig vid tanken

du e 29 år och jag e lite yngre än dig , men jag e myndig jag med. Men ändå förstår jag dig , de känns som dom har åsikter ändå. det e ju för dom bryr sig , de kan va att din mamma tänker att hon inte gett dig tillräkligt bra själv förtroende men de e ju inte de elelr hur? för mig kan de va därför ..jag har ingen kontrakt med min mamma och inte min bror. därför så har jag ingen kvinnlig förebild att se upp till. Men jag vet inte om de har med det att göra. om man leker med tanken att man har en familj som jämt säjer att man e fin som man e och allt de där , tror ni då att ni skulle varit mer nöjda och inte gjort de här?

dom ger ju själv förtroende , men de som drar ner mitt e att överallt matas man med hur man SKA se ut. det e inte bara tv , det e överallt , slitz där alla ska ha silikon av nån andledning. DU kan ju förklara för din mamma hur du känner , att du skulle må bra av det , att även om det e mycke pengar så e det värt de. Om du e nyfiken kan jag skriva vad jag sa till min pappa?

han vill att jag ska komma dit idag och prata. NERVÖÖS . jag vet inte vad jag får för dom. de enda vi gjort e att smsa. ja e lika mycke av en "fegis" som dig. men vadå ..det e inte faktist inte så lätt som en del tror-.

Jag berättade för mamma efter att jag hade varit på min första konsultation. Då blev hon så klart inte jätteglad men hon blev nog mest rädd för risker osv.

Sen blev det några pratstunder under ett par veckor och jag visade henne klinikens hemsida och visade så mycket information jag kunde. Då mjukade hon till slut.

Mamma är ju alltid mamma så hon kommer säkert inte reagera som du kanske vill att hon ska men de är oftast mer föstående än man tror i slutändan. Du har ju levt med dessa tankarna i säkert flera år medan hon kanske inte ens har reflekterat över det så det är inte helt konstigt om hon blir panikslagen. Mammor ser oftast bara riskerna med en sån här operation.

Sen kan det vara skönt att mamma vet om det om någon, gud förbjude, skulle gå fel. Min mamma följde till och med med mig på operationen. =)

Pappa däremot vet ännu inget men det beror på att vi inte alls har den relationen. Vi har bara träffats en gång sen op och han märkte ingenting! =D

Gör det som känns bäst! Det brukar bara det bästa. ;)

Lycka till!

Jag förstår dig fullt ut. Hade precis samma problem. Jag trodde att min mamma skulle vara helt emot det. Det var viktigt för mig att berätta och få hennes "tillåtelse" innan operationen för jag skulle aldrig kunna genomföra en sån sak bakom hennes rygg (och jag är ändå 30 år). Vi har en väldigt bra relation och just därför var det viktigt för mig att hon förstår och stöttar mig. Lyckligtvis så gick det väldigt bra. Hon tyckte inte om det, men hon stöttar mig. Hon har verkligen ställt upp för mig och tog t.o.m ledigt i några veckor för att hjälpa mig med barnen. (Jag gjorde både en bröstförstoring och full bukoperation samtidigt). Jag tror det mest jobbiga för henne var vetskapen om alla komplikationer som kan uppstå (och då vet hon nog inte ens hälften, haha). Natten innan jag skulle opereras sov hon knappt någonting för att hon var så orolig för mig. 

Jag hoppas att det löser sig för dig. Ibland är mammor med förstående än vad man kan ana. Lycka till och uppdatera oss gärna hur det gick! 

Jag berättade för min mamma igår. var med orolig. ska på konsultation på måndag.

frågade bara om vad hon hade tyckt om jag gjorde bröstförstoring så sa hon att det va tråkigt men min kropp o ville jag så skulle jag.

bara jag inte gjorde för stora eller som 2 tennisbollar ;)

Det är jätte svårt det där. Jag opades för 10 veckor sedan. Mamma och sysknen fick veta det ett tag innan operationen men jag har fotfarande inte berättat för min pappa :/ Har en väldans respekt för honom. Nu när det är gjort så kan man ju inte göra det ogjort men jag kan bara inte berätta det för honom :( Har inte en susning hur han kommer att reagera. Men det känns som att jag vill göra det nu innan det kommer fram på annat håll.

Hej alla goa!!

Tack för era berättelser, känner mig lite lugnare nu när jag hör att jag inte är den enda som backar för att berätta.

min pappa å jag har knappt någon kontakt alls, så han skulle väl inte ens märka att jag gjort en bröstförstoring (träffas typ en timme per år eller nått).

Jag tänkte att jag skulle kläcka det inför min mamma dagen efter midsommar...Hehe, vill ju inte gärna starta en diskussion mitt uner midsommarfirandet=)

jag tror min mamma kommer säga med en liten ledsen röst att det var synd, men att det är min kropp och jag bestämmer.

Jag hade samma nojja för att berätta för mamma att jag börjat röka igen efter amningen med min senaste dotter!

Mamma sa bara att det är ju mitt val och jag bestämmer över mitt egna liv.

vad e det med mig liksom, fan vad fjantig jag e! Har alltid varit lite "mammig", så det kanske är därför! haha.

Jag lovar att jag ska uppdatera när jag berättat för henne=)

Tack alla underbara människor här inne, man känner sig verkligen stöttad på detta forumet till skillnad på andra forum!!

Kram på er!!

jag kan dölja det så väl så egentligen hade jag inte behövt säga det till nån i min familj.

men tyckte att det kändes som jag gick bakom ryggen på mamma om jag inte sa något, för hon vill verkligen att jag ska vara så trygg så jag kan säga allt till henne . jag skrev ett mail hahah!

och hon svarade direkt på sms. "älskar dig alltid, det vet du, hade varit värre om du piercat dig i ansiktet" hahahah