Ååh du resonerar som mig!! :P Trodde jag var den enda!!

Har väntat så länge som jag gjort för att operera mig just pga mina såna tankar.. Jag har även gått hos en psykolog för två år sen i hopp om att kanske öka mitt självförtroende till den grad att mina bröst inte skulle må mig att må så dåligt längre :/
Men det funkade inte det minsta om jag ska vara ärlig och inte heller "självhjälp" böcker för att man ska lära sig att älska sig själv hur man är :P

Jag har dock lyckats släppa tankarna lite om att allt sitter i min hjärna och att man kanske ångrar sig över att sätta in något främmande i ens kropp då jag verkligen gjort ALLT för att försöka få större bröst den mer naturligare vägen :P

Jag har provat att gå upp i vikt, 8 kilo mer, provat att äta bröstpiller och bröstförstoringkrämer, att gå ner lite i vikt så min midja skulle se mindre ut så kanske brösten såg liiiiite större ut :P Och när inget av det har fungerat så har jag sagt att nu har jag gjort allt i min makt för att undvika en operation och det fungerade inte. Så nu vet jag till hundra att det här är min sista utväg och då kändes det automatiskt lite bättre :)

Jag tror dock att vi faktiskt är väldigt smarta tjejer på detta forum!! :) För många kvinnor lägger sig under kniven utan att söka upp fakta om alla komplikationer, hur man undviker dem, olika implantat typer, olika kirurger och kliniker som är bäst för en själv och som kan hjälpa en t.ex. vid muskelpåverkan och liknande. Och här på forumet anstränger sig nästan alla för att veta allt om komplikationerna och riskerna man tar och vilken kirurg som skulle vara bäst för en. När man gör det tycker jag att man gör ett smart val när man sen opereras och har gjort bra val om sin bröstförstoring :)

Många här skriver att de känner sig ytliga men det gör jag också eftersom man ska ju förändra sitt utseende, något man inte tycker till det bättre men tycker samtidigt inte att det gör oss till ytliga människor. Mår man jättedåligt över en kroppsdel till den grad att de tankar tar upp ens vardag och man har råd och styrkan nog att förändra det, så tycker jag absolut man ska det :) Man får bara denna tiden på sig för att leva och nu när vi lever i en tid då detta är möjligt så har vi ju möjligheten att förändra det vi hatar med oss själva och på så sätt kunna leva livet fullt ut :)

Ojoj vilket långt flummigt inlägg det blev från min sida :P hahaha sorry

Är man korkad ifall man skulle sakna ytteröron och vilja konstruera sådana..?

Det är ju ytligt det med... Och varför vill brännskadade operera sig bara för att få slätare hud? Varför skaffa tandimplantat istället för sådana tänder man inte behöver?

Är det korkat? Tja... kanske, vem vet... ;)

Fast jag förstår hur du menar... Jag ser det som att avväga risker mot ökad livskvalitét.

Hej Pingu123 och tack för en tänkvärd tråd! :)

Har själv gått i liknande tankar och verkligen vacklat fram och tillbaka, i 25! års tid! De sista 15, efter att ha ammat 2 barn klart, har väl tankarna blivit mer och mer mot att det faktiskt kan vara möjligt, att detta skulle hjälpa mig. Min fästman (sedan 11 år) tyckte jag är lite väl drastisk, säger att han älskar mig som jag är. Han har vetat om mitt komplex i alla dessa år, och har nu accepterat vad jag (vi!) ska gå igenom och är nu med i båten. När jag berättade för mina 2 tonårsbarn (dotter 18, son 16) så var den första reaktionen "trodde aldrig att DU skulle göra nåt sådant mamma". Vi hade en bra kväll då med långa och många diskussioner kring detta, de förstod och stöttar mig helt! :)

Har haft liknande diskussioner med 3 av mina bästa vänner också, man vill ju ändå ha "deras välsignelse" på nåt sätt... Diskussioner har bla handlat om: var går gränsen till vad som är ok att göra med sin kropp idag....? Tandställning? "Ta bort" mer ok än att "lägga dit"? Går ju inte att träna dit ett par bröst...? Utseende fixering, när det finns viktigare saker i världen att tänka på...?

Har nu iaf så fint stöd av alla de (få!) jag berättat för och det känns så bra! :) Nu är det snart dax för mig, mindre än 2! veckor kvar.... Min hjärna har varit ockuperad av detta så länge så jag hoppas nu det lättar när allt är över och läkt, nu ska jag snart känna mig fri... :)

PS. Snygg profilbild du har Pingu123! :)

jag har också gått hos spykolog, gick tre år under tonåren pga självdestruktivt beteende, var varken nöjd med insidan eller utsidan. Nu är jag glad och tycker att jag duger =) jag kan leva mitt "skal", men skulle trivas mycket bättre med det om jag fick känna mig lite kvinligare =)
Satte över pengarna för min OP idag och då kände jag att -fan är jag dum egentligen som lägger så mycket pengar på något som han gå helt åt helvete rent ut sagt?
Men jag kommer ju bli sjukt glad om det blir som jag vill, men vågar inte riktigt hoppas på för mycket

Flisan vad glad jag blir av att höra att du har så förstående nära och kära, synd att inte alla får det stödet. önskar att min familj ville stötta mig lite mer. jag har ju inte fött barn dock utan är bara rent utseendefixerad ;P men samtidigt om jag mår dåligt av det borde ju folk som tycker om mig stödja beslutet 

Vilket bra inlägg! Jag håller med dig. Jag vacklar verkligen fram och tillbaka inför min operation i juli. jag vill samtidigt som jag fortfarande tycker att det är skrämmande och dumt att göra ett ingrepp (som i värsta värsta fall) kan sluta med döden BARA för ett par bröst skull. Missförstå mig rätt, det är inte bara för dem som har problem och inte har några, men samtidigt måste det ju finnas viktigare saker i livet.

Kollade igår på Plastikkirurgerna på TV och tänkte på hon som skulle genomgå bukoperation. Om hur rädd hon var för att inte vakna upp. Jag tänker särskilt på mina barn. Känner mig tvetydig där. Man borde vara nöjd med hur man ser ut och man uppmuntrar barnen till att de duger som de är och så gör man själv en operation. Dubbelmoral.

Svårt ämne det är. Jag ska ärligt erkänna att frågade du mig för 10 år sen hade jag sagt no way. Men nu sitter jag här med ett par bröst som inte ser roliga ut efter att ha ammat två fantastiska barn. Självklart är det värt det men ändå vill jag göra något åt brösten.  Det känns som om den allmäna bilden av silikontuttar är modellen typ Kissie, Pamela Anderson mfl. Och den är så långt från mig man kan komma.

Sambon tycker att jag duger som jag är (men säger inget om att jag vill operera mig, mår jag bättre så kör. Typ) Han säger att kvinnligheten inte sitter i brösten och visst har han väl rätt på sätt och vis men jag kan inte komma ifrån att JAG känner mig kvinnligare om jag har ett par mer normala bröst på en redan kurvig kropp. Kan klä mig i en klänning utan att det hänger löst över bysten etc.

Mamma tycker att jag duger som jag är även om hon förstår men ändå tycker det är onödigt. Det är ju lätt när man som hon begåvats med normalstora bröst. Mamma är dessutom rädd att jag ska börja operera mig hejvilt men jag känner mig själv. Jag kommer inte göra något mer (utom mina ytliga blodkärl som jag redan behandlar). Jag vet att det mesta på min kropp som nu är lite "defekt" efter viktuppgång kan jag träna bort. Bröst går liksom inte att träna upp :-D Jag har gjort en operation förut och det var en ögonoperation vilket är något av det bästa jag gjort. 

Precis som du säger, var går gränsen? Är en bröstoperation så mkt värre (moraliskt sett) än att skaffa nya tänder, operera ögonen (som jag gjorde för att slippa glasögon/linser), vara fixerad vid en platt mage, vara vältränad?

Pingu123: Tack för fina ord! :) Stort lycka till du också! :)

Violett: Åh, rätt taktlöst av mig att gå på sådär. Vet ju förstås att många inte har det stödet hemifrån här på POF. Förlåt! Är nu så väldigt mycket uppe i min egen bubbla då open är så snart.... Hoppas verkligen du kan hitta stöd, av någon, vän som familj!!! Stort lycka till! Varm kram!!

Flisan, det är lugnt! jag tycker inte du gick på, tycker bara det är fint att dom stöttar dig =) Jag berättade om OPn för min bästa vän häromdagen och han stöttade mig faktiskt vilket jag inte hade väntat mig, han ska komma å hämta mig efter OPn och sova över å ta hand om mig första dygnet tillåmed, blev superglad! Han är så fin å snäll =D Kram!