Har du ingen kompis, förälder eller syskon som kan bo med dig några veckor? Du kommer ju ha väldigt ont och själv behöva en del hjälp åtminstone första veckan :)

Hmm, nu har inte jag gjort bukplastik men jag har hört att det i det stora hela är mer omfattande än en bröstoperation. Jag hade inte barn när jag lade in silikon och det var nog tur det, men jag gjorde en bröstoperation (tog ut silikonet) förra torsdagen och jag har en dotter på ett år hemma. Hon har inte fått dagisplats så jag har med henne på jobb och springer, plockar, lyfter och flyttar efter henne mest hela dagarna vilket definitivt sliter på både kropp och humör. Dock har jag en man hemma som är väldigt behjälplig med dottern, tack och lov. Det har gått precis en vecka sedan min operation och jag har definitivt inte hållit mig i ro så som jag borde. Jag har ont och känner att jag inte alls kommer lika fort i form som jag borde. Du bör definitivt vänta tills ditt barn är stor nog att tas om hand av någon annan ett tag. Se till att du har några dagar helt barnfri rätt efter operation och försäkra dig om att du har någon som kan assistera dig eller hoppa in som barnvakt de kommande veckorna. Det är himla dumt att sätta dig i en situation var du riskerar din hälsa genom att ta hand om ditt barn.

alltså du skriver att du inte vill börja dejta för att du är så missnöjd med din kropp? va tusan! ärligt så låter de inge bra alls att du känner så ja menar du vill väl hitta någon som tar dig för den du är och inte för ett par bröst? va e de då att sattsa på? om du hade hittat någon som tar dig för den du är så hade du ju fått hjälp med din son då du opererats åxå eller? ja mena de är typ ett år dit?

*tycker bara att de är sorgligt att du ser dig själv som ett hinder för att du ska vara lycklig*

hoppas att allt löser sig!

kram!

Och om du frågar dig själv vad som är viktigt då du träffar en kille, är de hur han ser ut som är de viktigaste? eller är de hanns egenskaper som du faller för? Desamma gäller ju alla..

Hoppas de löser sig iaf!

beklagar verkligen att du hade en sån skit till pojkvän =(! De tar ett bra tag innan man hittar tillbaka i sig själv!

hoppas du en dag kan hitta någon som förtjänar dig!

Jag tror de e jätte bra att operera en sak itaget absolut!

kramar!

Jag var oxå ensam men jag hade en god vän hos mig den första veckan. Jag hade inte mitt barn hemma de första 3 dagarna men sen fick vännen hjälpa lyfta och sånt när det behövdes. Och är barnet 1,5 år så tror jag det går bra. Men du ska verkligen försöka hitta någon som kan vara hos dig om du behöver det. Eller någon du kan ringa om det händer nåt. Jag tog av mig min sportbh som jag hade när jag op:at mig för att duscha sent på kvällen och sen fick jag inte på den igen och satt där gråtandes...Vännen var borta så jag kunde inte ringa och jag hade inte berättat för någon annan...Så där satt jag och bara grät och var helt uppgiven. Till sist ringde jag min bror som kom och hjälpte mig och tröstade mig och frågade varför jag inte berättat nåt för honom så han kunnat hjälpa. Så var inte rädd att be om hjälp. 

Det här med åldern...du ska ju inte känna att barnets ålder är ett jättehinder heller...finns det någon hjälp så ta den och op:a dig när du vill och kan. Ditt x får ju ta hand om barnet så mycket det är möjligt känner jag...och du behöver ju heller inte vara utan honom en låååång tid. ( barnet ) 

Kram från mig!

Vid 1och ett halft kan ju oftast barnen gå åxå! Bara du inte lyfter ska de gå bra! Du kan tex byta blöja på golvet ist för att behöva lyfta upp han någonstans men första veckan är det bra iaf om du kan få hjälp av någon!

De är 2 veckor sen jag opererade brösten och nu kan jag bära tösen till bilen man får tänka lite på hur man bär bär mer med höften än armarna och lyft absolut inte långt från kroppen lyft nära!
Jag är ju fortfarande försiktig så klart och bär inte om ja inte måste!
Nog löser du de där!
Kram!