Hejsan!

Vill bara säga att jag känner igen mig med dina tankar o tvivel. Kände precis så innan min op o även nu inför min omoperation. Jag tvivlar nu på kanske jag överdriver mina komplikationer, det kanske e så här det ska vara, tänk om brösten blir "fulare" nu, el för stora, el nåt händer etc etc. Det tillhör nog hela processen. Känner ju igen tänket eftersom jag ältade nästan samma saker inför första. Som du skriver, det är en sak att fantisera o drömma, men när det kommer till kritan så kommer tankarna, tvivlet o pirret i magen på riktigt. Man var ju till 110% säker på att man vill o så kan det vända helt plötsligt. Men, det kommer vända dagarna innan op (gjorde för mig i alla fall). Jag har väl inte varit helt öppen till mina föräldrar angående op, känns som att det är min privata sak. Till pappa har jag bara sagt att jag opat mig, han frågade aldrig vart (finkänslig antar jag, tror dock han fattar ändå) så då sa jag inget heller. Mamma frågade o då nämnde jag bara lyftet, ej implantatet, för hon är så himla fördömande o jag orkar inte med det. Kan tyckas fegt men jag väljer mina strider.. Hoppas det kommer kännas bra för dig o rätt. Ska säg när jag såg mina före/efter bilder så var det inga tvivel att jag gjorde op, det var så värt pengarna o allt skit efter. Därför tvekar jag inte så mkt på en korr...

Ha det gott!!

Hejsan!!!

Känner precis som ni, har velat detta i minst 10 år men nu blev det verklighet och då får jag nästan ångest när jag tänker på op och tänk om man inte blir nöjd, att man tycker dom e för stora eller för små eller något annat man inte e nöjd med.

Börjat drömma väldigt mycket på nätterna om just op, drömde en natt att dom blev alldeles för små..

Funderar på om jag ska berätta det för mina syskon eller inte, mamma vet det men hon tycker inte jag ska berätta det för pappa så jag får se hur jag gör, mamma tycker inte alls om att jag ska göra bröstförstoring men hon börjar acceptera det lite mer nu, hon har ju inget val, hon vet ju att jag kommer göra det oavsett vad dom tycker.

Karro 82: Ursäkta jag kapar tråden lite men, vi e ungefär i samma size o jag hade ju strl 80 c innan. La in 410 cc, vilket i dagsläget är "litet". Ska därför på min korr lägga in runt 600 cc så vad jag vill ha sagt e att det nog blir bra för dig med 600 cc (eftersom du drömde om för små...)

Vad skönt att jag inte är den enda som känner så här. Jag tror också det kommer att gå över. Måste vänja mig vid tanken på att det verkligen blir av om jag vill det. Sen är det väl hela kontrollgrejen också antar jag. Att man totalt lägger sitt "öde" i någon annans händer och så. Jag antar att det inte är helt ovanligt att man drömmer att det misslyckas, att dom blir för små, att man missar tiden och allt sånt där. Det är ju en stor grej, även fast det inte är en stor grej. Men det känns skönt med lite stöd  Kommer väl säga det till mamma och pappa via telefon efter som jag bor utomlands, men ta på mig min lilla "glasbubbla" och inte ta åt mig för mycket av vad dom säger, för dom kommer garanterat att vara emot det. Hur mådde ni dagarna efter? För jag ska vara hemma hos mamma och pappa från dag 2 efter op. Kommer jag att vara helt handikappad? Vill liksom bespara dom hela grejen runt om kring det känner jag. 

Sessan1 wrote:

Karro 82: Ursäkta jag kapar tråden lite men, vi e ungefär i samma size o jag hade ju strl 80 c innan. La in 410 cc, vilket i dagsläget är "litet". Ska därför på min korr lägga in runt 600 cc så vad jag vill ha sagt e att det nog blir bra för dig med 600 cc (eftersom du drömde om för små...)

När ska du op dig??? Hade varit spännande och se hur det blir storleksmässigt, vi verkar vara dom enda i ungefär samma size..Jag ska op 17 nov.

Får nog snart silvermedlemsskap så jag kan se bilder.

sally84 wrote:

Vad skönt att jag inte är den enda som känner så här. Jag tror också det kommer att gå över. Måste vänja mig vid tanken på att det verkligen blir av om jag vill det. Sen är det väl hela kontrollgrejen också antar jag. Att man totalt lägger sitt "öde" i någon annans händer och så. Jag antar att det inte är helt ovanligt att man drömmer att det misslyckas, att dom blir för små, att man missar tiden och allt sånt där. Det är ju en stor grej, även fast det inte är en stor grej. Men det känns skönt med lite stöd  Kommer väl säga det till mamma och pappa via telefon efter som jag bor utomlands, men ta på mig min lilla "glasbubbla" och inte ta åt mig för mycket av vad dom säger, för dom kommer garanterat att vara emot det. Hur mådde ni dagarna efter? För jag ska vara hemma hos mamma och pappa från dag 2 efter op. Kommer jag att vara helt handikappad? Vill liksom bespara dom hela grejen runt om kring det känner jag. 

Har inte op än så där kan jag tyvärr inte hjälpa dig med svaret om hur handikappad man blir...