Det är vanligt att man skäms i början men när man blir van lär de gå över.

Dala wrote:

Nästa vecka har jag operation, mommy makeover bröst o buk. Nu vet jobbet och sönerna (15, 18 och 23år) Det gick jättebra att berätta . Sa som det var, jag har så mkt lös hud efter 30kg viktnedgång och 3 graviditeter och delade magmuskler och jag måste även byta ut mina gamla implantat och gör ett lyft. Det var inte pinsamt alls att prata om. Bara positiva kommentarer som ’åh va roligt för dig’ Flera på jobbet nämnde att de också gärna hade velat göra lyft. Många är i min ålder och bara kvinnor på arbetsplatsen. Ena sonens kommentar ’vadå ska du inte ha hängpattar längre?’ För dom har ju varit väldigt slappa och tydligen har han lagt märke till det.  Sen sa han att han är så stolt över mig som har börjat träna regelbundet och gått ner så mycket i vikt. 
 

Vilka fina reaktioner du fått <3

Tack för en bra tråd, tror igenkänningen är hög i detta, viljan att vara bra, kompetent, snygg, och samtidigt passa in och inte bli för kritiserad.
Känns som att vi kvinnor blir mer o mer stöttande och accepterande med varandra och våra olika val t ex när det kommer till skönhet. Fint att höra så många exempel på starka och snälla kvinnor :)

Skönt att höra att det finns fler som tänker samma. Har tänkt: onödigt att skära i en frisk kropp, jag är ju inte sjuk. Det är otroligt mycket pengar jag har lagt ner, som ibland där i valet och kvalet också kändes onödigt för en ytlig grej.
Jag har ibland också nästan skämts och känt skam över att jag vill operera brösten. Jag har själv också haft lite ”fördomar” innan och kanske inte alltid pratat bra om silikonbröst, kanske därav skammen att jag själv ville göra det sen. Vill inte bli ”Hon med brösten”.
Nåväl det var innan när jag själv hade bröst som någon annan ovan skrev. Efter viktnedgång på nästan 30 kg förändrades kroppen såklart.
Kände mig väldigt platt på ovandelen och faktiskt mindre kvinnlig. Blev ju såklart smalare över hela kroppen och allt har gått så fort bara på 1 år, och jag har knappt inte hunnit vänja mig vid min ”nya” kropp. Trots det valde jag att operera mig så tidigt efter viktnedgången.
Ja jag fyller snart 36 år, ”vad fan ska jag vänta på” har jag tänkt. Jag kanske inte ens kan få några barn och då gå och vänta på ev op efter barn som kanske aldrig blir? Jag tog i alla fall beslutet att operera mig och operationen gjordes idag!
Mycket känslor i omlopp nu. Brottas med att ibland nästan skämmas och ibland tänka ”fuck it” mitt liv min kropp som någon annan skrev. Jag hoppas verkligen att jag fortfarande är nöjd med beslutet och att det är ett estetiskt tilltalande resultat när allt är läkt , smärtfritt och mer i som ordning. Det går ju inte direkt att ångra nu.
Vill älska mig själv inifrån och ut. Det är inte alltid så lätt. Jag har nu ännu en ny kropp att vänja mig vid, lära mig leva i och acceptera.

Nu är ju allting så nytt stort och svullet känner jag, vilket känns ännu mer påtagligt och läskigt.
I ärlighetens namn har jag ångest just nu.
Vill SÅ gärna bli nöjd med resultatet (men det är väl en parentes till trådskaparens inlägg)

Vi ska inte skämmas!!
Var och en gör som dem vill.
Vill man göra detta för att må bättre och känna sig finare än innan så ska man få göra det utan skam! Peppar mig själv som du skrev!!
Vi kvinnor ska vara mer snälla mot varandra.
Heja oss!
❤️

Tack själv för att du lyfter frågan och alla andra inlägg i tråden ❤️

Alltså, det där är så svårt tycker jag! Inte för egen del egentligen för har alltid haft de tankarna att om jag efter några barn är missnöjd med mina bröst så är jag inte främmande för att korrigera dem. Jag ser det som restauration helt enkelt! Återskapa det jag hade :) Sen är jag väl iofs lite kluven till att göra en operation som egentligen inte behövs, med alla risker och så. Mina föräldrar kommer jag definitivt inte berätta för, de är väldigt dömande vad gäller utseende och fåfänga. Resten i familj, släkt och bekantskapskretsen är det väl strunt samma om de vet. Men däremot mina barn, 2 tjejer på 5 och 7 år. Hur ska jag vara en förebild för dem? Hur jag ska jag förklara för dem varför jag har gjort en operation? För de kommer ju märka att jag har ont och inte kan lyfta tänker jag. Den är svår...

Jag har faktiskt alltid sagt att jag absolut kan tänka mig att det kommer bli ”sillisar” om jag efter barn och amning får tomma hängpåsar. Hade väldigt fast bröst innan barn och har haft svårt att tänka mig nåt annat. Efter barnen förändrades de men jag tyckte ändå om dom, lite mer häng gjorde att de såg ut mer som kvinnobröst. När vikten började rasa så blev det annat dock.. PÅSAR ju. Är det någon mer som varit med om att själva bröstvårtan börjar hänga i icke-styvt tillstånd? Pga brösten är för tomma? Då kände jag NÄ såhär kan vi inte ha det XD

Sagt och gjort jag gick på konsultation förra veckan och bokade först nästa tid på Art Clinic och nu sitter jag här i soffan med dagsfärska nya bröst! Jag har ingen vidare impulskontroll men tycker livet är för kort för att oroa sig.

DÄREMOT, så är mina känslor kring det hela tvärt om från hur jag alltid sagt innan. Vill inte att någon ska veta och har tro det eller ej inte berättat för någon. Som tur är märks det inte för jag har inte överdrivet ont och har bara tagit Alvedon så är klar i huvvet. Jag tror det handlar om att jag måste vänja mig vid tanken själv först och jag är livrädd för att fokus ska hamna på mina bröst. Har liksom aldrig varit en bystig tjej på det viset. Med kläder på syns det ingen skillnad men hur det ska gå i badkläder i sommar får vi se hehe.

Viktigt ämne att prata om! Något som slog mig är att man i tex USA är väldigt pepp gentemot vänner som vill satsa på sig själv och unna sig själv en ”mommy makeover” medan det i Sverige är mer tabu. Varför är det så? Jag har också förr varit emot skönhetsoperationer, mest pga att man sett ”perfekta kvinnor” operera sig trots att det ”inte har behövts”. Å ena sidan så är det ju synd att vissa kvinnor aldrig blir nöjda med sitt utseende, vilket i grunden bottnar i något helt annat, men å andra sidan så är nog den stora massan som opererar sig helt ”vanliga” kvinnor som vill ge sig själva ett lyft t.ex. efter barnafödande. Varför ska vi bara acceptera att våra kroppar förstörs av en graviditet och kanske lida av detta när det finns verktyg för att förbättra och pigga upp våra fantastiska kroppar som skapat liv? Och inte bara det, vissa av oss har tex inga bröst alls redan innan barnafödande, varför ska dessa kvinnor inte få uppleva en fyllig byst om de nu vill det? Vem är det som egentligen har rätten att ifrågasätta våra val? Ingen. Jag skäms inte längre över val som jag gör gällande mitt utseende, jag pratar gärna om mina fillers, botox och nu kommande bröst om någon hade frågat. Det är min kropp och jag gör detta för min egen skull inte för någon annan. Jag tycker samtidigt att det är synd att det finns kvinnor som aldrig är nöjda och gör op i hopp om att bli perfekta och att uppnå ett visst ideal. Det är viktigt att komma ihåg att en op aldrig kommer att bli perfekt och att ingen av oss är perfekta, men om vi kan betala lite pengar för att tex återskapa något vi en gång haft eller för att helt enkelt ge oss själva en boost så varför inte.

Jag håller med alla som tycker att det är ”min kropp och jag bestämmer över den”. Jag har berättat för de som är förtroliga i min omkrets; familj, vänner o en arbetskompis. Bryr mig inte om folk ”undrar” om mina bröst är riktiga eller ej - och skulle på frågan alltid vara uppriktig.

Jag har aldrig haft stora bröst, var mer eller mindre platt förut, men något som jag alltid velat ha. Efter tre barn la jag in små implantat för dryga 20 år sen och de senaste 10 åren använt stora push-up bh. Gjort två operationer inom 7 månader, och med den senaste operationen i veckan och med så stora implantat som mina kropp klarar av (enligt min kirurg) så känner jag att det här är precis vad jag alltid velat ha.

Nu känns kroppen ”komplett”. Kanske låter konstigt men det är faktiskt så jag känner. Jag tror att de flesta som gör bröstoperationer gör det för att må bra med sin kropp - och det ska man inte behöva skämmas för…