Jag krossade nästan hela ansiktet 2009. Näsroten slogs av - trycktes in helt - och antalet benbitar var mellan 500 och 1000. Kinden och ögonhålan på ena sidan blev mos. Han satte ihop allt perfekt! Ingen kommenterar idag min näsa. Det är som det inte hänt. Dessutom ser jag bra på båda ögonen och har luktsinnet i behåll (även om det såg illa ut).

Peter Tarnow är superseriös och landets skickligaste kraniekirurg - rakt av!

Jag skulle skicka mina barn till honom utan att tveka.

mvh

Erik

Åh herregud, Viper99, det lät läskigt. var det 500-1000 bitar av själva näsan, eller av ansiktet?

Vilken lycka mitt i allt att det gick så bra till slut! Många gånger tänker jag faktiskt på hur himla lyckligt lottade vi är som är födda i ett land med sådan fantastisk sjukvård för alla...

Om vi hade levt i typ Kongo hade du väl fått läka ihop totalt missbildad och mist synen på åtminstone ena ögat och jag hade fått halta mig fram genom livet med ett diskbråck som helt tömt en disk på innehåll och gjorde ont varenda dag. 

Om jag skulle bryta en tå och få vänta i 6 timmar på akuten skulle jag inte gnälla en sekund. Jag vet att det i samma stund finns någon med livshotande skador som är sen redan. Trots att jag var akut skadad (traktorolycka) så tog det två timmar innan jag ens kom in till akuten. Det var rätt skönt att slippa eländet med att vänta två timmar till. Jag förlorade (svalde) en massa blod, och hade ont i Ryggen (kotkompression, två diskar skadade), och kände mig rätt sned i ansikted minst sakt. Jag tycker som du, vår sjukvård är toppen men jag förstår inte ibland våra politiker som är lite väl snabba att "optimera resurserna".... :(

För att svara på din fråga, så var det mellan 500 och 1000 benbitar totalt, och c:a 10-15 "större". Mitt högra öga höll på att krossas och jag tappade trycket i det rätt rejält. Jag tappade luktsinnet i c:a 14 dagar, slog sönder en tand, och skadade ansiktsnerven på höger sida. Jag tappade också känseln i pannan på vänster sida upp på skalpen fram till operationsärret som sträcker sig från öra till öra över huvudet. De gjorde en slags "nu tar vi bort ansiktet"-operation. Jag var rätt rädd när jag skulle in på operation, men syrrorna där koolade ner mig ordentligt. De var suveräna. Det var som på Akademiska i uppsala som jag kom till först. De skulle sy ihop min skada preliminärt mitt i natten; jag hade precis kräkts upp allt blod som jag svalt på stackars Sofies kjol eller nåt (jag såg inget på grund av att allt var så igensvullet), men hon satte sig ner vid mig och höll mig i handen medans kirurgen sydde på det bästa han kunde. Jag hade ett öppet sår på 8*4 centimeter i princip precis mellan ögnen (lite mer över det högra). Hon sa: - "Nu gör man sitt jobb. En hand att hålla i när man går igenom något jobbigt!". Jag svarade henne: - "Jag håller inte i en hand, utan livet.". Precis så kändes det. Jag såg ingenting, och hörde bara massar rörelser och prat. Kirurgens ingrepp med bedövning (så gott det gick), nåt starkt ljussken som jag anade gjorde att jag kände mig väldigt isolerad. 

Peter T. frågade mig strax innan jag skulle in på stora operationen om jag hade några frågor. Jag frågade ängsligt: - "Kommer jag kunna snora som vanligt?". Han höll på vika sig dubbel av skratt! Till saken hör att de inte hade rört näsan alls innan. Den var igenkloggad i flera dagar. Det är för att det sitten artär precis bakom näsroten/näsan, och man ville inte röra till det om det skulle visa sig att den var lite skadad. Så jag var liksom utan näsa i flera dagar, och det blev ett rätt stort bekymmer. Att jag sedan såg dubbelt, hade ont som fanken i ögat, och knappt kunde stå för ryggen, kändes sekundärt. Det kanske förvånde Peter något. Han kanske får allvarligare frågor vanligtvis... men för mig var det allvar. :)

//Erik

Tack för din berättelse!

Vilka fantastiska människor och vilken tur att de ändå kan skratta mitt i alltihop - jag skulle inte kunna tro att jag var döende om nån ställde sig och gapskrattade åt nåt jag sa, även om det var "dumt", det tar udden av rädslan på nåt sätt.

Det är ju inte många av oss här som varit med om något så traumatiskt som orsak till våra operationer, men att veta att kirurgen klarat av t o m något så komplext känns ju ändå betryggande för den som förmodligen, krasst sett, har mer att förlora på att låta sig opereras än vad du hade i ditt läge...