Vad jag har hört så är det väldigt vanligt att känna som du gör efteråt. Tyvärr så vet jag inte så mkt om det, och har själv inte upplevt det heller så jag har inga bra tips.

Tror dom flesta gått igenom det, jag varnade min sambo och kombo innan att det skulle komma så dom var änglar och höll mig uppe, men det suger verkligen. för mig kommer det och går igen med en långdragen läkeprocess med, fy :/

jag förösker avvänja mig med att samtidigt försöka berarbeta att jag gjort dethär, att det kommer bli bra och är värt allt i hela värden. en kompis frågade om jag inte tittade på min mage för mycket etc, men för mig är det energi då man är nere, annars har jag ätit mycket choklad:D

jag blev jätte deprimerad och det tog mig ett bra tag innan det gick över. fick massa anfall . men jag tror det hade med min omgivning att göra och min känlighet fördubblades. skriver på mitt ps3 så det får bli kort haha

Jag känner igen mig lite. Just nu tycker jag det känns så jobbigt att mina blåmärken aldrig försvinner och att jag har så ont i ryggen och jag vet inte om det beror på brösten eller bh:n. Samtidigt r jag väldigt glad över att op gått bra och att jag tror slutresultatet kommer bli toppen, även om det känns långt långt borta nu.

Förresten så op:ades vi samma dag på Citadell!

Vad kul att vi opades samma dag elsklingen! Lade tom in praktiskt taget lika mycket :-D

Skönt att jag inte är den enda som känner så här! Har försökt analysera mig själv hela dagen, men kommer inte fram till nånting över huvud taget. Jag har inte ont av operationerna, så det är inte det. Jag börjar kunna röra mig en hel del, men försöker låta bli att göra saker ändå för att inte utmana ödet. Jäkligt svårt dock när man ser hur hemmet blir rörigare och stökigare för varje minut och man har en sambo som inte ser, så det har blivit lite plock och röj idag fast jag inte ska. Aja baja. Det är kanske där skon klämmer, slår mig nu... Att den där karlen man bor med inte gör det så lätt för mig som han skulle kunna/borde/jag hade gjort för honom? Fast jag kan inte skylla allt på honom, jag HAR jävligt svårt för att be om hjälp eller låta bli att göra saker själv. Skitjobbigt faktiskt. Jaha, någon som blev klokare? ;-) :-D

Jag har fått post op-depp alla gånger jag opererat mig. Det är precis som du beskrev lite svårt att sätta fingret på vad som egentligen är fel. Men för mig har det tidigare hållit i sig i 1 - 2 veckor och sen försvinner det och då är allt som vanligt.  Men det är inte roligt när det varar. Man får försöka stå ut! Motion och att hålla sig sysselsatt hjälper. Och tvivlar man på resultatet får man stålsätta sig och strunta i att titta. De ändrar sig ju så mycket tills slutresultatet.

Jag känner igen mig helt i det du skrev. Det tar ju hårt på kroppen med läkning och narkos, precis som att föda barn. Jag har gjort båda delar och tröttheten var nog värst efter födseln, men efter operationen hade man ont med. Man blir lätt fixerad på resultatet med och letar fel. Man får försöka göra annat med.

Hoppas du känner dig bättre nu.

Vad kul med fler svar! Nu mår jag hur bra som helst, lågheten satt bara i ett par dagar tack och lov :-)

Precis som för mig! :)
Det var kvar i några dagar sedan mådde jag bra. Men fy vad hemskt det var!
Var så nere, & kunde inte kolla mig i spegeln utan att stor gråta !!  Fruktansvärt!

Skönt att allt är bra nu i alla fall :)