Du har ingen som helst skyldighet att berätta då anledningen till att du drar dig för att göra det är just dina föräldrars beteende och inställning. De får ta konsekvenserna av deras handlande här. Det klimat man har i er relation, som ligger till grund för hur kommunikationen fungerar, bidrar alla inblandade parter till. Då går det inte bara att klandra dig för att du känner ett obehag av att berätta.
—
Op Bröstimplantat (2010): 325 cc/mentor/runda/mp+/coh1/Framför
Ja man är ju alltid deras barn hur gammal man än är. Men som du skrev det är ju höst nu och till sommaren när det märks så ser de att allt gått bra med och att du är glad för dem.
Jag hade inte sagt nåt till mamma förrän för några veckor sen.... Det ni. Då var det inte lätt att veta var jag skulle börja.
"Jo, det är så här att när jag står framför datorn halva kvällarna, är det för att jag är moderator på ett visst forum... Alltså, jag och X driver det ihop... det handlar om plastikoperationer... och jag har ju en del egen erfarenhet...." inte riktigt, men typ...
Och mamma reaktion var främst "Har du lagt pengar på DET??!!" och hon såg ut som om jag just sagt att jag gömde halva Al Qaida i källaren. Hennes karl såg ut att vilja göra dem sällskap där.
Aningen pinsamt.
Summa summarum, tillfället kommer förmodligen, förr eller senare, då man måste säga det, om förändringen inte är rätt liten. Och det blev inte lättare för att jag väntat. Möjligen blev det snabbare.
—
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF. Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Jag hade precis samma med min mamma å min syster som båda ställt upp mycket för mig då jag pluggat å så, lånat ut pengar osv. jag hade tagit velashape-behandlingar på kreditkort tidigare och berättat för min syster. Hon gick igång på hur jag kinde spendera pengar på så ytliga saker då jag har två barn att försörja och tyckte det fannas massa andra saker att prioritera, vilket man iof kan tycka... Min mamma har alltid irriterat sig när jag klagat lver tuttarna (efter jag fått barnen) och sagt typ "Du har fått en jättebra frisk kropp, du har fått två härliga barn - var stolt över dina bröst - det är tametusan SYNDIGT att klaga över sånna ytliga grejer när folk svälter och dör". De har båda varit MYCKET mot sånna saker.
Så jag gjorde det utan att säga ett knyst.... Sen nån vecka senare va jag på återbesök och då ringde min mamma mig och undrade var jag var. Jag lät väl lite hemlighetsfull så hon sa "Du tänker väl inte operera brösten?" --- "för om du gör det kommer jag aldrig förlåta dig, blabla bla, det är ett svek mot dina barn, hur ska de se på kvinnor i framtiden" och "du har inte råd" och blabla bla....
jag blev helt förstörd för inte bara hade jag fått bekedet på återbesöket att tuttarna inte kommer rätta till sig utan måste korrigeras, utan min mamma hade verkligen en ännu mer negativ inställning än jag förstått....
MEN - jag ringde upp henne och berättade att jag REDAN GJORT DET... och då blev hon lite bestört men tog det MYCKET bättre än väntat. Det va som att det blev en lättnad att det inte låg i hennes händer att övertala mig... Hon sa inte nåt mer om det sen. och det blev samma med syrran, hon sa ett par saker att hon tyckte det va B å oansvarigt men sen ville hon typ se dem nästa gång vi sågs. Hon också var mycket lugnare när det väl var gjort.
Min poäng är att det hade blivit mycket jobbigare för dem om jag hade berättat den innan operationen för då hade de tyckt att det låg på deras ansvar att övertala mig att låta bli plus att de båda skulle ha varit jätteoroliga inför min sövning osv. Jag besparade dem alltså massa stress med att säga det först efteråt.
jag säger inte att det är rätt för dig att göra så men jag menar att ibland fungerar inte folk som man tror. Det viktigaste är nog att du är helt säker själv. Om det fortfarande är viktigt att få deras godkännande så kan det kanske vara så att du inte är helt övertygad själv?
Sister - väl uttryckt poäng! Man slipper argumentera, när det är klart.
Det var det jag menade med att det gick snabbare. (Men det blev inte lättare att TA UPP DET. Inte för MIG alltså)
—
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF. Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Det förstår jag Marina, kan tänka mig att det tog sin lilla tid att berätta hela historien,,,, men de borde va stolta över dig ia alla fall, nu när du ordnat så bra för alla oss tjejer som har sånt behov av att prata om detta!
har jag sagt hur tacksam jag är att POF finns så att jag kan vädra här så mina kompisar slipper lyssna på eländet?? Tack å tack, vet inte vad jag skulle gjort utan alla er underbara själar som tar sig tid att lyssna på varandra!!!! Å gud va man lär sig - hela tiden!!!
Det förstår jag Marina, kan tänka mig att det tog sin lilla tid att berätta hela historien,,,, men de borde va stolta över dig ia alla fall, nu när du ordnat så bra för alla oss tjejer som har sånt behov av att prata om detta!
har jag sagt hur tacksam jag är att POF finns så att jag kan vädra här så mina kompisar slipper lyssna på eländet?? Tack å tack, vet inte vad jag skulle gjort utan alla er underbara själar som tar sig tid att lyssna på varandra!!!! Å gud va man lär sig - hela tiden!!!
Tack!!! Jag (och Admin!) är jätteglad om forumet kan tjäna det syftet, för det var meningen!
Njae, stolt tror jag inte mamma var. Men vi får väl se när hon smält det här lagom till jul eller så...
Men det är som vi ser inte för henne forumet är skapt.
—
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF. Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
"Du har fått en jättebra frisk kropp, du har fått två härliga barn - var stolt över dina bröst - det är tametusan SYNDIGT att klaga över sånna ytliga grejer när folk svälter och dör".
Haha, d var t o m bättre än min mammas kommentar. "Det finns ett namn för din sjukdom - body morphic disorder. Det är inte en kirurg du behöver utan en psykolog." Men det var bara försök att skrämma mig inför operationen. När jag hade gjort den kom hon över det ganska snabbt. Hon kunde inte låta bli att ge några dumma kommentarer men när jag sa ifrån bad hon om ursäkt o sen dess har d varit ok (fast vi pratar inte om ämnet).
Till TS, jag tror att det är bättre att inte prata med din familj men jag tycker inte heller att du behöver smyga med det eller förneka det. Du behöver ju inte komma med värsta urringningen men om nån frågar kan du ju säga som det är. Finns ingenting de kan göra då och om det har gått lite tid har de väl märkt att du fortfarande är samma person. Det är din kropp och dina pengar och det är bara du som vet vad som är rätt för dig!
Jag tror att mammor känner om man mår dåligt över sin kropp! När jag väl berättade för min mamma att jag skulle operera mig blev bara reaktionen "Ja, det har nog du alltid velat göra. Du har ju aldrig tyckt om dina små bröst! Se då till att inte göra för små, för tänk på att man går upp lite i vikt med åren och då vill du ju inte stå där igen och känna att brösten är för små.". Jag blev så paff!
Sister; Jag har två döttrar och känner att ska jag göra det så ska jag passa på nu då de är små så de inte kommer ihåg så mycket sen. Jag tror att det skadar mer att ha en plattbröstad missnöjd mamma som står framför spegeln och försöker se ok ut med inlägg och push ups, än en opererad mamma som är glad och inte tar speciellt stor notis om brösten alls!
Jag har fullt stöd av familjen. Dem gillar det inte, men dem säger bara "Det blir bra det där. Vi förstår dig och vi stöttar dig fast vi helst sett att du inte gjorde det".
Jag har tre barn varav två flickor. Jag känner också en stor oro över vad dem ska tycka o tro o hur dem kommer att känna över sin egen kropp i framtiden. Men om 10 år så är det nog inte en så dramatisk grej. Jag kommer att vara ärlig mot dem o berätta ikväll att jag ska iväg i morgon. Men inte göra en stor grej av det. Det kommer nog inte att vara så stort för dem när det väl är gjort och man är på bättringsvägen.
Jag kommer alltid att ha argumentet att jag ammat tre barn och varit tillräckligt vuxen för att ha tänkt över saken i flera år. Hoppas att även din familj kommer att förstå den dagen dem ev. får veta. Det är skönt att slippa ha hemligheter.
Du har ingen som helst skyldighet att berätta då anledningen till att du drar dig för att göra det är just dina föräldrars beteende och inställning. De får ta konsekvenserna av deras handlande här. Det klimat man har i er relation, som ligger till grund för hur kommunikationen fungerar, bidrar alla inblandade parter till. Då går det inte bara att klandra dig för att du känner ett obehag av att berätta.
Op Bröstimplantat (2010): 325 cc/mentor/runda/mp+/coh1/Framför
Op Fettsugning haka (2021)
Op Övre ögonlocksplastik (2022)
Ja man är ju alltid deras barn hur gammal man än är. Men som du skrev det är ju höst nu och till sommaren när det märks så ser de att allt gått bra med och att du är glad för dem.
Jag hade inte sagt nåt till mamma förrän för några veckor sen.... Det ni. Då var det inte lätt att veta var jag skulle börja.
"Jo, det är så här att när jag står framför datorn halva kvällarna, är det för att jag är moderator på ett visst forum... Alltså, jag och X driver det ihop... det handlar om plastikoperationer... och jag har ju en del egen erfarenhet...." inte riktigt, men typ...
Och mamma reaktion var främst "Har du lagt pengar på DET??!!" och hon såg ut som om jag just sagt att jag gömde halva Al Qaida i källaren. Hennes karl såg ut att vilja göra dem sällskap där.
Aningen pinsamt.
Summa summarum, tillfället kommer förmodligen, förr eller senare, då man måste säga det, om förändringen inte är rätt liten. Och det blev inte lättare för att jag väntat. Möjligen blev det snabbare.
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF.
Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Jag hade precis samma med min mamma å min syster som båda ställt upp mycket för mig då jag pluggat å så, lånat ut pengar osv. jag hade tagit velashape-behandlingar på kreditkort tidigare och berättat för min syster. Hon gick igång på hur jag kinde spendera pengar på så ytliga saker då jag har två barn att försörja och tyckte det fannas massa andra saker att prioritera, vilket man iof kan tycka... Min mamma har alltid irriterat sig när jag klagat lver tuttarna (efter jag fått barnen) och sagt typ "Du har fått en jättebra frisk kropp, du har fått två härliga barn - var stolt över dina bröst - det är tametusan SYNDIGT att klaga över sånna ytliga grejer när folk svälter och dör". De har båda varit MYCKET mot sånna saker.
Så jag gjorde det utan att säga ett knyst.... Sen nån vecka senare va jag på återbesök och då ringde min mamma mig och undrade var jag var. Jag lät väl lite hemlighetsfull så hon sa "Du tänker väl inte operera brösten?" --- "för om du gör det kommer jag aldrig förlåta dig, blabla bla, det är ett svek mot dina barn, hur ska de se på kvinnor i framtiden" och "du har inte råd" och blabla bla....
jag blev helt förstörd för inte bara hade jag fått bekedet på återbesöket att tuttarna inte kommer rätta till sig utan måste korrigeras, utan min mamma hade verkligen en ännu mer negativ inställning än jag förstått....
MEN - jag ringde upp henne och berättade att jag REDAN GJORT DET... och då blev hon lite bestört men tog det MYCKET bättre än väntat. Det va som att det blev en lättnad att det inte låg i hennes händer att övertala mig... Hon sa inte nåt mer om det sen. och det blev samma med syrran, hon sa ett par saker att hon tyckte det va B å oansvarigt men sen ville hon typ se dem nästa gång vi sågs. Hon också var mycket lugnare när det väl var gjort.
Min poäng är att det hade blivit mycket jobbigare för dem om jag hade berättat den innan operationen för då hade de tyckt att det låg på deras ansvar att övertala mig att låta bli plus att de båda skulle ha varit jätteoroliga inför min sövning osv. Jag besparade dem alltså massa stress med att säga det först efteråt.
jag säger inte att det är rätt för dig att göra så men jag menar att ibland fungerar inte folk som man tror. Det viktigaste är nog att du är helt säker själv. Om det fortfarande är viktigt att få deras godkännande så kan det kanske vara så att du inte är helt övertygad själv?
Lycka till! Håll osss uppdaterade! Kram
Sister - väl uttryckt poäng! Man slipper argumentera, när det är klart.
Det var det jag menade med att det gick snabbare. (Men det blev inte lättare att TA UPP DET. Inte för MIG alltså)
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF.
Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Det förstår jag Marina, kan tänka mig att det tog sin lilla tid att berätta hela historien,,,, men de borde va stolta över dig ia alla fall, nu när du ordnat så bra för alla oss tjejer som har sånt behov av att prata om detta!
har jag sagt hur tacksam jag är att POF finns så att jag kan vädra här så mina kompisar slipper lyssna på eländet?? Tack å tack, vet inte vad jag skulle gjort utan alla er underbara själar som tar sig tid att lyssna på varandra!!!! Å gud va man lär sig - hela tiden!!!
Tack!!! Jag (och Admin!) är jätteglad om forumet kan tjäna det syftet, för det var meningen!
Njae, stolt tror jag inte mamma var. Men vi får väl se när hon smält det här lagom till jul eller så...
Men det är som vi ser inte för henne forumet är skapt.
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF.
Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Haha, d var t o m bättre än min mammas kommentar. "Det finns ett namn för din sjukdom - body morphic disorder. Det är inte en kirurg du behöver utan en psykolog." Men det var bara försök att skrämma mig inför operationen. När jag hade gjort den kom hon över det ganska snabbt. Hon kunde inte låta bli att ge några dumma kommentarer men när jag sa ifrån bad hon om ursäkt o sen dess har d varit ok (fast vi pratar inte om ämnet).
Till TS, jag tror att det är bättre att inte prata med din familj men jag tycker inte heller att du behöver smyga med det eller förneka det. Du behöver ju inte komma med värsta urringningen men om nån frågar kan du ju säga som det är. Finns ingenting de kan göra då och om det har gått lite tid har de väl märkt att du fortfarande är samma person. Det är din kropp och dina pengar och det är bara du som vet vad som är rätt för dig!
BF + 3 korrigeringar pga olika komplikationer
NP + 1 korrigering
Fillers, Botox, Skinbooster, PRP, PMU, Mikronålning, Veinwave
Jag tror att mammor känner om man mår dåligt över sin kropp! När jag väl berättade för min mamma att jag skulle operera mig blev bara reaktionen "Ja, det har nog du alltid velat göra. Du har ju aldrig tyckt om dina små bröst! Se då till att inte göra för små, för tänk på att man går upp lite i vikt med åren och då vill du ju inte stå där igen och känna att brösten är för små.". Jag blev så paff!
Sister; Jag har två döttrar och känner att ska jag göra det så ska jag passa på nu då de är små så de inte kommer ihåg så mycket sen. Jag tror att det skadar mer att ha en plattbröstad missnöjd mamma som står framför spegeln och försöker se ok ut med inlägg och push ups, än en opererad mamma som är glad och inte tar speciellt stor notis om brösten alls!
Jag har fullt stöd av familjen. Dem gillar det inte, men dem säger bara "Det blir bra det där. Vi förstår dig och vi stöttar dig fast vi helst sett att du inte gjorde det".
Jag har tre barn varav två flickor. Jag känner också en stor oro över vad dem ska tycka o tro o hur dem kommer att känna över sin egen kropp i framtiden. Men om 10 år så är det nog inte en så dramatisk grej. Jag kommer att vara ärlig mot dem o berätta ikväll att jag ska iväg i morgon. Men inte göra en stor grej av det. Det kommer nog inte att vara så stort för dem när det väl är gjort och man är på bättringsvägen.
Jag kommer alltid att ha argumentet att jag ammat tre barn och varit tillräckligt vuxen för att ha tänkt över saken i flera år. Hoppas att även din familj kommer att förstå den dagen dem ev. får veta. Det är skönt att slippa ha hemligheter.