Bröstförstoring jan 2017 - Plastikakademin - Linköping Gunnar Kratz - Tristessen

Den 10:e oktober var det äntligen min tur att få opereras. Jag klev upp halv sju på morgonen och tog min sista descutandusch och drack ett halvt glas vatten vilket hjälpte något sånär mot hungern. Vid åttatiden bar det iväg mot Linköping. En resa på två och en halv timme. Vid halv elva ungefär var jag och min sambo framme, en hel timme innan jag skulle vara på plats på kliniken. Vi eller rättare sagt han tog en fika för att fördriva tiden. Tio över elva kom jag upp till kliniken och blev genast omhändertagen. Först blev jag visad till ett omklädningsrum där jag fick byta om till sjukhusrock, tubsockor och en stor fluffig morgon rock. Sjuksköterskan Christina plockade fram ett par tofflor åt mig och sedan gick vi till mitt rum. Jag fick lägga mig i en säng och Christina satte en nål i armvecket på mig som kopplades till ett dropp med Cloxacillin. Christina gick igenom hälsodeklarationen en sista gång och sedan fick jag morfin, panodil och diklofenak. 

Efter ännu en liten stund började det svida i armen av droppet och jag sa till sjuksköterskan varpå hon svarade: "Om du inte klarar det där lilla hur ska du då klara av en operation?" Kan säga att den här människan var jäkligt barsk och humorbefriad. Jag vilade i 15 minuter och sen kom min kirurg Gunnar och ritade på och fotade mig och pratade lite allmänt. Han dubbelkollade vilken storlek som gällde och därefter kom narkosläkaren Pirita och berättade hur allt skulle gå till. Hon gick i förväg till operationssalen och en narkossköterska kom och hämtade mig. Det snurrade rejält av all medicin när vi knallade fram i korridoren. Väl inne i operationssalen hälsade jag på all personal och fick uppvärmda strumpor ända upp till skrevet. Narkossköterskan kopplade fast EKG-lappar på min kropp och sedan sa Pirita att jag skulle få lite lugnande medicin. Hon bad mig andas in syrgas och det sista jag minns är att jag sa att jag fick ont i lungorna. Därefter är allt svart.

Vaknade upp i mitt rum igen och det första jag sa var: "Jag drömmer va? Jag sover fortfarande."

När jag väl insett att jag var vaken bad jag genast om kaffe och macka eftersom jag var vrålhungrig. Men nåt sånt skulle jag inte få på ett tag, först var jag tvungen att piggna till. Skrattade högt åt allt och alla och ringde ett par samtal medan jag väntade på att min sambo skulle komma.

Gunnar kom in och berättade att allt hade gått utmärkt och att jag bara skulle vila närmsta veckan. Sen var det dags för kaffet och mackan och därefter bad jag om att få åka hem vilket jag fick en stund senare.