Bröstförminskning jan 2017 - Akademikliniken - Stockholm Riikka Veltheim - Nyasmåtuttar

När jag var 20 år ungefär började jag önska att mina bröst skulle vara mindre. Det var svårt att hitta bh:ar och bikinis, klänningar var jag tvungen att köpa i stl 46 för att tuttarna skulle få plats medan resten av kroppen var i stl 38... Inte så skoj.

Åren gick och jag funderade mer och mer på en bröstförminskning men var så paniskt rädd för narkosen. Till slut så bestämde jag mig för att våga boka en konsultation. Jag valde att göra det privat och betala själv även om jag nog hade fått det godkänt att betalas av landstinget. Jag ville kunna göra mina egna val.

Allt gick bra och jag fick snabbt en konsultationstid hos kirurgen efter att jag träffat sköterskan och pratat om allt det praktiska. Operationstid fick jag ca en månad senare.

Tiden innan operationen velade jag fram och tillbaka och när det var dags att betala började jag ångra mig. Allt blev så verkligt då, och känslan av "ingen återvändo" infann sig. Men min sambo stöttade mig väldigt bra och jag betalade in. Sen gick veckorna snabbt och vips var det kvällen innan.

Jag skulle vara på kliniken kl 12:00 och fick ett eget rum. Min operationstid skulle vara vid 15-tiden men de hade blivit försenade så jag tror jag kom in vid 18:00 ungefär. All tid med väntan trodde jag skulle göra mig nervös, men det blev tvärtom. Jag bara satt och väntade på att det skulle bli min tur och blev istället besviken när fotstegen i korridoren fortsatte förbi mitt rum. Eftersom jag fastat sen kvällen innan fick jag dropp i väntan på operationen.

Sen var det helt plötsligt min tur och jag leddes in till operationssalen. Och då började jag frysa nåt så otroligt, jag hackade tänder t o m. Och då kom tankarna. Varför gör jag det här? Tänk om jag dör? Tänk om jag får massa komplikationer efteråt? Men alla var supergulliga och det lugnade mig. Jag fick lägga mig på bordet och de klädde in mina ben i några slags värmerör och jag fick filtar så jag slutade frysa. Vi småpratade lite och alla presenterade sig med namn och funktion, typ narkosläkare, och jag sa att jag kommer aldrig komma ihåg vad ni heter.

Sen var det dags för narkos och de sa att nu kommer du känna dig lite snurrig. Och jag tänkte att jag är ju inte ett dugg snurrig. Sen minns jag inget förrän jag vaknade upp och kände mig som om tåget hade kört över min bröstkorg.

Jag kom tillbaka in på mitt rum och fick hjälp att ta fram min telefon så jag kunde ringa hem och säga att allt gått bra och att jag levde. Eftersom det blev så sent, tror klockan var 21 då, så fick jag naturligtvis vara kvar över natten.

Jag hade jätteont och tyckte det var svårt att andas. Det tryckte så hårt över bröstkorgen. Sköterskan jag hade var jättegullig, hjälpte mig till toaletten, gav mig smärtstillande och kom med fika. Och aldrig har det väl varit så gott med té och macka!

Natten gick ok och på förmiddagen kom mamma och hämtade mig. Väl hemma sov jag mest, hade ingen aptit och  en läskig smak i munnen. Dessutom visade det sig att jag inte klarade av de smärtstillande jag fått utskrivna så jag började må ruskigt illa vilket efter ett par dar kulminerade i att jag kräktes. Då ringde mamma och frågade hur vi skulle göra och fick rådet att sluta med de smärtstillande och bara ta alvedon i fortsättningen. Efter det började det bli bättre och bättre.

Jag hade blivit fettsugen på sidan av brösten, under armhålan, och hade dränage. Två långa slangar som slutade i uppsamlingspåsar som jag hade in nån slags vadstrumpa. Det var inte skönt och dom var i vägen hela tiden. Dessa fick jag ha i en vecka, alltså till återbesöket.

Första veckan var inte rolig, ont och tungt med andningen, och jag brydde mig inte så mycket om hur brösten såg ut. Så på återbesöket var första gången jag såg mina nya bröst. Och så nöjd jag blev! Små, runda fina och utan häng!

Nu har det gått tre veckor lite drygt och livet börjar återgå till det normala. Så skönt att slippa ha ont i rygg och nacke!

Jag är väldigt glad att mamma kom och tog hand om mig första veckan för då orkade jag ingenting. Jag hade inte lyckats fixa mat och så utan hjälp.

Till kliniken valde jag att ta med mig telefonen laddad med ljudbok vilket var bra att fördriva tiden med. Kläderna var linne jag kunde ta på mig nerifrån, gympabrallor och en luvtröja med dragkedja och gympadojjor jag inte behövde knyta. Det kunde jag ta på mig själv så det var ett bra val.

Jag är så glad att jag äntligen gjorde operationen, 15 år efter första funderingen på den. =)