Bröstförstoring jan 2017 - Plastikakademin - Linköping Gunnar Kratz - skaran

Här kommer min OP berättelse och lite till... läs det du orkar och vill!

Rädsla och nervositet har gjort att jag inte tidigare än mina 37 år gjort en bröstförstoring. Funderingarna har dock funnits i många, många år. Pengarna var redan ihopsparade för lite mer än tre år sedan. Hade tom bokat tid på annan klinik för ett år sedan men avbokade och tänkte att jag är nog nöjd ändå. Men efter att alltid ha haft liten A-byst, två graviditeter och viktnedgång så blev inte känslan "nöjd". Sista halvåret tänkte jag varje gång jag såg mig själv naken i spegeln, att "hjälp så här kan jag inte se ut resten av livet"! Var så trött på mina glipande BH:ar och dessa varma äckliga ilägg. Sista två åren använde jag lite tjockare "gele-ilägg" som skulle tvättas och hängas på tork, samtidigt som de skulle gömmas och döljas för allt och alla. Tanken var till slut att gele-ilägg kan jag lika gärna ha för alltid på insidan. Men min rädsla för att sövas var inte lätt att komma över.

Jag läste mycket på nätet och fastnade för det positiva, mjuka, fina tillmötandet som skulle finnas på Plastikakademin. Gunnar Kratz namn stod ofta och mycket så det blev hans namn jag frågade efter då jag i december 2011 bokade en konsultation. Utan några större förväntningar åkte jag på besöket och det kändes som att kliniken och deras bemötande skulle passa mig. Gunnar varken förskönade eller satte mer skräck i mig. Snarare jämförde en bröstförstoring med en annan dålig/skräckslagen OP som jag tidigare gjort och förklarade att jämfört med den är bröstförstoring ett relativt enkelt ingrepp.

Jag åkte hem, funderade kanske inte så mycket utan visste att det skulle nog bli av någon gång framöver...

I februari ringde jag kliniken och bokade in ett datum i april. Tänkte att jag hinner avboka två veckor innan om jag ångrar mig. Men så hände det något helt oförväntat och jag var tvungen att boka om datumet. Det var väl ok jag fick ju ett nytt datum, men i maj. Dagarna gick så fort och jag var helt chockad över att jag inte alls var nervös. Tvärtom, jag var det som jag tidigare läst om andra här på forumet, glad och förväntansfull. Dagarna innan förberedde jag allt, jag städade, handlade, körde till tippen... ja, jag tom dammsög bilen ;-) Det var en måndag, lunchtid som jag skulle in för OP och vad händer, jo, jag har feber! Så jäkla surt, surt, surt! Tog febern 7 ggr, ringde och frågade om jag fick komma ändå. Fick som väl en ny tid, 11 dagar senare. Tiden då gick så sakta och jag var skeptisk till att det skulle bli av. Kände ingen glädje längre alls. Kände bara ångest och ville få det överstökat.

MEN så kom äntligen fredagen... jag var frisk och jag kom först till kliniken. Min man var med och lättade upp mig. Blev motagen av Kratz strax innan 7.00. På med rock, skor och fick välja säng med fönsterplats. Trodde jag skulle få vänta länge men det gick som tur var riktigt fort, ingen dötid alls. Fick tabletter av sköterska och Kratz kom och fotade och ritade. Kratz har säkert sina standarfraser?? men det kändes så skönt med en kirurg som kändes enkel och skojfrisk. Han frågade om jag bestämt mig, 300 eller 325cc? Jag frågade vad Kratz tyckte men var så nervös så jag tror inte ens jag hörde vad hans sa. Trodde ändå jag skulle dö vid nedsövningen så vad han eller någon annan sa spelade faktiskt ingen roll då. 300 cc svarade jag bestämt och så blev det. Sekunderna efter fick jag lägga mig på sängen, vinka av min man och sedan inkörd några få meter till OP rummet. Byta till britsen och försöka fokusera på andningen för att inte få en hjärtattack. Men kom av mig då de stoppade om mig och narkosläkaren kom och hälsade. Jag hade fullt upp med att lyssna vidare på personalens samtal. Narkosläkaren hade nämligen glömt sina glasögon så de diskuterade hurvida de kunde lösa det. Å, hjälp det var ju great en "blind" narkosläkare! Nu förstärktes känslan att jag skulle dö men som tur, tur, tur var hade en av sköterskorna ett par extra brillor med samma styrka. Blommiga och fina ;-) som han fick låna. Kändes bra! Då jag febrilt lyssnade på deras diskussion lade jag inte ens märke till om de stack mig i armen eller inte... Rätt som det var fanns masken att andas i och ....

....vips, kändes som en kort sekund. Jag låg i min säng vid fönstret igen. Å, gud jag lever tänkte jag och minns smilet. Lite luddigt, men aj, lite ont och en sköterska som frågade om jag kände smärta eller illamånde. Precis då kom det och hon gav mig "motgift" mot detta och en skön känsla infann sig igen. Min man blev inhämtad från väntrummet. Kratz tittade in och de pratade om en massa Ferrari bilar utanför hotellet. (Läste senare att Persbrant och hans vänner roat sig denna dag på Mantorp med Ferraribilarna och var boende på hotellet och partajande i Linköping).

Smörgås och en fesig apelsinsaft serverades. Jag kände då en kraftigare smärta i bröstet men så länge jag inte rörde eller lyfte armarna gick det hyffsat. Måste slappna av och andas lite lugnt, då gick det bättre. Är rädd för illamåendet så jag skyndade mig att äta upp smörgåsen. Gubben fick bryta små bitar som jag lyckades sträcka mig efter. Hade mer ont i höger bröst/sida. Kratz tittade till mig igen och tycke jag såg pigg ut. Får informationspapprena och direktiv och sedan hemgång. Snabbare än jag trodde men jag mådde ju relativt bra. Fick hjälp med kläderna och sedan begav vi oss hem. Låter kanske nästan smärtfritt men så var det inte. Det gjorde ont och jag kände mig rätt liten men jag var ändå så lättad att det äntligen var över. Att jag levde och var på väg hem ;-)

Bilresan tog ca 40 minuter och väl hemma ville jag bara lägga mig. Gick till sängen och lyckades lägga mig ner pladask på ryggen. Ååå hjälp, vad satans ont det gjorde. Fick hjälp av min man att komma upp igen. Då kände jag att det gav ett enormt tryck att ligga plant. Så ett täcke och sex kuddar bäddades under ryggen och denna sittställning fick vara i ca sex dagar. Sov lite lätt och minns att jag ändå var glad, med ett leende. Faktiskt stolt och nöjd med mig själv och lite lagom flummig av narkosen. Gick på toa lite senare och då kom ett rejält blodtrycksfall, kallsvettig och yr fick jag lägga mig igen. Rann svett och jag trodde jag skulle kräkas. Var ändå riktigt glad att man fick åka hem så snart och samma dag. Nästa dag var också ok, säger tom då Kratz ringer att jag trodde det skulle vara värre smärta.

Dag två känns det en annan typ av smärta i vänster bröst. Som en rejäl mjölkstockning. På pappret jag fick stod det att man kunde bli lite trög i magen så de tipsade om att äta lite extra fiber. Fick bli fibergröt, men det var enda gången för det var tvärtom för mig. Kämpade med att inte springa på toan, iaf så att medicinerna skulle hinna värka ett tag. Lite extra deppigt, tycker att jag är lika platt som innan. Tänker då tom att jag inte kan kasta mina gamla BH:ar. Varför tog jag inte 325cc som jag hade tänkt?? Ont och fortfarande små bröst, vad duktig jag är!

Dag tre var den extra svåra smärtan kvar på samma fläck i det vänstra bröstet. Kändes som om det satt i såret/snittet. Ont i ryggen och lite deppigt att inte kunna sova ordentligt. Magen jätte dålig. Men jag trodde ändå att det skulle vara mer smärtsamt! Känslan finns kvar att det inte är någon skillnat på bröstens storlek. De syns inte så mycket under jättetejpen. Tvättar upp mina gamla BH:ar som jag sparat i tvättkorgen :-(

Dag fyra känns den extra smärtan på samma ställe fortfarande. Ringer klinikens vanliga nummer för att rådfråga. Stängt pga sjukdom. Funderar en kort sekund om jag ska ringa journumret. Nej, jag avvaktar. Fortfarande känslan att de är lika små som förut.

Dag fem känns det fortfarande riktigt mycket om inte mer på samma ställe som tidigare. Ringer kliniken men fortfarande samma meddelande att stängt pga sjukdom. Jag ringer journumret men inget svar. Tre sekunder efter får jag ett sms från Kratz att han ringer snart upp... sagt och gjort. Blir lugnare efter samtalet då Kratz förklarar att det inte är någon fara om jag inte har feber, att det brukar vara så, att smärtan kommer i olika faser.

Dag sex återbesök hos Mia. borttagande av jättebandaget. Trodde att man skulle ta bort plåstren över såren men det skulle sitta. Tittar i spegeln och lite gladare, de är ju faktiskt större. Jag berättar min besvikelse över mitt val och Mia upplyser om att de har rabatterat pris på byte av implantat, inom ett år. Jag ska känna efter fram till återbesöket iaf, 6 månader. Får direktiv om skötsel. Inte byta tejp eller sola/bada på två månader... fast jag ska ju utomlands om 1 månad ;-) Var ok, om det läkt fint och bara jag skydde ordentligt. Ju mer försiktig jag var nu innan desto bättre förutsättningar att det läker bra. Min sport BH som var inhandlad i all hast minuterna innan fick ej godkänt. Den var för lös i underkant. Jag kunde dock byta till mindre och har nu en skön sport BH :-)

Dag sju får jag sluta med pencillinet. Har redan fått ett annat då jag är pencillin allergiker men det funkade inte. Reagerade allergiskt på den. Kunde dock sluta.

Dag åtta kan jag gå över till bara Ipren och Panodil. Kan solla bort lite kuddar i sängen. Det finns hopp...