Bröstförstoring nov 2011 - Citadellkliniken - Landskrona Helena Sveinsdotter - anonym

Hade ställt klockan på 06:50 för att kunna dra mig i 10 min innan det var dags att bege sig uppåt. ICKE att man fick någon mer sömn, nervösiteten började dra sig på. Det var ju klockan 10:00 som det gällde!
Väl uppe började man packa ihop det sista och kontroll kollade med mamma så allt var med - one piece dressen, trosor, mobil/laddare, p-piller, pencillin, tandborste/tandkräm.. Något mer var det säkert, men det är lite luddigt :)
Vi begav oss och vi hittade lätt eftersom vi har varit i området förr. Tog en liten promenad bland slottet och stranden tills det var dags.
 

Möttes upp av en sköterska - Alexandra som gick igenom hälsopappret med dig, när det var dags för första återbesöket och hur allt kändes. Sedan visade hon oss (mamma o mig) upp till rummmet, det blev nr 10 som låg på hörnan. Såhär i efterhand kommer jag inte riktigt ihåg hur allt såg ut :) Hon gick igenom rummet med mig (fick som tur var ett enkelrum) hur jag skulle duscha och att en annan sköterska skulle komma senare.

Efter en timme - 11:00, kom en sköterska in - Ulrika. Hon gick igenom hur sängen fungerade, provade ut bhn som blev en 65 D. Fick också då ta lite tabletter inför operationen (morfin tabletter & lugnande). Vid 12:00 kom Helena in och hämtade mig. Mamma fick följa med upp för att ta dem sista bilderna och bli lite ritad på en. Jag var hel lugn - lite pirr i magen som det ska vara bara. Därefter fick mamma o jag säga hejdå. Jag bad henne åka hem eftersom jag vet hur det är att bli nersövd, men är inte kontaktbar förrän några timmar efteråt.

Inne på op presenterade Helena mig för sköterskan Christel och narkosläkaren Patrik. Dem förklarade allt för mig vad för mediciner dem skulle ge mig och vad det var för något. Hur jag skulle känna mig! ALLT! Hade även bett om lite extra för illamående vilket jag fick direkt som skulle motverka illamåendet efter operationen. Christel sa till mig att "nu kommer det kännas som du har druckit en hel champange flaska. Du kommer alltså känna dig ganska full, vilket är helt normalt". Patrik svarade bara med "Du kommer nu somna om 3 sekunder och vi lovar att ta väl hand om dig". Dem där 3 sekunderna varade lite längre kändes det som. Oh vips så var jag borta.

40-50 minuter senare vaknade jag snabbt upp på uppvaket. Jag svarade dock på att jag orkade verkligen inte öppna ögonen, men jag hörde dem och att jag mådde bra. Det var det enda dem ville veta för att kunna köra tillbaka mig igen. Somnade om ganska snabbt igen..

Klockan 15.00 vaknade jag till liv igen och frågade sköterskan fall det var helt normalt att skaka i hela kroppen som man frös fast man inte gjorde det. "Oh ja, det är fullt normalt" fick jag till svar. Självklart utvecklade hon det hela och förklarade hur allt kunde kännas. För frös.. Det gjorde jag inte efter att man hade morgonrock, täcke och filt på sig. Jag vad att få av mig grejorna ganska snabbt. Skickade i väg ett sms till mamma och berättade att allt gick finfint. Somnade sen om igen efter ett toa besök.

Kring 17:00 hade sambon ringt, så man skickade i väg ett sms "Allt har gått bra, är bara super trött. Ringer när jag har vaknat till liv". Han var i alla fall ganska nöjd med svaret :) En timme senare kallade man en nattsköterskan och bad om mackor. Det första man fick i sig under den dagen! Därefter ringde man till sambon och därefter mamma. Sen sov man till o från. Natten var helt okej, bad aldrig om någon smärtlindring eftersom "lite smärta" måste man tåla. Mådde helt enkelt toppen och var uppe och hade mig.

Dagen efter... Då ändrades allt.. Mamma kom in till mig kring 08:30 och jag klagade mycket på illamående.. Fick be sköterskan om lite hjälp. O en halv timme senare mådde jag genast bättre. Helena kom in till en andra gång då (eftersom hon ville inte visa brösten för mig när jag mådde illa = kan sätta igång kräkreflexen tydligen..) Det var bara upp och ställa sig vid speglen och dra av sig den ökända tortyr bhn. OJ, var nog mitt svar när jag såg dem. Sicken skillnad! Därefter drog vi på allt igen och det var ok att åka hemåt!

Tyvärr så började jag sedan bli sämre under helgen. Illamåendet dök upp igen och ville inte försvinna. Vilket visade sig att jag fick varken ner mat eller vätska så bra. I måndags blev jag ännu sämre och fick upp frukosten man hade lyckas få ner. Tisdagen var jag ännu sämre.. Då spydde man igen och började få panik. Ringde till Citadell för att prata med en sköterska som menade att det antagligen var morfintabletterna jag reagerade på. Jag avvaktade, men kände mig ännu sämre efter att ha spytt ännu en gång. Vid 20 på kvällen fick jag ringa Helena för att rådfråga. Hon sa som sköterskan och att jag var tvungen att få i mig mer vätska. Sen skulle vi avvakta!

Onsdagen var det dags för återbesök och jag hade fått bett min moster köra mig eftersom jag klarade inte av någon bussresa. Smärtan var hemsk och likblek var man.. Men väl uppe hos Helena förklarade man läget och att man också hade lagt märke till att det högra bröstet låg inte där det skulle. Hon kände och klämde - det hade hamnat i en luftficka! Det var bara att lägga sig ner så hon kunde trycka det på plats igen! FY, faro vilken smärta... Men jisses, vad skönt när det var gjort. INGEN SMÄRTA ALLS!

Nu såhär 11 dagar efteråt så känns det ganska bra! Det enda man stör sig nu på är allt kliande, stickningarna, små huggandet och bhn! Bortsett från det så går det framåt! Och oj.. Brösten växer med storm steg! Att gå från A till C/D känns! Men så nyfiken på slut resultatet!