Bröstförstoring mar 2011 - KKAB - Kosmetisk Kirurgi AB - Jönköping Ivan Letterfors - anonym

Då var det äntligen dags för mig!! Kändes helt overkligt och jag kunde inte fatta att det verkligen skulle bli en operation. Jag hade varit väldigt nervös för att jag skulle bli sjuk dagarna innan operationen.

Klockan 08.00 skulle jag vara på plats, men eftersom jag alltid vill vara ute i god tid så var jag där redan 07.25

När jag gick upp för trappan till KKAB blev jag sjukt nervös, fick en klump i magen men allt det släppte när jag gick in genom dörren och möttes av en väldigt trevlig personal.

Jag fick börja med att ta av mig alla kläder, utan trosor och ta på mig en morgonrock. Sen fick jag fylla i ett papper om mi hälsa. Sen var det dax att träffa läkaren och ta det stora beslutet om vilket implantat jag skulle välja. Då blev jag lite nervös igen.

Jag hade velat på 400cc LP och 500cc HP, Ivan trodde att det skulle bli ett snyggare resultat om jag valde 500cc HP, så då fick det bli det.

När jag sedan satt på min säng och funderade på mitt val så blev jag osäker och livrädd att jag skulle få världens största tuttar med dom inläggen. Jag lugnade mig när jag märkte att mina rumskompisar också skulle lägga in ungefär lika mycket.

Fick vänta länge innan det var dags för operationen. Strax innan 12 kom dom och hämtade mig, då hade jag redan fått dropp och lugnande medicin.

Jag fick lägga mig på opbordet och började bli lite nervös igen, nervös för att inte vakna upp ur narkosen. Då var det dags, de sprutade in nåt i nålen och satte en mask för ansiktet (tror jag) sen kände jag att det började sticka lite i armen och sen i bröstet, sen minns jag inget mer för ens jag vaknade upp med ett panik ljud. En ssk stod bredvid mig och lugnade mig och sa att jag sovit som en prinsessa. Det enda jag tänkte var "YES!!! Jag klarade narkosen, jag vaknade upp igen"

Sen rullades jag in på rummet igen och var ganska groggy resten av dagen. Kändes som det stod en människa på mitt bröst. Det var sjukt tungt att andas, men det blev bättre när de väl släppte på bröstbandet efter några timmar.

Jag var helt slut, kräktes och var yr så fort jag satte mig upp. Gick ganska bra så länge jag låg ner.

Under kvällen/natten försökte jag röra på armarna så mycket som möjligt, men det gjorde väldigt ont på vänster sida och jag tyckte mina rumskompisar var mycket piggare och rörligare än vad jag var. Jag kände mig genast gnällig och svag. Jag hade nog inte försökt tillräckligt mycket, har nog känt efter för mycket. Man måste ju komma igång med stretching så fort som möjligt.

Dagen efter kom läkaren och skulle titta till oss för att sen skriva ut oss. Det såg bra ut för att tills han kom till mig, jag hade fått en blödning på vänster bröst. Nu såg jag också att det började bli en liten svullnad.

Tårarna bara sprutade. Jag var livrädd!! Ivan försökte lugna mig och sa att det var absolut inget farligt. Det enda som behövdes göra var att ta ut implantatet, spola rent och bränna blodkärlet som brustit.

Jaha tänkte jag. Här är jag överlycklig för att överlevt narkosen och nu ska jag gå igenom det igen. Jag kommer inte vakna upp igen!! Men då lugnade min vän mig och sa att narkosläkaren har sövt folk i 30 år och han har aldrig varit med om att nån inte vaknar.

Nu kände jag mig ganska ok, tyckte det var surt att behöva opas igen men kände mig inte så rädd längre, men tårarna de bara rann. Kunde inte sluta gråta.

Fick vänta ett par timmar tills det var dags för op. Då hade bröstet svullnat rejält. Det var svullet ända upp till nyckelbenet.

Även denna sövning gick bra. Jag vaknade upp med samm tryck över bröstet, men kände ändå att jag mådde ganska bra.

Eftersom jag inte tålde de starka smärtstillande så fick jag panodil resten av dagen och lite doping för att jag skulle kunna vara uppe lite, men det gick inte ändå. Världen snurrade fint i flera dar efter.

Under dagen hade jag besök av mamma. Det kändes väldigt skönt.

Dagen efter var det dags för en koll av läkaren, allt såg bra ut och jag fick äntligen åka hem!!

En dag senare efter utskrivningen, 20/3 fyllde jag år. Mina sväföräldrar kom hit med mat och firade mig. Men efter middan började jag få fruktansvärt ont i sidorna av magen och ett tungt tryck över bröstet. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö, "ropade" på sambon som kom och höll mig. När det inte släppte så fick han ringa till Ivan och fråga va fan detta nu var. Själv var jag helt övertygad om att jag vilken sekund som helst skulle dö, så obehagligt var det.

Ivan sa helt lugnt, värm en rispåse och lägg på magen. Drick mycket och ät inte mycket mer än kex nu och sluta med antibiotikan. Tydligen var det nån kramp i magen. Det slutade helt tvärt efter en stund. Kan tänka mig att tarmvred kanske känns så.

Hellre föder jag tio barn utan bedövning än att gå igenom det igen. Nån mer som varit med om nåt liknande??

Idag, en dag senare så vågar jag knappt äta nåt. Får väl hålla mig till massa drycker och kex.

Jag måste bara tillägga att jag är super nöjd med KKAB. All personal är helt underbar. Om man bortser från smärtan och lite andra obehag så hade jag ett par toppen dagar på KKAB, fick sån fin kontakt med de andra tjejerna som opade sig samtidigt som jag.