Godtar de att du bara säger att du har ont och varit hos dr, men att det kommer bli bra om x antal dagar? Mer specifik behövde inte jag vara till min 8åring.

Men om du säger att du har operarat magen för att må bra..... Då har du ju svarat på vad du gjort och varför du har ont.....

Jag sa till min 4åring att jag hade ont i ryggen.. Sen var det inget mer med det :)

Men barn är smarta. Om man går från platt till c-kupa så märker de ju det. Kanske inte kommer ha en diskussion med min fyraåring men min sex- och sjuåring fattar ju. Där känner iaf jag att jag måste säga nåt bra. Sen om de inte är intresserade så är det ju en annan sak.

Min fyraåring såg direkt när hon kom hem från förskolan. Det gick inte att dölja. Jag var ärlig och så att jag har opererat brösten.
Varför frågade hon såklart. Då svarade jag att jag behövde det för att må bra och att jag inte kommer kunna leka så mycket den närmsta tiden men att jag snart kommer må bra igen och då kommer allt vara som vanligt.
Det är svårare med tvååringen då han vill bli buren och gärna sova med mig. Men efter nästan 1,5 vecka tycker jag livet är ganska normalt igen.

Jag har en stående rekommendation och det är att man undviker uttryck som kan få barnen att på något sätt känna skuld.
Ibland vill "man" spontant förklara att brösten eller magen är lite ledsna efter barnen, för man själv tycker det ser trist ut. Men jag föreslår att man hellre säger att de är trötta, därför att de var så glada över bäbisarna att de tog i så mycket de kunde för att göra boplats och mjölk, så de blev lite trötta. Fortfarande glada för barnen, men farbror doktorn ska hjälpa dem att bli piggare igen. Eller nåt sånt. Att vara trött är odramatiskt för ett barn. Ledsen är liksom värre. Men ni känner era barn bäst själva.

Jag har oxå funderat mycket på vad jag ska säga till dottern som snart fyller 6 år. Hon vet ju precis hur mina bröst ser ut så måste verkligen säga något bra för vill ju samtidigt inte att hon ska känns att hon inte duger som hon är.

Tycker det var jätteklurigt att berätta för min 11-åring. Nyfiken, har bra koll på världen och allt möjligt. Vill vara ärlig och berätta som det är. Barnet skulle direkt märka om jag kom hem med bröst. Och sedan vill jag absolut inte att barnet ska behöva höra det från någon annan senare. Vi har stor umgängeskrets med vänner, släkt och många sociala evenemang. Väntade in i det sista med att berätta och jag tycker väl inte att det blev jättebra. Egentligen tycker jag att alla duger och är fina precis som de är och det är ju det som jag vill att mina barn ska ha med sig i livet.
Barnet: "Men, varför måste du operera brösten mamma?"
Jag: "öh, jo... det är så att efter jag ammade ditt syskon så försvann brösten... typ, och så vill jag ha tillbaka dem... "
Barnet: "Är det för att du ska bli sexig och ragga killar?"

... ja, det gick väl så där... vi har pratat om det fler gånger sedan dess men det känns svårt.