Hur berättade ni för era pojkvänner/sexpartners?

Hej på dig och välkommen hit till oss andra tubisar, även om jag har väldigt lindriga tubulära bröst hihi :) Jag fyller 20 i år och har hller aldrig visat mina bröst för någon. Trots det har jag nu haft pojkvän i 3 och ett halvt år nästan. I början trodde han mest att jag var väldigt blyg som hela tiden ville ha sex med bh på, som ville ha det mörkt i rummet osv men när det hade gått ca ett år så berättade jag lite ytligt för honom vad mitt roblem var. Jag visste inte själv att det kallades för tubulära då.

Han har aldrig riktigt fått veta mitt exakta problem, men har ändå alltid accepterat att jag inte vill visa dem. Han säger att det får ta den tid det tar (även om jag vet att jag ALDRIG kommer visa mina bröst så som de ser ut nu). 

När jag berättade för honom att jag ska operera mig så förklarade jag lite mer om hur brösten ser ut osv men det känns ändå bra för mig att han får veta så lite som möjligt om hur de ser ut. Han får helt enkelt vänta tills efter min operation :) Stackaren har redan väntat i mer än tre år. Men den som väntar på någonting gott!

min sambo har alltid gillat mina bröst trots hur de sett ut... jag tror vi tjejer faktiskt ställer högre krav än killar när det gäller modellen på bröst!! Jag hade inte vågat visa mina bröst för någon jag bara känt ytligt, för då har de inte omtanke om en och kan såra utan att bry sig. Men att visa brösten i ett förhållande för den man älskar är ett tecken på förtroende och jag tror att vääääldigt få killar skulle känna något annat än glädje över att få se dem om de vet hur mycket man skäms över dem. Jag skulle alltså vänta en tid med att visa dem och senare, när man känner sig trygg med varandra förklara att man skäms för dem för att de har ful form.  Ingen idé att börja göra utläggningar om att de är tubulära etc, utan bara helt kort säga att man skäms över dem och inte vill visa dem av rädsla att bli sårad. Han kommer säkert att vilja se dem ändå och då skulle jag visa dem, när han vet hur jag mår över dem.

Jag har ingen pojkvän, däremot en "helgkille", en kille jag tycker massor om som kompis och så är han galet het också.. :D (kk kändes fel, eftersom vi mer myser och hånglar, gör pargrejer, än bara har sex).

Hursomhelst så hade vi sex innan op, men alltid hade jag bh och t-shirt, och jag förklarade det lite med att det var en "intimitetsgrej", eftersom vi inte var kära osv.. en rätt kass förklaring, och han tyckte det var tråkigt, men "köpte" det tror jag.. eftersom jag inte visat ngn kroppsnoja el osäkerhet i övrigt. Har ju alltid upplevt att mina bröst inte är mina, inte velat kännas vid dem, så den kille jag varit intim med har liksom inte fått känna.. har sagt att jag haft ont, el tja, vad som helst i princip för att slippa visa, bara varit med killar som accepterat detta.

Nu vet min "söndagskille" att jag fått op via landstinget, men inte ens då hade jag lust att outa vad det var.. sa typ att jag var platt och så.. 😇 Har fortfarande haft bh och t-shirt på mig, nu senast tog jag av bh:n och han blev glad, men köper fortfarande att jag vill ha t-shirt på, att han inte får ta innanför (dock sneglar han glatt ner i en urringning om jag har linne tex.. 💋). Iaf, han är jättemån om mig och att jag ska må bra, att det ska kännas bra allt vi gör.

Grejen är lite att han jag är rädd att han ska säga ngt negativt om dem om han får se, typ att de inte är lika snygga som "normala" förstorade el nåt.. säkert helt obefogat, och jag vet inte om jag är överkritisk. Men iaf; vet inte om jag kommer berätta, el visa mig naken inför någon. Vilket kanske låter helt hemskt, så gammal och en så bevarad hemlighet.. men för mig är det stort att se normal ut i linne, det räcker gott och op var värt bara det. :)

Precis som du skriver är inte största rädslan vad en kille skulle säga, utan vad han skulle tänka.. och eftersom jag inte tycker mina gamla bröst är ngt jag vill förknippas med, rent krasst.. så föredrar jag, iaf för nu, att inte säga något. Om jag kommer säga något återstår att se, kanske i en lång djup relation så känns det inte så big deal. Känner mig nära min "helgkille", men samtidigt så föredrar jag blicken när han anar mina bröst i linne nu.. än räds vad jag skulle läsa (el inbilla mig att jag ser) i hans blick om jag outar tubulära. Det är ju ingen plikt att upplysa, dock tror jag detta är en större noja för oss tjejer än vad en kille skulle lägga vikt vid det. Finns ju killar som tex opererat gyno, jag vet iaf att jag öht inte skulle bry mig om det, men det borde ju vara samma grej! :)

Jag är gift sedan nästan 4 år tillbaka och har varit tillsammans med min man sedan 8 år. Vi har tre barn och träffades då vi var 19 och 20 år gamla..i början var jag alldeles platt med mina typiska tubulära vårtgårdar..stora och olika..inte mycket till bröst där inte. Jag var inte mycket för att visa mig och har aldrig varit. När jag blev gravid växte dom men var fortsatt tubulära dvs stora vårtgårdar och ingen underpol att tala om. Det bara hänger. Inte blev det bättre av dom två nästkommande barnen.

Men han har alltid påpekat att han älskar mina bröst. Han säger ofta att han tycker dom är dom finaste som finns. Men jag gillar dom inte, jag kan inte se mig i spegeln utan att må dåligt. Jag är inte nöjd och det vet han, han vill att jag för min egen skull ska få en operation då han lever med mig och ser hur dåligt jag mår över detta. Men han skulle aldrig lägga sig i vilken storlek jag ska ha eller något annat. En operation är något som jag skulle göra för min skull.

Jag blir så berörd av vad ni skriver jag känner igen mig precis... Jag har aldrig haft en riktig pojkvän och jag har aldrig visat mina bröst för någon, inte ens min mamma eller mina systrar (som alla har skit snygga bröst) och absolut inte för någon kille. Jag har alltid sex med bh:n på eller med ljuset helt av och han får definitivt inte röra. Detta gör det ju såklart omöjligt att ha en riktig relation med någon, och eftersom brösten är så stor del av en kvinnas sexualitet å det finns så mycket nerver i både brösten och bröstvårtan känns det som om man missar halva uplevelsen. Man kan liksom inte vara helt fri. Och även om jag skulle visa dem för någon och han skulle säga att han älskade mina bröst precis som dem är, skulle det liksom inte spela nån roll för JAG älskar dem ju inte. Jag har bestämt mig för att genomgå en operation och jag håller helt med johannajois att det definitivt är något som jag gör för mig själv! :)

Det är precis såhär jag känner också. Och jag blir så ledsen av att tänka på allt man har missat - alla fina killar som kommit och gått och som kanske kunde blivit världens bästa för just mig om jag bara sett normal ut. Eller i alla fall känt mig okey i mig själv, men det gör jag inte. Jag känner lite att det snart får vara nog. Men det är svårt det där, med att berätta. Precis som du har inte heller jag berättat för någon - inte mamma, inte kompisar. Ska man göra en operation blir man väl mer eller mindre tvungen att berätta.

Jag ser att du har bokat konsultation på Art Clinic förresten, finns det någon speciell anledning till att du valde just dem? 🙂

Hej Hellobenjamin :) Det är så skönt att någon förstår vad jag menar, och att ha någon at prata med om det här. Jag har aldrig träffat eller sätt någon med sådana bröst som jag har, men det ä nog för att vi alla gömmer oss ....:(  Att kunna få utrycka sina känslor så här annonymt känns helt underbart. 

Art Clinic valde jag för att jag bor så nära göteborg och jag har än så länge bara hört bra saker om dem :) Nu när jag äntligen ska ta tag i det här känner jag att jag vill ha någon så verkligen kan bröst :P eller vad man ska säga. Går man vi landstinget verkar det vara en så lång prosess och det att man inte själv får välja kirurg. Jag vill liksom bara få det "överstökat" så fort som möjligt nu när jag vet att det faktist går att fixa.

Jag vet ändå inte om jag kommer at berätta för någon, ingen har ju sätt mina bröst och jag har vaddad bh på mig... men jag vet inte. Jag måste nog berätta för min pappa eftersom jag tänker be honnom om ett lån, vet inte vad han kommer säga om det. Jag har precis sagt upp mig från mitt jobb så kan ju inte ta ett vanligt lån. Men jag är fast besluten att få ihop pengar, det bara måste gå!! Hur känner du men allt, ska du försöka gå via landstinget eller spara ihop själv? 

Önskar att jag kunde krama dig :)

Genom mina kortare förhållanden har jag bara sagt att jag är missnöjd med dem. Det är ju inte ovanligt att man är missnöjd och dem har varit nöjda med det svaret för en tid men de kommer väl ofta upp någon gång till.

Med min nuvarande pojkvän/sambo så har jag kunnat vara helt ärlig och han visade massor av empati och har verkligen stöttat mig. Det kändes enormt bra och sakta men säkert lät jag honom vara innanför Bh:n och tillslut vågade jag sova naken och ligga helt naken brevid honom..klarade inte av sex till en början då jag kände mig för spänd.

Men de är något vi jobbar på och blir starkare av och att få höra att man är de vackraste som finns i hans ögon oavsett efter att han har sett dom känns väldigt lättande.

Jag var på något vis rädd att när han väl såg dem så skulle attraktionen försvinna men kärleken verkade ju vara starkare än så.

Men vill tillägga att jag tror det här är rätt väg att ta det. Med en partner som du känner och litar på och ta de steg för steg. För skulle reaktionen bli negativ så tror jag de blir ännu svårare att överkomma sen.

Lycka till med kärleken och brösten! Och sök hjälp via landstinget, dom opererar dig gratis då de räknas som missbildning.Kram

Hej MissTubi, vad fantasktist att du har en sådan stöttande partner, jag önskar att jag hade någon som älskade mig på samma sätt. Tyvärr så har jag låtigt mina komplex stå ivägen, jag hoppas att jag kommer bli mer bekväm med migsjälv efter jag har opererats men ibland undrar jag om det är svaret. Såklart kommer mina bröst att så bättre ut men all den psykolokiska skadan det har gjort, att man aldrig har känt sig som en "riktig kvinna" och hela den biten, kommer kanske att finnas kvar och det kommer att bli en lång prosess för mig. Det är någonting jag skulle vilja ta tag i innan jag opereras, men jag vet inte hur lång tid det kan ta och igentligen vill jag bara få det överstökat. Jag tycker absolut att du har gått rätt väg och tagit det långsamt med någon du litar på. Jag ser att du också är 19 :) jag tror att om man ska göra en sådan operation så finns det ingen mening att vänta tills man är äldre, lika bra att göre det när man är ung. Vad är dina planer? Hade du tänkt operera dig? 

Kram :)

Jag kände mig också okvinnlig, jag lät de äta upp hela mitt självförtroende när jag var 12-17. Jag dushade i bikini och grät när jag såg dem. Dushade i eget dushrum efter gympan då jag väl deltog och de började spridas rykten om att jag var lesbisk men de fick de gärna tro bara de inte visste hur de egentligen låg till.

Jag tyckte jag var äcklig och förstod inte varför jag fick "kospenar" ist för tuttar och inbillade att man såg de trots bh så hade alltid dubbla och aldrig urringat och solade alltid ryggen på sommrarna. Men någonstanns längs vägen vart de yttre lite mindre viktigt och jag började slappna av mer.

Operera dem visste jag att jag ville göra om de var möjligt men vågade inte kolla upp det. Var så rädd att gå till en läkare då jag förstod att jag skulle bli tvungen att klä av mig.

Men med nya killen lossnade de som sagt. Han frågade mig varför jag tillät mig själv att vara olycklig och inte ens leta efter en utväg.

Så jag googlade och till min förvåning och glädje upptäckte jag var en av många, lyckan försvann dock fort då jag såg vad operationen skulle kosta mig. Jag bokade tillslut tid för att träffa en läkare som passade mig vidare till en kirurg.

Han var helt underbar! Jag var livrädd för att klä av mig, och för en man. Men han var verkligen super proffsig och tog de som de naturligaste i världen och lovade att få mig opererad inom ett halvår. De var en sån lättnad!

Undertiden gick jag till en kurator, även hon jättefin! Hon har varit ett enormt stöd och har fått mig att utmana mig själv för att förstå att de största sitter i mitt huvud.

Jag kan rekomendera samma väg, gå via landstinget och frågar dem inte om du vill ha stöd och hjälp med att bearbeta komplexet så be om att få det!

Jag har en helt annan relation och distans till dem nu, visst jag är inte nöjd med mina tuttar men jag skäms inte över dem. Dom är en del av mig och inte tvärrt om.!

Jag är 19 och har heller aldrig sagt till någon.. Nu har jag väl börjat våga men för mig är det grymt jobbigt . Pojkvännen säger att dom är "fina" men ändå sparar han bilder på tjejer med silikontuttar .. Gissa hur det känns ?

Känner mig väldigt okvinnlig i mina , måste sy om kläder och alla klänningar man köper måste oxå sys om ! Håller nu på att kontakta landstinget osv ..
Min familj säger bara att jag larvar mig och ingen tar mina bröstproblem på allvar .. Hoppas din familj är lite mer förstående !
Kram

Hej Madeleine!

Det var väldigt längesen du skrev det här nu, men ett sent svar är ju bättre än inget alls :) Jag har funderat väldigt mycket sedan jag sist var inne här och skrev och har nu kommit fram till att jag verkligen vill genomföra en operation, men jag har fortfarande inte berättat för någon. Hur går det för dig? Du skrev att du valde Art Clinic sist, på grund av att de finns i Göteborg. Jag bor också i närheten av Göteborg och det skulle ju vara väldigt praktiskt och bra om man kunde gå till någon här i närheten. Har du varit hos Art Clinic, hur verkar de i så fall? :)

Hoppas att allt har gått bra för dig och att du lyckats spara ihop pengarna sedan sist. Jag har inte riktigt bestämt mig huruvida jag vill betala hela kalaset själv eller gå via landstinget. Jag är ganska säker på att jag borde få en op beviljad om jag väljer att gå den vägen. Jag är inte heller intresserad av att skaffa särskilt stora bröst, utan kan tänka mig en B-kupa, så jag har ändå funderat lite på att försöka gå via landstinget. Hur har du gjort?

Kram!

Hej hellobenjamin, ja du det var länge sedan! :)

YES!! Gud va kul. Vad glad jag blir för din skull!!

För mig kändes inte Art Clinic rikitigt rätt, jag klickade inte riktigt med kirurgen. Så jag valde att kolla runt lite till och landade på Akademikliniken (i stockholm där jag bor nu), jag opereras nästa måndag chh det känns hur bra som helst:)

Jag bad faktist min pappa om pengar till slut, like skamset men jag hade inte kunnat betala det själv och när det är något man vill såpass mycket så kännde jag att det bara var att svälja sin stolthel liksom. Jag har valt 290 cc vilket känns lagom för mig och kommer nog att ge ett mycket naturligt resultat:)

Jag önskar dig all lycka till i världen!!

Kramar

Jag förstår precis hur du känner Barbarella92, med jag tycker att du vad sjukt modig som vågade visa dem ändå:) Har du tänkt operera dig i framtiden eller försöker du att 'leva med det'? Jag opererade mig förra måndagen och är hur nöjd som helst. Det är verkligen en dröm :):) Kraam