Nu är mina implantat ute och jag mår något bättre idag. Men operationen igår var nog något av det värsta jag upplevt.  Jag gjorde det i lokalbedövning och med lugnande, som förväntat så somnade jag som en stock. Så själva op har jag inget minne av.

 

När jag vaknade så var det inte helt bra. Jag var yr som sjutton och tiden hade dragit iväg en del (hade ju ordnat barnvakt och sedan min stackars sambo som satt och väntade). Insåg att jag borde vila lite till men då blev sömnen lite för bra. Troligen var det ketoganet som gjorde att jag "glömde" bort att andas och så tjöt syresättningsmaskinen... Och så höll det på.. När jag sedan kände mig tillräckligt vaken så försökte jag äta för att få åka hem snabbare. Ja eller hur, bara jag tänkte på att äta så började jag kräkas.. Och så höll det på...

Tror även jag reagerade allergiskt mot något av preparaten de gav, för jag upplevde helt galen klåda och innan jag åkte hem fick jag betapred (cortison).

 

Så istället för att åka hem vid 19 som planerat så var klockan närmare 21... Men nu är implantaten ute och natten har gått hyfsat bra. Inte en aning om hur de ser ur då de är helt paketerade i kompresser, men omfånget är ju trots det märkbart mindre. Och visst märker jag att brösten inte börjar lika högt upp, men det ser rätt okej ut ändå :)

Så efter all psykisk press så känner jag mig ändå nöjd idag och jag har inte ont över huvudtaget.

 

Jag hälsade min kirurg att om bröstvårtorna pekar neråt så ses vi säkert igen  Så efter ett antal operationer som gått jättebra så var denna även ett tecken på risken med att op sig, trots att detta var ett enkelt ingrepp som inte tog mer än 45 min. Kanske ett tecken på att det är dags att låta bli att göra det fler gånger?