Tråkigt att du fick ett sådant bemötande... kanske blev han chockad och tagen på sängen och försökte kanske få dig att ändra dig i sista stund. Fel ordval, men ibland säger vi saker utan att tänka på innebörden:(

Det här med bröstförstoring är ett väldigt laddat ämne. Folk har mycket fördomar kring detta tyvärr. Dock tycker jag att om man faktiskt sitter och pratar tjejer emellan, så märker man faktiskt att många skulle kunna tänka sig att fixa till sina bröst. Så mycket av det där tasslet är nog ofta ren avundsjuka. Men man ska komma ihåg att det finns ingen annan än man själv som avgör vad som är rätt/fel!!!

Själv har jag valt att bara berätta för mina allra närmaste, vilket har gått bra. Men jag tänker ofta på hur det kommer kännas på stranden till exempel när folk märker och tisslar och tasslar...lite jobbigt måste jag erkänna att jag tycker det är. Men jag ångrar det absolut inte!

Önskar dig all lycka!!!

Vad jobbigt att höra det där från sin pappa. Är det så han ser det vill man ju inte göra honom besviken men samtidigt måste man göra som man själv vill. Han är nog i grund och botten bara rädd om sin fina prinsessa. Det handlar ju inte om att vara stark eller svag, handlar om vad man tkr är snyggt typ. Om du förklarar för honom hur du ser det kanske han kommer förstå mer. Men han kommer säkert acceptera det snart iaf!

Jag fick precis samma reaktion av min pappa! Kom med lite kommentarer "jag trodde inte du var sådan..." men vadå sådan? att fixa något på sin kropp är inte någon speciell människotyp, det är högst indviduellt och jag är så glad över att jag ska göra mina bröst. Pappa får acceptera mitt beslut och inget mer med det, men jag håller med om att det är som ett slag i magen. 

Jag har valt att inte berätta för mina föräldrar alls. Av just den anledningen. Vet precis vad min pappa kommer att säga: du är ju helt dum i huvudet som lägger så mycket pengar på en så onödig sak!

Det är nämligen det han sagt tidigare när jag lagt pengar på icke livsnödvändiga saker.

Tråkigt att din pappa inte samtycker men det är ju inte han som skall ha dem och det är inte han som betalar. Håll huvudet högt! Kram!

Det är väl naturligt att ens föräldar inte tycker att det är en bra idé! Försök att inte ta åt dig, när de vant sig vid tanken kommer se säkert att acceptera ditt beslut. Själv har jag inte berättat för mina föräldar! Det känns jobbigt faktiskt, hade tänkt säga det men kunde inte och tänkte att jag då skulle berätta efter op istället (trodde att det skulle vara enklare). Nu efter op känns det ännu svårare, 2,5 mån har gått och jag har fortfarande inte sagt nåt!!!! De har inte märkt det heller!

Jag berättade för min pappa i förrgår och hans reaktion var typ "Jaha oj..! Jag trodde inte sånt låg för dig" ..Hehe. Jag förstår att han blev lite förvånad, men jag förklarade att det inte skulle bli några superbomber och att jag tänkt på detta i flera år o.s.v. Tror bara det är lite chockartad precis i början..Men som fler har sagt, det är ju bara för föräldrarna att acceptera liksom. Det är ju vårt eget val..!:)

Hoppas din pappa kommer vänja sig med tiden. Man får tänka på att vi har haft detta i huvudet i flera år, medan det för våra föräldrar kommer som en helt ny grej. Lycka till!

Tror att just bröstop ligger lite i "porr" hyllan för den äldre generationen... Och är lite mer "hysh hysh" över dessa operationen... Finns nog inte många pappor som vill att killar ska titta på deras döttrar trots att verklighets faktorn är annan... Man får nog helt enkelt ta det med en nypa salt... Och försöka förstå tiden de är uppväxta i... =D

Ja jag känner igen mig i ditt resonemang - MYCKET. Du satte huvudet på spiken när du skrev lyxoperation, precis så är det för mig oxå. Jag gråter inte över dem, det är okej men formen kommer jag aldrig gilla eller älska, men jag accepterar dem. Så min operation är helt och hållet bara för att jag kan skaffa mig snyggare bröst, inte för att jag behöver eller måste. 

Angående din pappas reaktion så tänker jag mig en kombination av förändrade ideal - naturlig är vackrast etc, visst, naturlighet i all ära men om man nu inte blir nöjd då med sitt "naturliga" utseende så är det ju en lyx att kunna ändra det idag. Den möjligheten fanns ju inte förr.

Sen detta med att han förminskar dig, ja, kanske är det någon slags reaktion där han tror att du inte känner att du duger som du är och han känner sig misslyckad som pappa etc. Sen är han väl matad med en ganska speciell medialbild av hur kvinnor och silikonbröst är och ser ut ?!

Jag sitter lite i samma båt som dig, jag har inget stöd eller "trygghet" att hämta hos min pojkvän som är den enda som vet om att jag bokat min operation. Han accepterar det men anser att det är TOTALT onödigt och vårt förhållande har faktiskt krisat lite pga av påverkan från den inplanerade operationen. Men jag hoppas att vi rider ut stormen tillsammans. Jag har betsämt mig att det finns tusen anledningar att avboka operationen men om jag avbokar så ska det vara av rätt skäl. Inte att det saknas stöd från min/mina närmaste, jag vill vara så stark att jag gör det ändå, trots noll support. Jag har oxå valt att inte säga något till någon, det är endast min pojkvän som vet och hoppet och önskan om stöd därifrån som aldrig kom gjorde verkligen att jag inte vill eller orkar med att involvera andra i detta.

Hoppas du står på dig och finner din väg, backa inte för att någon annan inte tycker lika, sånt är livet.

miss_madness wrote:

Jag berättade glatt idag för min kära far att jag ska göra en bröstförstoring utan att ha någon aning om hur han skulle reagera. Reaktionen jag fick gjorde mig ganska stött. Anledningen var att han praktiskt taget dumförklarade mig. Han sa bland annat att jag duger och att det är onödigt och att jag är fin som jag är (gulle far). Vilket jag är totalt medveten om, det är ju i mitt fall en lyxoperation, jag behöver det inte men jag vill. Men det som störde mig mest var att han med besviken röst "det trodde jag aldrig om dig, jag trodde att du var starkare än så". Han förminskade mig ganska rejält.

 

Jag ser det som att, man lever bara en gång och det är inte speciellt lång tid. Jag är inte speciellt nöjd med mina små bröst (men jag gråter inte över dom heller, dom är väl fina, men små liksom), men jag vill bli mer proportionerlig då jag är jäkligt päronformad. Varför leva med "jaa, dom duger väl" när jag kan leva med "helvete vilka snygga tuttar jag har!" om jag har möjligheten (och ska läggas till, är medveten om riskerna)? Varför antar folk att man gör det för andras skull och inte för ens egen?

 

Har ser ni på detta? Har ni råkat ut för liknande situation?

Jag måste försvara din pappa en bit då ingen här förmodligen tänker som honom, då alla är här av en anledning.

Han kommer garanterat stötta dig i ditt beslut men det som han ser som korkat är att slänga ut 30-40 laxar för ett par bröst.

Du har ju ingen egentlig anledning att operera dig som du nämner själv och det är väl "korkat".

Det är ungefär lika korkat som att slänga ut 400.000 för en bil som man inte behöver fast man vill ha, men bilen kan man sälja och få pengarna tillbaka, ett ingrepp på/i kroppen är inte lätt och göra ogjort utan att det kostar mer pengar.

Du kommer dessutom bli äldre och kanske då total-ångra ditt beslut och inte förstå hur du ens tänkte tanken och då kanske du sitter i en annan situation där du vill få bort dem men där ekonomin inte är den bästa.

Min egna tanke ang detta är att saker man vill ha men om man egentligen rannsakar sig själv inte behöver är en dum investering.

Det ska ligga mer hjärna bakom ett beslut än att köpa en sak bara för man kan. Hoppas jag belyst saken från ett annat håll.