VARFÖR?

Sedan 13 års åldern har jag inte tyckt om min näsa. Nu när jag är äldre vet jag att saker så som typ kindben gör mycket plus att näsan ser mindre ut om man förstorar kindbenen men jag visste att det för min del inte skulle räcka - min näsa är, speciellt i profil, för stor för mitt ansikte.

När man var yngre och tonåring så var allting så himla viktigt och man mådde dåligt över småsaker, och de tog över hela ens värld. Så småningom lärde jag mig att acceptera min näsa men tankarna om operation fanns nästan varje gång jag titta mig i spegeln, den jobbiga tanken om "vad snygg jag är idag (men inte i profil)". Och tankar som att: bara näsan var fixad...då minsann!

Jag visste alltid att min näsa skulle vara lätt att operera, visste att jag hade förutsättningarna.

 

FORUM OCH ANDRAS ERFARENHETER

Har googlat näsplastik i 1-2 år. Hade ingen aning om vem jag skulle operera mig hos - något som var lite av en överraskning då jag oftast bestämmer mig snabbt och träffar rätt. Jag hittade plastikoperationsforum.se och plastikoperationer.net och började hänga där mycket. Kollade även bloggar - hittade främst 3 bloggar som lugnade ner mig, som gav en mer positiv bild - de andra bloggarna skrämde mig nästan.

Jag började läsa in mig i näsplastik och fick veta så mycket jag inte visste (om svullnad främst samt hur många det egentligen är som ångrar sig). Detta gjorde att nya frågor skapades, som jag kollade fram och frågade runt.

Där jag kommer ifrån, och de jag känner som opererat näsan, har verkligen avdramatiserat det hela så jag har alltid tänkt att det hela skulle vara väldigt lätt - jag hade inte ägnat en tanke åt det psykologiska, chocken, eventuell ånger, osv. För mitt oerfarna jag kunde en mindre näsa bara betyda ett snyggare ansikte.

 

 

KONSULTATIONER:

Det finns ju alltid anledningar till varför man väljer den klinik och den läkare man väljer.

Det finns verkligen ingen perfekt klinik har jag nu insett, vissa har något medan de andra har något annat.

Ett tips är att ha en lista med alla dina frågor – och se till att du  verkligen har med dig ALLA frågor. Orosmoment, resultat, ifall du inte skulle bli nöjd, återhämtinng, teknik, vad läkaren själv tycker, osv.

Något annat jag gjorde var att fixa konsultationerna så de låg tätt – då får man en mer klar bild och minns verkligen allt och kan därför jämföra bättre.

Under processens gång att hitta klinik kände jag hur jag mindre och mindre letade och brydde mig om före/efterbilder. Man går nästan mer efter rykte, kemi med kirurgen och meritlistan.

 

Göteborgs Plastikkirurgiska Center - Fick stort förtroende för dem. Detta är verkligen en patientnära klinik. Rekommenderas STARKT. De hjälper en HUR MYCKET SOM HELST även innan man bokat operation. Kirurgen Christer Lindqvist är supertrevlig och har sjukt mycket erfarenhet, gillar det han gör, försår ens önskemål....

Anledningen, och faktiskt den enda anledningen till att jag inte vade GPC är för att Christer Lindqvist ville operera mig med stängd teknik. Jag ville ha öppen.

 

Specialistkliniken - Lyx lyx lyx lokal! Nog den bästa meritlistan i Sverige (Claes Lauritzen), mycket kunnig, tog "egna initiativ" på konsultationen. Man fick verkligen intrycket av honom som riktigt kompetent, att han vet vad han pratar om. Han verkar gilla sitt jobb väldigt mycket.

 

Detta skrev jag på min blogg:

”Kliniken jag valde, Specialistkliniken i Göteborg är jätte exklusiv, verkligen. Hur stort som helst och väldigt lyxigt (inte alls som GPC där man får en mer hemtrevlig känsla). I vilket fall - lyxigheten påverkade mig ingenting och jag tyckte inte det sa något om dem som klinik eller som läkarens kompetens. 

 

Kirurgen jag träffade är professor. Även detta har inte så jätte stor betydelse men visst är det ett litet plus.

 

När man ringer kliniker är sjuksköterskorna, särskilt en av dom, inte så jätte trevliga.

 

På konsultationen babblade jag för mycket.I vilket fall tyckte min mamma om honom  - jag fick lite blandade känslor. Tyckte han var supertrevlig ibland, mindre trevlig ibland. Han var lugn och pratade inte så mycket men detta gjorde mig ingenting - betyder väl bara att han inte behöver fjäska.

 

Nu efter konsultationen fanns ingen tid för ytterligare en konsultation som jag ville gå på för ett tag sen för att stilla nerverna. Man kan inte heller få tag på kirurgen innan operationen för frågor och det tycker inte jag om.

 

När jag nu stillat mina nerver mer och försöker se det objektivt så tänker jag att allt det där egentligen inte spelar någon roll. Om kirurgen är grym på det han gör så spelar sjuksköterskorna, kliniken eller konsultations/telefontider/före efter bilder ingen roll. Priset är dyrt och jag får i detta fallet hoppas på att det betyder att han verkligen är bäst. Han har en imponerande meritlista, skulle nog säga om inte den bästa, iallafall en av de bästa i Sverige ovh t.om utlandet.

 

Jag får lita på honom och hoppas på att han prickar rätt på första försöket! Jag har trots allt en lätt näsa och frågar inte om något särskilt svårt.”

 

 

 

FÖRBEREDA SIG PÅ DET VÄRSTA?

Tillslut hamnade jag i en oro som gjorde att jag nästan tvivlade på om jag ville operera mig. Å ena sidan visste jag att jag ville detta så så mycket, å andra sidan gjorde forumen mig så rädd. Jag började fråga bloggerskorna om tips i desperation, ringde min kompis utomlands och rådfrågade henne, dubbelkollade med min mamma hela tiden att jag inte bara var fåfäng utan att jag faktiskt skulle bli finare av en mindre näsa och så vidare. Läste någonstans att man efter en näsplastik ska "förbereda sig på ett jobbigt år" och detta kände jag inte att jag var. Hade redan spontan-förstorat läpparna och ångrat ihjäl mig, så jag kände mig inte mentalt redo att ångra något mer. Förberede mig på att ångra mig. Förbereda mig på att ångra mig och gråta på återbesöket. Förberede mig att må dåligt.

Forumen hjälpte mig dock med massa viktiga frågor som jag är glad att jag ställde på konsultationerna.

Under tiden jag jämförde de två klinikerna men lutade mer åt Specialistkliniken, blev jag en jobbig person (haha). Ringde dem flera gånger i veckan för frågor (kommer knappt ihåg vad för frågor nu). Detta, vet jag, var bara ett sätt att försöka stilla nerverna.

 

 

RYKTEN

Om någon för ett år sedan hade frågat mig vart jag skulle operera mig, skulle jag nog svarat "Utomlands eller Lidingökliniken." Om någon hade frågat mig om jag kunde tänka mig operera mig på Specialistkliniken så hade jag nog svarat absolut inte.

När jag läste om Claes Lauritzen insåg jag att jag sett han på TV - det var han som var med på SVT:s "Skönhetsbubblan". Jag mjuknades upp lite. Sedan kom jag på att han opererat en av mina kusiner - jag har visserligen inte sett henne men har hört att hennes näsa blivit fin.  Så jag läste Claes Lauritzens meritlista och blev väldigt imponerad. Hans meritlista stod ut bland de i Sverige och tro mig, jag hade gjort min läxa vad gäller att maila, ringa och läsa om andra. Dock var jag fortfarande övertygad om att jag skulle operera mig någon annan stans.

Jag googlade alla kliniker och läkare jag var intresserad av. Tycker det finns så himla mycket om bröst men aldrig näsor - var det tillräckligt att läsa vad bröstpatienter tyckte om läkaren och sedan gå efter det?

Hur som helst - jag hittade ett par näsbloggar och näsberättelser (dock bara om Lidingö, Art Clinic, några Akademikliniken) och ett par vaga omdömen kring vissa kirurger vad gäller näsplastik. Läste även vissa brösthistorier bara för att försöka få en uppfattning om plastikkirurgen som person (om det nu var en plastikkirurg jag var intresserad av vad gäller näsplastik).
Kände hela tiden att jag behövde mer underlag för just näsa.

Angående Specialistkliniken och Claes Lauritzen fick jag höra: dyr, kompetent, trevlig när allt går bra men inte annars.

Blev orolig över detta - tänk om näsan inte blev fin på första gången? Skulle de lämna mig i sticket? Skulle de vara otrevliga om jag inte blev nöjd?

Jag tvivlade inte på Claes kompetens men tänk om näsan inte blev som jag ville, vad hände då?

Och enligt många näsbloggar och berättelser tog svenska kirurger alltid för lite.......Eller tänk om det blev motsatsen - att näsan förändras så mycket att hela ansiktet förändras så jag inte känner igen mig själv?

 

SKAPANDET AV BLOGGEN, POSITIVT TÄNKANDE

Efter många timmar på datorn och en mamma jag irriterade genom frågor hela tiden, bestämde jag mig för att skapa en blogg för attt kanalisera allt, alla tankar, för att LÄSA vad jag egentligen kände och tänkte.

Med detta kom positivt tänkande och mitt gamla tankesätt kom tillbaka: det kan bara bli bättre och detta SKA bli bra. Varför har jag förberett mig på att må dåligt när alla runtomkring mig är så lättsamma kring det (så som jag var i början.) Varför betalar jag (mina föräldrar hehe) så mycket pengar om saker och ting ska bli sämre? Varför är jag inte överlycklig att mitt livs makeover närmar sig - varför fruktar jag det?

 

DAGEN:

Skulle egentligen komma till kliniken klockan 13. Förstod att jag inte var 1:a eller 2:a som jag hoppats. Men gissa vad? Dagen innan ringer kliniken och ber mig komma in 9.30 istället - jag skulle vara nummer 2!! Precis om jag ville :)

Vaknade vid 7-8. Var pirrig på ett bra sätt. Tog lite bilder. Duschade för andra gången med Descutan som gjorde min hud lite irriterad. Klädde på mig och försökte se så snygg ut som möjlgt, någon som var ganska svårt då man inte får ha smink, nagellack, smycken, opraktiska kläder och ja, plattat hår.

Klockan 9 satt jag och kollade på ett Vänner avsnitt, tog ett kort på klockan. Strax efter detta kom mamma hem från jobbet och vi åkte. Peppade mig själv i bilen. Kunde inte fatta att dagen var här!

Vi steg av och ibland slog mig tanken att "OMG!".

Vi steg in i väntrummet och satt. Nerverna började get the best of me som man säger haha. Jag kramade min mamma. Satte på teven. Kim Kardashian var på. Jag log - det var hennes näsa jag först velat ha.

En sjuksköterska kom in, jag ställde mig halv upp men hon sa att det skulle dröja lite så vi satte oss igen. Jag fick mamma LOVA att hon inte skulle säga något på konsultationen. Hon lovade.

Efter ca 10-15 minuter ropade dom in mig. Jag gick med spänning in i en korridor, och in i konsultationsrum 5. Efter ett tag kom en visslande? Claes in. Han gav mig ett par tabletter och förklarade vad de gjorde. Jag tog dem. Han smickrade min mamma och frågade om vi var systrar, vi alla skrattade och började konsultationen. Han sa att han tror jag kommer bli mycket nöjd. Jag visade ett par bilder han tyckte var fina men målade lite på dom och visade hur de hade kunnat bli extra snygga och visade ett "nybörjarfel" på en näsa som jag inte såg något fel på alls, men tyckte ändå näsorna jag tagit med mig var "snygga jobb". Han sa att det var smickrande att jag valt att operera mig där. Han fyllde i en blankett och frågade när jag senast åt eller drack, om jag hade mens, m.m. Han gjorde mig även trygg i att berätta att han absolut inte hade några problem med att göra om näsan ifall jag inte blev nöjd, att HAN vill göra om den ifall jag inte blir nöjd.

Jag förklarade att jag på konsultationen sist pratat mycket och att jag nu helt enkelt skulle låta honom prata innan jag sa något. Jag frågade: vad tycker du? Vad tänker du när du ser min näsa? Vad kan du göra?

Han förklarade och nämnde även vissa nya saker (som att han skulle ta bråsk och göra näsan lite mer definerad). Claes är väldigt duktig på tippar och det har jag alltid vetat så det var mest det vi pratade om. För mig kändes det bra att jag valt en kirurg som är duktig på tippar då tippar är det svåraste. Näsrygg/näsben kan vilken kirurg som helst göra mindre, tippar är en annan historia. Han förklarade även mer kring klippet av muskeln. Han berättade att det inte skulle påverka mitt utseende när jag var vanlig, utan endast när jag skrattade.

Efter vi pratat sa Claes att han nu skulle gå då vi pratat om allt och att narkosläkaren skulle komma. Claes berättade för honom på sin väg ut att ja, han ska klippa muskeln. Kände nästan att detta var en helomvändning från den Claes jag träffat på konsultationen i januari - han var inte otrevlig eller uppnosig på något sätt på första konsultationen heller men nu var han typ världens härligaste.

Narkosläkaren Rolf kom och jag säger bara - vilken skön man. Han kom in skrattandes, högljudd och vi börja skratta direkt.Vi pratade varmt och han frågade lite frågor. Uppskattade min vikt till något ganska så smickrande.

Jag kände hur tabletterna började verka, skrattade extra mycket och kände mig extra lycklig och glad. När jag ställde mig upp kände jag "oj" lite. Vi gick ut ur konsultationsrummet, jag kramade min mamma och fick gå till en hörna med ett draperi där jag fick ett eget skåp och där det stog mitt namn. Jag bytte om till sköna mysstrumpor och en vit rock man knäpper framtill. Jag gick ut och fick gå på toa. Fick inte låsa dörren då tabletterna kan knocka ut en lite och då kunde sjuksköterskan som stog utanför kliva in och hjälpa en. Lyckligtvis behövdes inget sådant och jag blev ledd till operationsrummet. Där var narkosläkaren, och 1-3 sjuksköterskor till. Jag la mig på operationsbordet, log och rös när två olika personer höll på med mina två armar. Fick EKG mätare över bröstet och runt armen. Hon förklarade för mig att jag skulle få en sockerlösning då jag inte ätit så när hon tryckte nålen i min arm trodde jag att det var det. Minns inget annat, bara ett vagn minne från några ansikten, suddigt och ljust som sa "å hej" (tror det var från när de lyfte upp mig eller flyttade mig från ena bordet tll det andra.

Jag vaknade upp av att jag var otroligt torr i halsen och munnen. Sjuksköterskor var där. Jag visste att allt var klart och att jag nu var vid "viloparkeringen" med massa sängar och draperier. Jag bad om vatten men hon sa att det var för tidigt, att jag skulle få det när narkosen lagt sig lite. Jag frågade lite vagt om allt gått bra, vad Claes sagt, om de sagt till min mamma att hon kunde gå hem  nu då jag vaknat upp.

Söta som de var, la de kylan på mig direkt, precis som jag begärt.

Jag somnade och vaknade till, kände mig seg och lite rastlös. Fick vatten och juicen jag hade med mig. Pratade med sjuksköterskan. Ringde min mamma från deras telefon och hon var jäte lättad och översöt. Hon sa att hon nu var hemma och att Claes kommit ut till henne direkt för att berätta att allt gått bra, att näsan blivit exakt som jag ville ha den, att han var nöjd, att jag kommer bli nöjd, att hon kunde åka hem nu.

Jag drack massa juice, somnade till ibland, frågade om klockan och tänkte att vad konstigt att tiden gick så snabbt när jag kände att jag knappt sovit. Man känner sig lite tung i huvudet av narkos.Hörde efter ett tag hur en parkerats några sängar bort från mig - en tjej min mamma träffat i väntrummet. Hörde att de sa samma sak till henne som till mig; rör inte näsan.

Jag ville ha någon att prata med, kände mig LYCKLIG, lite uttråkad, översocial. Pratade extra med sjuksköterskorna, hoppades att de kom in. Efter ett tag bad jag om min mobil. Smsade folk. Längtade tills Claes kom.

Jag satt upp, och han kom in. Han sa att allt gått bra, vi pratade lite, han sa att om det inte skulle bli som jag ville så hade han självklart om den enkelt - tjejen han opererat efter mig var en andraoperation av näsan då hon inte varit helt nöjd, men att jag hade mycket bättre förutsättningar.

Jag frågade om jag sagt nåt pinsamt och han skrämde mig genom att säga "ja du sa något om han där..." . Sedan skrattade han och sa att nej, jag hade inte gjort det. Jag frågade hur jag skulle duscha, sova och han var väldigt ostress och sa att gör som du vill, var försiktig bara. Sedan sa han att "du är så söt, man vill bara äta upp dig". Jag log väldigt väldigt mycket hela tiden. Han sa att hela teamet blev imponerade av näsan. Han sa att hans assistent himlade med ögonen för att näsan var så snygg.

Jag frågade när jag kunde åka hem och han sa när du vill, du verkar väldigt pigg. Han sa att han kunde ropa in sjuksköterskorna. Vi skakade hand och sade att vi ses om en vecka.

Efter en stund kom sjuksköterskorna, gav mig återbesökslapp och tabletterna, förklarade hur jag skulle ta dem och bytte min kompressor och sa att min näsa var jätte snygg. Jag gick på toa med henne utanför, bytte om och min syster var redan där. Vi åkte hem. Jag var överpigg. Min andra syster och hennes man kom förbi, med ca 10 chokladkakor haha! Vi pratade, kollade Youtube på andra plastikoperationer och för första gången tittade jag på en näsoperation på Youtube. Jag ville hela tiden städa, röra mig...

Fattar inte vad folk menar när de pratar om smärta i samband med näsplastik. Jobbigt att andas? Javisst. Men smärta? Vart?

 

 

DAG FÖR DAG + TABLETTER + KOMPRESSOR, KRÄMER

Jag såg inte hemsk ut första dagen. Ena ögat var mer eller mindre normalt. Det andra svullet och blått.

Nästa dag var andra ögat mycket svullet, svart vid ögonvråna. Tredje dagen samma sak. Ansiktet började bli väldigt hamsterlikt, andra ögat började svullna LITE under. Sedan gick det bättre och bättre, svullnaden började lägga sig och det var bara blåmärkenas färg kvar, samt gulnad.Jag körde kyla, Hirudoid kräm och svalkande Aloe Vera gel. Sedan även värme, det ska vara jätte bra att köra värme efter några dagar.  Slutade med kompressorn ganska tidigt då det inte rann något från min näsa. Slutade med tabletterna efter ca 2 dagar (de smärtstillande - Pamol och Citodon) men Celebra tabletterna, som är mot inflammation, tog jag som man skulle. Av Citodon tabletterna blev man seg, då dessa är narkosliknande. Och ja, både läkarna och min syster som är apotekare, så är smärtstillande tabletter onödiga att ta om man inte känner någon smärta.

 

Dagarna var helt ok. Ätit lite för mycket dock, haha.

Ibland kan man andas lite, ibland är det 100% täppt.

Man blir öm i kroppen, främst överkroppen av någon anledning.

Kände ingen smärta ALLS. Förstår inte ens vad för typ av smärta folk pratar om. Man känner ju inte av näsan.

Nätterna var lite jobbigare - mitt tips är att ha ett glas vatten, läppsyl och salivstimulerande tabletter vid sig. Och sov högt. I sömnen rörde jag vid min näsa, försökte ta bort blod m.m. Råkade även slå till näsan typ 2 ggr.

Efter ca 4 dagar stog jag inte ut, utan rensade min näsa med tops. Läkaren råder dock att man ska vara väldigt försiktig med detta.

Jag duschade en gång då jag ville undvika att blöta ner mig. Väl i duschen snöt jag mig lite och massa slem kom ut. Då kunde jag andas.

Drick i sugrör så mycket du kan!

Att tugga är lite jobbigt, speciellt för mig då han ju sytt min muskel och hade stygn i gomen.

 

 

 

ÅTERBESÖK

Hade idag återbesök 1/3. Återbesök 2/3 har jag om en vecka igen, återbesök 3/3 har jag efter sommaren.

Kom ut ur huset för första gången på 8 dagar och kände för att snygga till mig lite (bara vardagligt, inget överdrivet) för att få en fin helhetsbild när jag såg näsan för första gången. Jag och mamma åkte dit, försökte täcka mig på vägen i bilen haha, satte oss på exakt samma ställe vi satt på för 8 dagar sen och plötsligt började nervositet/rädsla/förväntan/fjärilar i magen att komma. Hade knappt tänkt på återbesöket men nu kom jag på allt jag läst om folks återbesök; det var ju först då ångern kom, då man såg ansiktet för första gången.

Tog kort på mina frågor så jag hade dem på mobilen och försökte minnas dem. Nu i efterhand gör det inte så mycket att jag inte ställde alla frågor, har ju återbesök om en vecka igen så jag tar det då.

Sjuksköterskan ropade upp mig och min mamma och vi kom in i en operationssal och jag fick lägga mig på sjukhussängen efter att jag hängt av mig. Så kommer Claes in, trygg och go och verkar glad över att se mig och frågar mig hur allt gått. Mamma ställer sig lite längre bort. Jag frågade om allt gått bra under operationen och han sa ja, men att jag sagt lite saker han inte skulle berätta för mamma. Sen skrattade han till och sa att jag ju inte kunnat prata! Fastän de hade försökt få mig att avslöja hemligheter.....

Jag frågade om han tagit på sidorna och det sade han att han gjort!

De börjar klippa av stygnen och det gör liiiiite ont men absolut inget man ska tänka på innan. De rensade min näsa och en slemklump kom ut, skrattade till då jag nästan skämdes. Jag kunde andas! Gipset togs sakta bort och för första gången kände jag att näsan gjorde lite ont (tror det beror på att den svullnar upp efter att gipset tryckt ihop det). De klippte bort tejp och berättade för mig att de små stygnen i näsan går bort av sig själv.

Så fick jag spegeln. Första jag tänkte var "wow!" och "vad fin jag är"! Fick ställa mig upp och kolla i spegeln på väggen och kände mig supernöjd, fastän Claes och mamma påpekade att näsan var svullen och hackig p.ga gipset. Claes sa att han sett fram emot mitt återbesök då han visste att jag skulle bli nöjd och att jag var en "positiv prick". Han sa att han blivit mycket nöjd med operationen. Han kallade mig gumman och andra söta ord - typiskt göteborgare med andra ord. Han fick ett samtal och även där var han supersöt med personen i på andra änden. När jag kollade mig i spegeln sa jag "wow, det var exakt så här jag ville ha det" och "oj, avståndet mellan näsan och munnen ser mycket mindre ut nu än när jag hade gips, då såg tippen mer uppåt ut" och "jag tänkte inte att näsan skulle göra så stor skillnad!" Då sa han att jo det gör det, näsan gör jätte mycket :)!

Sedan kallade han på gumman a.ka mig och de skulle sätta på ny tejp och nytt gips. Nu blir det lite varmt, sa han och sedan hade jag ett nytt gips. Han sa att näsan "minns" hur den gamla näsan var så den försöker gå tillbaka till det. Jag visste att han skulle gipsa om men började tänka till och kom på att jag aldrig läst om någon som haft gips i två veckor. Men jag litar på Claes och han är så översäker i allt (han lägger t.ex aldrig tamponader i näsan) och det är han med all rätt. Jag gillar dessutom läkare som har en egen stil, det betyder att de lärt sig av annat.
 Det hela gick väldigt snabbt och innan vi skulle gå tog han på mig min kappa och skakade sedan hand med både mig och mamma.

 

 

HELHET?

Det hela kändes KUL. Har bara massa positiva känslor från operationsdagen (och återbesöket). Ingen ånger, inget negativt alls. Visst, kanske varit lite jobbigt att inte kunna andas klart och att inte kunna gå ut men that's it. Jag hade lixom kul på min operationsdag , startade och avslutade med ett leende och allt härligt har bara fortsatt att komma. Var det här allt? Så känner man ibland. Nästan så man vill operera sig igen bara för att det hela var så roligt och spännande (haha okej nej jag kommer inte operera mig för att det är kul och spännande).

Det var så mycket mindre dramatiskt än jag trodde! Nu känner jag mig fånig som ens tvivlat, som ens varit orolig. Om jag någonsin opererar mig igen kommer jag inte tveka en sekund. Det jag dock är väldigt glad över, och något jag abslout kommer göra inför andra behnadlingar/ingrepp är att LÄSA PÅ! Att förebereda sig innan konsultationer, att gå på mer än 1 konsultation, att läsa om andras erfarenhet och berättelser och det viktigaste - att hitta en duktig läkare man är överens med. Vill nästan pussa mig själv (och tacka mina föräldrar) för att jag valde Specialistkliniken, för att jag valde Claes, för att jag ställde rätt frågor, för att jag valde rätt. Är så GLAD! Behöver jag ens säga att jag rekomenderar dem?