Nu är Fråga Kirurgen-sektionen live! Välkommen med frågor!
Logga in
Rullgardina

Rullgardina

Kvinna ·

Känslor inför operation

Bröstförstoring

Jag har så mycket känslor just nu inför min operation. Antar att det är så för alla? Operationen är bokad och betald så det är egentligen något jag verkligen vill, men ibland känner jag mig helt dum i huvudet att jag ska göra det här. Oftast längtar jag till operationen och framför allt till det färdiga resultatet, sen i nästa stund undrar jag vad i h-vete jag håller på med egentligen, haha! Tänk om allt går fel? Men tänk om allt blir helt perfekt? :D Hur kan jag lägga så mycket pengar på det här? Tänk om smärtan blir outhärdlig? Sen tänker jag att det är värt all smärta i världen och jag klarar allt. Vad ska föräldrar och syskon säga? Har inte berättat för någon ännu. Antar att det skulle känns lättare om jag bara tog mod till mig och berättade. Jag kastas hela tiden mellan nervositet och längtan, skräck och förtjusning, lycka och oro. Vet inte vad jag vill med den här tråden egentligen. Skriva av mig lite kanske och är väl nyfiken att höra hur andra kände inför sina operationer. Det kan väl inte bara vara jag som känner tvivel ibland? :)

18

Sortera efter

Hejhopp97

Hejhopp97

Kvinna ·

Har precis samma tankar, operation om ciruks en vecka :o
Gilla
Nickole

Nickole

Kvinna ·

Har verkligen haft samma tankar som dig, men det är bara att ta tag i det om det är något du viljat göra och forsätter att tänka på. :) Det är känsloladdat, det kan det vara före och dessutom efter. Det får man tänka på! helt normalt. Men försök att inte tänka så mycket och bara gör det, du vill ju detta för att du ska bli nöjdare och må bättre, låt inte andras åsikter tveka inför det vilket man lätt kan göra. Ta inte livet för seriöst, brukar jag tänka! :) Finns alltid om och men, och ingen ”perfekt tid”
Gilla
JSEJ

JSEJ

Kvinna ·

Har också många tankar inför op. Har inte fått något datum än utan jag fick en här kommentaren "Det kommer dröja nu när det är corona-tider." Så jag vet inte ens om jag blir opererad i år. Det tycker jag känns skitjobbigt. Kollar brevlådan varje dag och hoppas så klart att det ska ligga en kallelse där. Har också varit i valet och kvalet men jag har sån smärtproblematik i nacke/axlar och när jag läst om alla som förminskat bysten och blivit smärtfria så känns valet rätt, även om jag är rädd för själva operationen och tiden efteråt. Mitt råd till alla som vill förstora brösten är att göra det med måtta. Jag har 70 E-F och det är fullkomligt vidrigt. Har haft värk i rygg, nacke, axlar i 20 år och nu när jag närmar mig klimakteriet blir jag svettig under brösten på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det rinner alltså. Jag vet att kliniken där jag ska operera mig "bara" tar bort 30%, och jag hoppas verkligen att det räcker för att slippa svettrinningarna och framförallt värken. Lycka till och jag tror att du gör helt rätt eftersom du ändå tagit steget så här långt.
Gilla
Vicky

Vicky

Kvinna ·

Känner igen känslosvängningarna där. De är hissnande.
Gilla
Mallan1

Mallan1

Kvinna ·

Var ska du operera dig? :)
Gilla
hejisj

hejisj

Kvinna ·

Jag var likadan innan op tills jag kom in i nått slags mode där jag bara kände "nej fan alltså det här är det jag vill, jag litar på att det kommer gå bra och gör det inte det så är det så, men det här är något jag velat i flera år och därför ska jag testa". Jag tror man tänker mycket oroliga tankar för att samhället generellt är rätt negativt lagt till många estetiska behandlingar, hade man gjort samma av en medicinsk orsak hade ingen brytt sig. I mitt fall har jag känt att mina närmaste vänner och min familj förstått mitt beslut till 100%, har peppat mig, ställt frågor, varit glada för min skull. De som har varit kritiska och dömande alt de jag vet hade varit det om jag berättat, har jag känt att nej de är inte människor jag vill ha runt mig, de vill inte mitt bästa (dvs. om man hör kommentarer som "men det är ju skitdyrt, du kommer få göra om det sen igen, man kan få bla bla bla bla som komplikation, tänk om du inte blir nöjd"). Det kanske inte är så för er dock!! Men försök verkligen att umgås med folk som peppar er och inte kommenterar negativt om något ni vill göra, ni gör det för er skull, ni har gått på konsultationer, tänkt länge på det här dvs ni har 100% tänkt om priset är värt det, att komplikationer kan ske osv osv, och sen tagit beslutet. Har ni inte sånna personer runt er - skriv till mig, jag kan peppa er!! ?
Gilla
Rullgardina

Rullgardina

Kvinna ·

Skönt att höra att man inte är ensam om att känna så här =) Mallan1 Jag ska operera mig i umeå
Gilla
boibs212

boibs212

Kvinna ·

Jag kände precis likadant, och jag tvekade in i sista sekund. Men jag kände att jag var tvungen att göra det annars kommer jag aldrig sluta tänka på det. Nu har det gått nästan 3 veckor efter operationen och jag är fortfarande tveksam om vad jag faktiskt tycker om att jag gjorde en bröstförstoring.. ena stunden känner jag mig nöjd och andra sekunden har jag världens ångest! Tiden efter OP har varit mer jobbig psykiskt än fysiskt! Men jag har ändå hopp om att jag kommer vänja mig över tid.
Gilla
Vicelie

Vicelie

Kvinna ·

Jag känner precis likadant! Känns skönt att inte vara ensam i alla de tankarna. Ska operera mig imorgonbitti och känns som att känslorna är överallt! Men är också väldigt taggad så försöker fokusera på just det så gott det går och känslan av att äntligen få BRÖST haha :)
Gilla
CCJAR

CCJAR

Kvinna ·

boibs212 skrev:

Jag kände precis likadant, och jag tvekade in i sista sekund. Men jag kände att jag var tvungen att göra det annars kommer jag aldrig sluta tänka på det. Nu har det gått nästan 3 veckor efter operationen och jag är fortfarande tveksam om vad jag faktiskt tycker om att jag gjorde en bröstförstoring.. ena stunden känner jag mig nöjd och andra sekunden har jag världens ångest! Tiden efter OP har varit mer jobbig psykiskt än fysiskt! Men jag har ändå hopp om att jag kommer vänja mig över tid.

Jag fick nästan en panikångestattack efter bara konsultationen. Ena dagen känner jag ”jag gör det, detta har jag verkligen önskat” och nästa dag mår jag psykiskt dåligt och känner panik i kroppen. Jag har tid i sept, så får låta detta landa. Men om jag känner som jag gör i augusti kommer jag avboka och skjuta på op. Jag är livrädd att vakna upp i ångest och känna va fan har jag gjort. Men tänk om jag efterhand känner en sån enorm lycka och äntligen bekväm med kroppen?! Hoppas du känner dig mer och mer bekväm och nöjd.
Gilla
Anna1995

Anna1995

Kvinna ·

Du beskriver så bra på exakt hur jag känner. Som om det vore min egna hjärna som pratade. Jag har Inte berättat för familjen heller, bara några vänner. Jag har tänker att det blir lättare att skicka ett sms typ och skriva att ”jag har bestämt mig, så här är det. Jag vill inte ha några åsikter utan bara stöd.” Någonting i den stilen. Men jag försöker tänka på att jag har velat detta sedan jag var 13 år gammal och så fort smärtan lagt sig så kommer det att vara värt det, 100ggr om!
Gilla
KoalaLumpor

KoalaLumpor

Kvinna ·

Jag läser och inser att vi är många som har liknande tankar och könslor. Känns fint ändå och att det verkar fullt normalt att känna såhär Men. Livet är kort och det känns ändå som en jäkla spännande grej att göra! OCH i worst case får man helt enkelt ta ut implantaten och leva med de (små) ärren som ett minne
Gilla
Nickole

Nickole

Kvinna ·

KoalaLumpor skrev:

Jag läser och inser att vi är många som har liknande tankar och könslor. Känns fint ändå och att det verkar fullt normalt att känna såhär

Men. Livet är kort och det känns ändå som en jäkla spännande grej att göra! OCH i worst case får man helt enkelt ta ut implantaten och leva med de (små) ärren som ett minne

Tänker likadant! Värt allt att göra det, sedan OM det skulle bli något så tar man det då. :) Exakt!
Gilla
Elsa1990

Elsa1990

Kvinna ·

Jag hade lite samma känslor fram och tillbaka. Mest förväntansfulla och glada känslor iaf ! Jag tror det är normalt med alla känslor och tankar. När de närmade sig operation dagarna innan kände ja mig mer apatisk än glad haha, så skumt.. Men på själva operationsdagen var ja lugn och lycklig !! Nu ligger ja här i sängen 3 dagar efter min operation som blev av i måndags. Värt all smärta och allt handikapp. Behöver ju få hjälp att sätta mig upp lixom haha. Hoppas allt gått bra för dig och att du kommer bli nöjd ! Ha tålamod med slutresultatet vad det tips jag fick flera gånger. Det ser roligt ut nu. Och ja valde att inte sägs nånting till familjemedlemar som ja tror har åsikter och invändningar. Känner att ja inte har ork att bli ifrågasatt om vad ja vill och har bestämt varken innan eller direkt efter operation. Närmst vänner fick veta och syster. Resten får väl fråga då när dom ser det hihi.
Gilla
Sweetfox

Sweetfox

Man ·

Jag har samma tankar, men allt kommer gå bra! ❤️
Gilla
CCJAR

CCJAR

Kvinna ·

KoalaLumpor skrev:

Jag läser och inser att vi är många som har liknande tankar och könslor. Känns fint ändå och att det verkar fullt normalt att känna såhär

Men. Livet är kort och det känns ändå som en jäkla spännande grej att göra! OCH i worst case får man helt enkelt ta ut implantaten och leva med de (små) ärren som ett minne

Ja men verkligen. Det är det enda som får mig att göra detta. Att kunna ta ut dem. Jämför med en tatuering, den är kvar för alltid.
Gilla
Tina_84

Tina_84

Kvinna ·

Håller med om att det var mycket känslor dagarna innan. Typ om man är galen och vad kollegor, familj, killar och vänner ska tycka. Min pappa tyckte att jag va galen men sa inte så mkt mer om det sen. Mamma som har riktigt stora bröst sa att hon inte förstod hur man vill ha stora men va ändå stöttande och tyckte att jag skulle göra det om jag ville. Vissa vänner har varit förvånade att just jag gör det men ändå tyckt att jaja det blir säkert fint o bra. Jag har funderat på det i några år och efter att ha ammat två barn så har brösten tappat fylligheten och blivit rätt platta upptill. Så jag har tänkt på det länge men slog nu till. Vill inte ha mer barn så då tänker jag att det också funkar att fixa till dem nu. Jag var inte så orolig över operationen men mer över ovissheten över hur stora dom skulle bli och hur det skulle se ut. På 3D bilden såg brösten inte så jättestora ut men när jag kollade bilder på 425cc så såg ju vissa superstora ut. Det gjorde mig orolig. Men efter ett tag kom jag fram till att det är så olika på hur folks kroppar ser ut och att vissa som såg ut att ha mkt större eg bara hade mindre omkrets än jag eller var smalare eller yngre. Det lugnade mig, plus att jag lyssnade på kirurgen och litade på att han vet bäst. Jag är glad att jag gjort det och ser fram emot att se hur dom kommer se ut när svullnaden lagt sig:) tänk att få ha fylliga bröst! Så härligt:)
Gilla
CCJAR

CCJAR

Kvinna ·

Fridakz skrev:

Håller med om att det var mycket känslor dagarna innan. Typ om man är galen och vad kollegor, familj, killar och vänner ska tycka. Min pappa tyckte att jag va galen men sa inte så mkt mer om det sen. Mamma som har riktigt stora bröst sa att hon inte förstod hur man vill ha stora men va ändå stöttande och tyckte att jag skulle göra det om jag ville. Vissa vänner har varit förvånade att just jag gör det men ändå tyckt att jaja det blir säkert fint o bra. Jag har funderat på det i några år och efter att ha ammat två barn så har brösten tappat fylligheten och blivit rätt platta upptill. Så jag har tänkt på det länge men slog nu till. Vill inte ha mer barn så då tänker jag att det också funkar att fixa till dem nu. Jag var inte så orolig över operationen men mer över ovissheten över hur stora dom skulle bli och hur det skulle se ut. På 3D bilden såg brösten inte så jättestora ut men när jag kollade bilder på 425cc så såg ju vissa superstora ut. Det gjorde mig orolig. Men efter ett tag kom jag fram till att det är så olika på hur folks kroppar ser ut och att vissa som såg ut att ha mkt större eg bara hade mindre omkrets än jag eller var smalare eller yngre. Det lugnade mig, plus att jag lyssnade på kirurgen och litade på att han vet bäst. Jag är glad att jag gjort det och ser fram emot att se hur dom kommer se ut när svullnaden lagt sig:) tänk att få ha fylliga bröst! Så härligt:)

Åh jag är precis som du. Oroar mig inte för op, men resultate efter och känslan ”vad har jag gjort”. Men om jag inte gör det lär jag aldrig få veta heller. Du har precis op, hur mår du nu och hur känns det? Har du mycket ont? Jag bryr mig inte så mycket om vad andra ska tänka. Egentligen bara min familj och min mamma är förstående men vill ändå få mig att känna ”du är fin som du är”. Och när jag tänker till hade jag sagt samma sak till min dotter om hon en dag vill ändra på nåt. Hoppas du tillfrisknar och mår bra snabbt!
Gilla
Community

Är du redo att påbörja din resa?

Bli medlem