Tankar som far innan man bestämmer sig?

Hej!

Jag vet inte varför jag väntade i alla år. Tror att jag tänkte att det var mitt fel, att jag vägde för mycket. Tänkte alltid "om jag går ner i vikt till 60 kg kommer de att bli mindre och jag kommer inte att ha några problem".

Så gick jag ner i vikt, till 72 kg, men brösten blev bara obetydligt mindre. Kände mig så snygg och smal så jag kände att "nu är det dags", insåg också att de kanske skulle bli lite mindre om jag gick ner till 60 kg, men att de aldrig skulle få en snygg form.

Började reka lite bland Stockholms plastikkirurger och hittade på andra försöket en kirurg som jag tyckte verkade seriös och skicklig (han visade många bilder på patienter han opererat). Han hade tid för op ganska snabbt, och helt plötsligt stod jag där med operationen inbokad.

Jag har grublat på bröstförminskning i nästan 20 år. Jag har precis som du hängt upp mig på att det skulle gå fel, på form, ärr och slutresultat (och storlek - för lite förminskade). Det är ingen idé att sitta hemma och fundera på det! Boka tid för konsultation och låt en kirurg förklara och visa bilder. Idag är de så pass skickliga att det blir bra resultat. Finns också möjlighet att korrigera OM något skulle gå fel.

Till slut kom jag fram till att mina nuvarande problem, alldeles för stora, opraktiska, kan inte träna, jogga, inte ens sitta och plugga, har aldrig fina kläder, går inte på fester för att jag inte kan vara finklädd, ont i axlar, rygg, huvud, nacke, osv, vida översteg förminskade bröst med kanske några skönhetsfel. Och om man ska vara ärlig - mina bröst var inte världens finaste innan operationen heller.

Jag är jättenöjd med mina nya bröst och jag kan inte förstå hur mycket LÄTTARE livet är nu. Var ute på långpromenad i T-shirt idag och behövde inte en enda gång fundera på brösten, hur de såg ut, om de guppade, om folk stirrrade... Blev inte äckligt svettig under brösten (för det finns inget under brösten idag) och kunde efter promenaden sitta på café utan att få ont i ryggen och utan att dra på mig en bylsig tjocktröja.

Jag kom innan op fram till att alla risker sammantaget inte övervägde chansen att få nya, små bröst. Jag skulle ALLA GÅNGER ta samma risker idag igen. Flera gånger om.

/talia

Hej.

Tack för ditt svar, och även om jag känner som dig i nästan allt så är jag även rädd att dom tar för myket, att dom blir FÖR små. Stora bröst har ju alltid varit en del av mig och även om de jag har nu (75 G-H) är lite för stora så vill jag fortf ha ganska stora.

Sen är det ju det här med vikten, jag väger nu ca 79 till 172 och ska gå ner en hel del, så då kanske det passar in med lite mindre (D) kanske, shit vad det är många tankar som far runt :p

//Miss

Svår, men bra, fråga! Jag hade funderat i flera år, velat fram och tillbaka, bestämt mig och ångrat mig. Vändningen kom nog när jag började tänka på hur mycket de faktiskt var i vägen. När jag träffade kirurgen första gången så tog han tag i ett bröst, gömde typ ena halvan och drog bort det så det såg ut som de var normalstora. Varje gång jag tvivlade så ställde jag mig framför spegeln och gjorde samma sak och blev ÖVERLYCKLIG!

Jag funderade också mycket på storleken, småsmå bröst skulle aldrig passa till min kropp, jag är normalviktig men ganska kurvig. Kirurgen var på samma sida som jag, han sa precis samma sak, och så mätte han och sa att han utgår från min längd och form. Han tog inte bort en massa bara för att det skulle bort, utan gjorde så de passade MIG!

Skönt att höra (läsa) :) jag är lite orolig som sagt men det är nog mest sundt, tror man skulle vara tokig om man inte vore nervös och hade tusen frågor. :) Jag får gäster här snart men kommer in senare ikväll.. Bomba mig gärna med råd och era tankar runt detta tills jag är tillbaka :)

xoxo

Det tror jag med, helt klart! Har du träffat någon kirurg än? Kan kanske lugna dig och svara på mer :)