Orkar inte leva såhär längre.

Lider med dig!! :-( När jag har down-perioder får jag tips om att börja träna! Det frigör endorfiner, lyckohormoner, man kommer ut! Träffar folk!  Du måste ju inte gå fram till första bästa utan bara just för det sociala, du har folk runt dig. ;-)

Kram!

Tusen tack för tipset. Träning kanske är bra ska testa med det. Hur känner du dig nu? deppig?glad? *kram*

Upp o ner, också a-lös just nu, men har en son som förgyller mitt liv! Har även mkt kontakt med familj o vänner, men går lite i perioder. Vissa dagar känner jag inte alls för att göra ngt, jag orkar inte leta jobb osv. Jag har även fått tips att testa göra ett schema, tex gå upp den o den tiden, äta frukost, kolla jobb, ta en promenix osv. Har inte riktigt kommit igång med det, om du ej vill till gymmet direkt, som jag kände, köp en crosstrainer tex ! :-) Jag köpte en beg för 1000kr väl investerade pengar!

Ps gjorde du en operation i höstas? Jag är näml inne på det, att passa på nu när jag ej jobbar! :-) Blev du nöjd? Ångrar du ngt?

Oj stackare! Vet hur eländigt livet kan kännas många gånger då jag lider av dep från det berömda väggensyndromet sen många år tillbaka.

Du är ung och mer än hälften av livet framför dig.

Mitt råd till dig är att storstäd hemmet först så att du kan insupa och njuta av det rena runt omkring dig, speciellt rena golv och toaletter och nya sängkläder.

Sen ska du ta promenader med pepmusik i öronen på gärna minst 5 km så att du bara får släppa loss allt som finns inuti ditt huvud.

Skriv  ner vad du vill (allt vad det innebär oavsett om det kostar pengar eller inte). Sen ska du skriva ner när och vad du kan göra dessa åtgärder. Vissa saker kan du gör omgående och vissa saker om några dagar eller om ett par år.  Det du inte kan göra nu utan först på ett specifikt datum, klockslag lägger du ingen energi på förrän då du kan göra det. Det du kan göra/påverka nu är det som ska vara i fokus.

Sök sen upp någon organisation vilken som helst och engagera dig i den. Då får du både det sociala och kanske en språngbräda in till något nytt jobb. Alternativet kanske är att sätta dig på skolbänken igen?! När det gäller killar så finns det flera på kö, det är bara så att när man söker finnar man ingen och när man skiter i det så finns det för många att välja på!

 

Vet att det inte är lätt men ett litet steg framåt är ändå ett litet steg!

 

Styrkekram!

 

 

Susi78 Låter bra med shema. Bra tips. Motigt att komma iväg på träning men kan tänka mig att de är superskönt efter. Jag har börjat äta chips och andra fettbomber så jag har gått upp i vikt också. Tröstäter och mår apdåligt efter. Vill bara spy upp skiten. ¨Har du stort rum som får plats med crosstraier?Jag vill gärna ha en men rummet är inte tillräkligt stort tyvärr. Kanske ihopfällbart vorde något. jag gjorde en bröstOP ja och är inte nöjd för fem öre. Hade bilder men radera de för de va hemska. Jag valde fel placering, fel cc, fel allt. Jag hoppas du blir nöjd, om du bara hänger här och tar emot råd så hjälper det stort. Jag hitta POF efter min op tyvärr. Så du har helt klart fördel. *kram*

Gulkycklig: Har du haft psykolog? Isåfall tyckte du det hjälpte? Jag är inne på den linjen men hade en förut som var ett riktigt rötägg så vet inte. Jag är 29 år idag och har varken barn, arbete eller pojkvän. Arbetslös i 8 år. En ostädad lägenhet. Får göra så att jag tar en storstädning, tar mig i kragen. Hur känner du nu? Deppig eller? Styrkekramar

Smileon: tack för tipsen. Ja, kanske skulle va något med volontärarbete. Verkar inte så omöjligt att få. Har du haft det? Powerwalk tror jag också kan funka. Brukar gå. Men jag lever i stadsmiljö och är många bilar, avgaser och förorerningar. Känns ofräsht. Skogen ligger en bit bort. Jag har inte träffat någon psykolog på 13 år. Är 29 idag och trodde aldrig mitt liv skulle se ut såhär. Aldrig haft ett arbete. Verkligen tragiskt när man är så gammal som jag. Känner mig gammal. Ush. Vill inte bli äldre. Hoppas du känner dig bättre. kramar. Flisan69: Tusen tack för alla råd det betyder mycket. Ingenting funkar. Hur ser ditt kärleksliv ut? Om du är singel vad tycker du om det livet? Jag känner mig psykiskt trött på singelliv och allt. Ush. Vet att många uppskattar det. kram*

Ush jag känner med dig! :( Jag är också arbetslös och det är verkligen svinjobbigt. Jag tror att vi måste sluta säga "men" och börjar VÅGA ta tag i det vi är missnöjda med. Det är jättelätt att hamna i en negativ cirkel och för att bryta denna måste man göra något nytt, hur obekvämt det än är.

Ex på hur ETT steg kan ge positiva ringar på vattnet:

- Börja gå på gruppass (ex friskis och svettis). Perfekt för att träffa folk på ett naturligt sätt! (hur du ska ha råd till det? prioritera!)

- På gruppassen så börjar du prata med två kvinnor, ni bestämmer träff på gymmet och börjar även köra styrketräning tillsammans.

- En dag föreslår DU (varför alltid vänta på att någon annan ska ta första steget?) att ni ska gå på en matlagningskurs/ta en fika/kolla på en match.

- På aktiviteten träffar ni nya människor, kanske till och med en intressant kille?

- Ni känner varandra rätt bra nu och dina nya vänner vet att du 1. söker jobb 2. letar efter kärlek. Chansen är stor att dem känner någon/har hört något/sett något som kan vara till din hjälp. 

Nu kanske du tänker "men tänk så hittar jag inte någon att börja prata med, då skiter sig hela exemplet". Jajo sant, men den risken är väl värd att ta för chansen som faktiskt finns? Och fall du inte hittar nya vänner just där så har du i alla fall kommit igång med träning och bara det är ett stort steg i rätt riktning :)

 

 

Hej nä egentligen EJ plats för CT hemma men har den i vardagsrummet vid soffan ändå ! =) Flyttar den helt intill när den ej anv o flyttar ut den lite när jag ska anv den så det funkar! =) Står den framme är det lättare att komma upp på den också, iaf för mig. Plus man kan stå o titta på ett TV program osv. =)

DET BLIR BÄTTRE! Jag vet att det inte känns så just nu, och när jag mådde som sämst trodde jag inte det heller. När jag skulle börja tredje ring i gymnasiet förra hösten hoppade jag av och blev i samma veva dumpad av min pojkvän. Jag gick hemma i månader (snarare låg ner i fosterställning och grät). Bodde fortfarande hemma och hade en knakig relation med familjen. Hade noll självförtroende, trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna jobba med någonting. Googlade det minst smärtsamma sättet att ta livet av sig. Det var hemskt, och nu när jag ser tillbaka kan jag inte förstå att det där var jag. Men när jag pallrat mig upp från soffan började jag gå. Varje kväll mötte min bästa vän och guldklimp mig vid min dörr och så gick vi i rask takt runt sjön där vi bodde och pratade. Om du nu inte har en vän du känner att du kan lita på och prata med, lyssna på musik! Eller till dina egna tankar. Det jag gjorde mycket var att tänka ut små drömscenarion (t.ex att jag stöter på mitt ex i framtiden med min nuvarande man och är så lycklig yadyada, sådana töntiga saker men som får en att känna sig bättre för stunden). Tänk på hur mycket du har att se framemot! Ditt barns första steg, resor du kanske vill göra, och tro mig ALLT det där kommer att ske för dig. Nu har du varit på botten och då kan det bara bli bättre.

Ett tips är antideppressiva tabletter, jag har mer eller mindre varit deprimerad under mina tonår, och så kom dumpningen och avhoppet från skolan som en smäll, och då föreslog min psykolog att prova tabletter. Och tro mig, det är inget "lyckopiller" "uppåttjack", man blir inte automatiskt lycklig, men vardagen blir lite lättare, livet känns inte riktigt lika mörkt. Och promenera, följ en serie du blir glad av.

 

Vad är anledningen till att du är arbetslös och har varit det i åtta år? Nu är jag ju några år yngre än dig, men varför jag hade så svårt att skaffa mig ett jobb efter skolan var dels att jag var deprimerad, och hade otroligt dåligt självförtroende så jag trodde aldrig att någon skulle anställa mig (en gymnasie-avhoppare som aldrig haft ett jobb?) Har alltid varit blyg och tillbakadragen, vilket inte varit till min fördel. Hade tanken att jag får väl jobba på ett lager i någon förort resten av livet, med en enkel uppgift och så lite social kontakt som möjligt. Men nu jobbar jag på en lyxrestaurang i Stockholm och träffar nya människor hela tiden, ett service jobb som jag aldrig någonsin trodde att jag kunde ha.

Som andra skrivit här tidigare, volontärarbete! Så länge tills du hittar något du vill göra som du får betalt av.

Har du några drömmar om vad du vill jobba med? Eller kanske börja plugga? Tänk på hur bra framtiden kommer att bli!

 

Ett annat tips är att resa (förstår att det blir svårt då du har dålig ekonomi) men det kanske peppar dig till att jobba ihop några slantar. Åk på en solsemester och ta vara på dig själv. När jag mådde som sämst bokade jag en månads resa till ett varmt land, och det hjälpte verkligen! Även fast du inte har några pengar nu, tänk ut ett ställe du vill åka till och dröm dig bort! Tänk att du behöver inte åka just nu, men då har du något att se fram emot. Och om du inte har någon att åka med, åk själv! Det gjorde jag.

 

Och kärleken. Den kommer när du minst anar det. Antar att du hört det förut men det gör den verkligen! Självklart måste man kanske anstränga sig lite själv (typ gå utanför dörren) annars träffar man ju bara sig själv :) Men du kommer i framtiden att träffa någon som får dig att tänka "Vad fan såg jag i den där andra killen". Första gången jag gick ut med mina vänner efter uppbrottet från mitt ex träffade jag min nuvarande pojkvän. Då var jag såklart emotionellt skadad och ville ingenting, men några månader efteråt sågs vi igen och efter det blev det vi. Nu är vi sambos med vår lilla katt :)

Men leta inte efter något när du fortfarande mår så dåligt som du gör, bättre att må bra med sig själv först och sedan må bra med någon annan. När du mår bra med dig själv och är lycklig kommer du att träffa någon, tro mig!

 

Nu blev detta nästan en hel bok, men blev så rörd och kände igen mig i vad du skrev. Så tänkte att jag delade med mig lite av mina egna erfarenheter. Folk som aldrig mått riktigt dåligt kan ha svårt att sätta sig in i din situation, så det är fint att se att så många stöttar här på Pof.

Och än en gång det blir bättre!! Du får gärna inboxa mig om du vill ha någon att prata med.

Massa kramar<3

Bortsett från träning som redan rekommenderats; finns det nånting du skulle kunna tänka dig att studera? Om din CV inte är tillräckligt konkurrenskraftig idag för att få ett jobb, kan du komma på nåt som på rimlig tid kan ge dig bättre jobbchanser och som intresserar dig..? Under tiden ger det digd essutom rutiner och meningsfull sysselsättning på riktigt.

Du har verkligen en jobbig situation men du har fått många bra tips här. Själv är jag inte arbetslös, eller... jo egentligen. Jag skadades mycket svårt för några år sedan, när jag just fyllt 50 år, och läkarna sa direkt att jag aldrig mer skulle komma ut i arbetslivet. Jag kände mig utslängd, utstängd och värdelös. Men sen insåg jag att jag gjorde min bedömning på grunden att arbete är det mest värdefulla. Men jag hade ju massor av tid att använda. Till det jag ville och orkade. Idag arbetar jag mot pedofiler på nätet - med rätt gott resultat. Jag är med i ett par föreningar (på kommunens sida finns listor på alla föreningar). Jag går en kurs då och då - aldrig pluggkurser där jag måste läsa mellan gångerna, för det orkar jag inte - men gärna ämnen dit män söker sig ;-) Tränar gör jag genom raska promenader ute och på löpbandet hemma när jag inte känner för att gå ut. Jag kan inte springa längre men går på det. Det tar i hopfällt läge 24x65 cm golvyta. Ibland går jag på aktiviteter som Kommunens Kultur/Bibliotek ordnar - info finns på nätet. Där jag bor har de stick- och virkträffar, bio, utställningar, olika sorters gymnastikträffar och träffar av typen hur man förbättrar sin hälsa och lär känna sig själv. Allt är gratis eller kostar väldigt lite. Till slut två tips: a) sök fonder. Finns förteckning på nätet. Det tar lite tid men kan avgjort löna sig. b) Prioritera det du tycker är roligt, även om du ser till nyttan också. Livet är nämligen en jäkla åktur men det går att styra när man lärt sig reglagen.

PS Jag menar INTE att arbete skulle vara oviktigt - insåg att man kunde tolka det så...