Tyvärr har jag det inte precis som du, men jag har en man som ligger ute på jobb.

Han kommer hem fredagar och åker måndag mornar.

Förstår iaf din känsla, känner precis likadant.

Vi har även 2 barn som gör att mina dagar fylls med Kärlek ändå,

men SAKNADEN efter honom är sjukt STOR trots det.

Var inte så stor hjälp för dej kanske, men skönt och skriva av sig lite.

Lycka Till och hoppas ni snart kan ses oftare...

Hej!

Jag har ett distans förhållande och har haft i över 3år..... Och här snackar vi inte 2 timmars bilresa! Med bil tar det ca 8 timmar för mig och min kille har inget körkort så det blir tåg eller flyg. Vi försöker ses 1 gång i månaden men nu kommer det gå 4 månader...... Vi har båda barn vilket komplicerar det så klart. Det är pissjobbigt oftast men varje gång vi ses förstår jag varför jag (vi) står ut :). Tror det är viktigt att lita på varandra, prata ofta även om framtiden och försöka att inte ha för höga förväntningar när man väl ses. Vara ärliga mot varandra med hur man känner för man har dippar när man verkligen undrar om det är värt det men om nån förstår så borde det vara ens partner :) Håll ut!!!!!

Kram

Jag och min sambo idag hade distansförhållande i början. Och det fungerade kanonbra för oss:) Vi träffades en gång i månaden, tråkigt försäg så sällan, men den där känslan av nyförälskelse höll ju kvar längre när man inte sågs varje dag;)

Jag hade haft så många dåliga förhålladen bakom mig så det här med distans var nästan en befrielse.

Men så blev jag gravid och då fick man ju göra ett val. Det blev jag som sa upp mig från mitt jobb och flyttade till stora Stockholm;)

Lycka till!

Förstår känslan. När man verkligen vill ha sin älskade, krama om honom, kanske "make som love" eller så.... min kille är inte mer än 10 mil bort på veckorna men han jobbar numera väldigt mkt så man hinner ju inte träffas. I början jobbade han utomlands men kom ganska snart att flytta in med mig, nu är han utflyttad och det är tomt igen :/

Men. Man får se det som så att saknad är bra i ett förhållande och man hinner ju inte få en tråkig vardag av det hela :) Hoppas ni får det bra!

Jag och min kille bor 100 mil ifrån varandra men träffas ändå i regel varannan helg. Sjukt jobbigt ibland, speciellt om vi av någon anledning inte kan ses utan att det dröjer en månad mellan gångerna vi ses. 

Men nyförälskelsen håller i sig. :)

Sen har ju jag ett lite speciellt jobb som reser runt i Sverige varannan vecka och jobbar så jag skulle ändå aldrig kunna ha ett sånt förhållande där man somnar tillsammans varje natt. Men visst längtar jag tills han flyttar upp till mig för även om distansförhållandet funkat i snart 1,5 år så vill jag faktiskt inte ha det såhär för evigt.. 

Förstår dig. Ja e ihop med en som de skiljer långt emellan :( Umeå och norrköping..men vet inte hur länge de håller ,men om båda försöker då kan de nog gå men lätt e de inte.fått dyra mobil räkningar sen han flytta ,500 mer på en månad bara till han:(men de e nog de minsta bekymret just nu ,man tänker ju på om de ska hålla eller inte ,om han hittar en annan tjej och sånt.men ser att de va ett tag sen du skrev de här ..är ni ihop fortfarande?

Tror inte det är så ovanligt faktiskt, men självklart är det jobbigt! Min befinner sig i afghanistan för tillfället så det är ju också en bit bort. När han är hemma bor han i stockholm och jag i borås, så vi ses nästan varje heög. Det är jobbigt när man känner sig nere eller är sjuk men jag ser det ändå positivt. Vi har ju liv vid sidan om varandra och vi bråkar ingenting alls. Vi har bråkat två gånger sen vi blev tillsammans föe ett och ett halvt år sen. Och det är jätteskönt! Det viktigaste är att prata så mycket som möjligt så man fortfarande är involverad i varandras liv trots avståndet. Och att ha saker att se fram emot och efter helgen kunna minnas som något fint! Vi har planen att vi ska flytta ihop i framtiden och det gör det på något sätt lättare. Hoppas allt funkar för er!