Bröstförstoring jun 2014 - Art Clinic - Jönköping * - Pc83

Längtan efter att ha ett par bröst har funnits sedan tonåren. Nu har jag fått mina två barn, och det sista året har jag mer och mer funderat på en bröstförstoring. Jag har vägt fördelar med nackdelar, funderat och tänkt. Jag vet att jag duger som jag är skapt, att min man älskar min kropp alldeles så naturlig som den är och att det bästa säkert vore att bara förtränga tankarna på operation och leva ett långt liv o-opererad. Men min längtan är stark, och livet är för kort för att inte infria drömmen som jag haft så länge. Därför blev det en konsultation hos Carl Bremer på art clinic i Jönköping. Jag beskrev mina tankar och önskningar angående storlek jag tänkt. Han föreslog ganska snabbt det alternativ som vi sedan valde till operationen. Veckorna däremellan läste jag förstås mycke på nätet, nojjade över storlek och hur ont jag skulle ha. Men bestämde mig dagen innan op att jag förlitar mig på proffset. På operationsdagen kände jag inget annat än förväntan, glädje och lite pirr. Äntligen hade jag tagit steget. En sjuksyrra med ett fantastiskt bemötande mötte upp mig o en tjej till som skulle opereras. Jag var först ut, och fick svida om till nattlinne o mjuka sockor. Efter det kröp jag ner i en skön säng och fick några piller. En liten stund senare kom dr Bremer, och jag fick följa med honom till ett rum där han ritade och tog kort på mig. Sen fick jag lägga mig lite till, tills det var dags... Jag lade mig på britsen i operationssalen, med armarna utsträckta. Kan tänka mig att många känner sig utlämnande och kanske lite rädda i denna situationen, men jag kände bara ett lugn ( ok det kanske delvis berodde på nåt av pillren). Narkosläkaren satte en nål i armen och sa att det snart kommer börja snurra lite. Jag minns att jag sa till alla i rummet "nu är ni noggranna!". Sen var jag borta. Jag vaknade med två tuttar, fantastiskt tänkte jag. Och hade inte ont alls. Jag kvicknade till ganska snabbt, och vid tretiden var jag utskriven. Om händertagandet under hela denna dagen var verkligen fantastiskt bland alla i personalen. Man kände sig ompysslad, samtidigt som de hade ett naturligt sätt, och kändes inte tillgjorda. Sambon hämtade mig, och tyckte jag såg lite groggy ut. Av morfin mår man fint, sa jag. Smärtan kom på kvällen, då lokalbedövningen släppte. Sen var jag ett kolli i tre dagar. Det var inte mycket vettigt som gick att göra. Visste inte att bröstmusklerna används till så mycke. Torka av diskbänken-nono. Växla med bilen-nono, sopa-nono, skära citron-nono. Men inga problem, sambon tog hand om mig, hushåll och våra vilda barn. Men jag har mycket svårt att vila och vara stilla. Nu har en vecka gått. Idag tog jag en rask promenad. Kändes bra, magen är som en spärrballong (tydligen vanligt efter op). Annars känns det bättre och bättre för varje dag. Fick ett bröstband på återbesöket idag för att trycka ner tuttarna litetill och ärret ser redan superfint ut! Jag är riktigt nöjd med resultatet hittills, efterfrågade naturligt resultat så att jag kan fortsätta med träning osv obehindrat och det blev verkligen bra!