jag tänker oxå som du.. funderade länge på vad jag skulle vilja ha sagt.. och det är väl typ "förlåt för att jag lät det här hända" men det är som andra sagt att då skulle man till slut behöva skriva avskedsbrev varje gång man gick ut genom dörrn.. 

men jag förstår dig verkligen! man gör något för sig själv och många mammor är nog TYVÄRR inte vana vid det, de flesta prioriterar nästan bort sig själva helt vilket alltid blir tokigt tror jag. jag är mycket lyckligare och en bättre mamma och fru sen jag började bry mig om mig själv! har inte gjort op än men jag vet att det bara kommer bli bättre! 

jag kan ändå känna ett behov av att skriva nått, jag vill ju ha väck alla negativa tankar innan op! och skriva brukar rensa ur min skalle rätt effektivt! jag har t.ex. inte berättat för nån annan än min man så.. 

lycka till!!

kraam

jag tror som du att man känner sig lite skyldig för att man frivilligt utsätter sig för en risk, även om den är förhållandevis liten. jag tror att det blir ett brev bara för att få det ur systemet sen om det får åka i papperskorgen eller vad får vi se.

att jag inte sagt till ngn är nog feghet och fördomar, jag vill inte att "folks" åsikter ska påverka mitt beslut och hur jag känner inför operationen sen  är det att jag arbetar som lärare och inbillar mig att alla kommer tänka en massa saker om de vet, troligen kommer det synas ändå men då är det gjort =) men det är ju som du säger att det blir väl en massa snack bakom ryggen men det får det väl bli. tycker att det är lite konstigt att diskutera så privata saker med mina kollegor, vi är inte så nära...

nu har jag iof berättat för närmaste vännerna =) det går ju inte att hålla sig! föräldrarna dock känns motigt, tror att mamma kommer förstå men hon skulle bli tok nojjig innan o under op så jag skonar henne det =)

Ja jag tror nog du är långt ifrån ensam om det,framförallt med tanke på dokumentären som gick nyss. Har själv en vuxen son som jag varit hem till i helgen och fixat och städat inför julen.Även satt upp hyllor och dylikt så det ska vara fint och att han åtminstone har ett hem om något skulle hända.Hm ja nu kanske det mest är för min egen skull som jag gjorde det.Men jag vill ha saker gjorda bara ifall.Även bett min kille att se till att han kan få bo kvar hemma om något skulle hända.Han går skola än och har inte pengar till hyran än på ett tag. Ska själv opa mig på Onsdag:)

vännerna är helt underbara! de vet ju allt om mig och vet varför och att jag tänkte på det länge. så det är skönt att ha stöd. 

hörde oxå det där med födelsemärken, det var en kirurg som sa det vid en konsultation till mig. jag har inte frågat min, men tänkte göra det innan op. har ett precis mellan brösten och det är ju trist... =)

Gråter nu när jag läser detta...kände likadant som du och nu efter op har jag fortfarande ångest över att jag gjort detta och kramar nästan ihjäl barnen när jag tänker på att jag kunde lämnat dem....Men det görs ju hur många operationer som helst varje dag världen över och risken är ju pytteliten i jämnförelse till antal op. Önskar dig lycka till!

Om männen hade genomgått sådana kroppsförändringar som kvinnor gör hade operationerna säkert varit gratis och ingen hade tänkt att de var dåligt pappor för att de ville förbättra sin kropp och må bättre.

Du är ingen dålig mamma.

Kram

Usch, ja, varför ska mammor inte få tänka på sig själva med? Vi är trygghetsnarkomaner i det här landet! Och det har gått lite troll i det här med hur mycket man "måste" tänka på barnen för att inte stämplas som dålig förälder. Det är på nåt vis så att den som beskyller nån för att vara en dålig förälder med automatik har rätt, medan det är helt omöjligt att försvara sig från en sån anklagelse - då är man ju bara ännu sämre som inte ens INSER hur dålig man är... Som gamla tiders häxjakt.

Det är som om det pågick en tävling i att se risker i allt och klandra den som vågar något för att vinna. Gud nåde den mamma som låter sitt barn leka nåt som gör att hon/han riskerar skrubbsår!!! Ungen kan ju bli SKADAD, gubevars!! Och hur kan hon, tisseltassel.... 
Och så stämmer man till och med in i kören själv, och klandrar sig! För det sista man vill är ju att ens barn ska råka illa ut, man tänkte bara inte att det  var så illa med ett skrubbsår - de har ju så kul! Men det är klart, skrubbsår gör ju faktiskt ont... det gör de... Hur kunde jag tänka så dumt?

Jag törs knappt låta min dotter promenera de 200 m till skolan i lugn och ro, vilket annars besparar oss båda en massa stress på morgonen och vi tycker båda det funkar utmärkt. varför? JO, för fröken tyckte att jag måste tänka på att hon är för lite och ju dessutom kan möta KILLAR på vägen hem , och vad gör jag DÅ???
Min dotter är åtta år om några månader, är klipsk och trygg, och vi bor i ett litet samhälle utan mycket trafik på skolvägen. Vid vilken ålder slutar man förresten riskera att möta killar på vägen??

Med tillräckligt många såna pekpinnar runtomkring oss, skapar vi dessutom en hel generation osjälvständiga individer som är livrädda för allt och sabbar hela klimatet och sin egen hälsa,  eftersom de växer upp med inställningen att skjuts med bil är enda alternativet om man så ska 200 meter.

Och vi knäcker deras mammor (ev även pappor) samtidigt! 

Jag vill med detta inte alls ha sagt att vi inte ska vara rädda om våra barn! Jag bara önskar att vi ska bli lite modigare för egen del, när det finns mycket att vinna och liten risk att förlora, och att samhället inte ska sätta snäva ramar för detta av samma irrelevanta skäl som många är missunnsamma mot den som opererar sig.

Det är ju liksom så att man inte kan  säga "Operera dig inte, då blir du ju snyggare än jag" men säger man  "Operera dig inte, tänk på dina BARN", så framstår man genast som hedervärd, omtänksam, präktig och ofelbar (och som nyss nämnts, man får diplomatisk immunitet, för den som försöker säga emot har per automatik fel), medan den som påkommits med att planera en operation dessutom nu måste känna sig ifrågasatt som mamma.
Och instinkten slår till hos mamman, Herregud, mina barn!!! Men risken att dö vid operation är ju inte större än när man ger sig ut med bilen i halka, och det gör man ju, utan speciellt mycket betänksamhet eller pekpinnar från andra...

Hoppas jag inte förargade nån med mitt spontana inlägg, för jag menar inte att ifrågasätta rätten att oroa sig för sina barn. Jag vill bara lätta på det dåliga samvetet vi mammor alltid får dras med, speciellt om vi nån gång sätter oss själva i främsta rummet.