Klassiska dilemmat: Berätta eller Inte?

Jag tycker man ska berätta för de närmaste, man genomgår en operation och det kan gå illa och tror de uppskattar att känna till det. Ja bröst kanske är personligt precis som sex men brösten kan du inte dölja det kan du med ditt sexliv... Jag berättade först för morsan sedan syrran och farsan sist. Börja med de närmaste. Be dem hålla det diskret, alltså att du vill välja vem du berättar det för.

Jag har lite samma dilemma men en mindre familj och därimed min mans familj inberäknad. Min ena syster vet men ingen annan i familjen däremot två nära väninnor. Att berätta för de som inte står mig lika nära har jag inte tyckt varit lika svårt att däremot berätta för dem som står mig riktigt nära är desto svårare. Känner mig övertygad att folk kommer att se det och med familjemedlemmar känns det som att jag borde berätta men jag är så galet rädd att de kommer ifrågasätta mitt beslut och jag vet inte hur jag ska hantera en sådan reaktion från dem som står mig så nära. Min mans bröder kommer jag nog inte att säga ngt till men frågar de så svarar jag som det är. Min man tror inte att någon kommer att märka det men det tror jag och på jobbet har jag ju t o m beklagat mig inför vissa att de små formerna jag hade försvunnit efter andreman. Gahh.. svårt med den här frågan men ja om två veckor är det gjort så om jag inte berättat för någon av dem då lär jag ju märka om de ser det eller inte. 

een fråga bara. Om någon skulle se det skulle du neka det då? Du inser väl att det kan vara ett perfekt läge för skitsnackare att börja snacka? jag menar absolut inget illa och självklart ska du hålla det hemligt om du vill försöka med det 😀

Jag funderar på samma sak. Jag kan inte föreställa mig hur jag ska kunna berätta det för mina föräldrar. Min sambo vet att jag vill göra det och han kommer så klart veta det. Sen kommer jag kanske behöva mammas hjälp med barnen så det känns som det hade varit smidigast att berätta för henne (& pappa) också. Av nån dum anledning är det mina föräldrar jag tycker det känns jobbigast att berätta det för... och svärföräldrarna. Resten är lugnt då jag har flera i bekantskapskretsen som har opererat brösten... och jag bryr mig inte heller om vad andra tycker. Men just mina och sambons föräldrar... Jag vet dessutom att sambons mamma tycker sånt är heeeelt onödigt. Men det är ju lätt att säga när man inte har platt-brösts-anlag. ;)

 

Jag funderar på att berätta för mamma och att hon får berätta det för pappa. Jag tänker vara tydlig med att jag inte kommer göra några jättebomber utan bara små "normala" bröst. Tror många ser framför sig Dolly Parton om man säger att man skall operera brösten. Okej, det är många som gör det med och det är upp till var och en. Men jag vill bara ha normal-bröst.

 

Gud vad jag babblar. Men jag funderar verkligen mycket på detta också! Hade jag inte haft barn hade jag nog inte sagt det till mina föräldrar... då hade vi inte behövt hjälp med barnen. :)

 

Jag tänker för övrigt att mina "nya" bröst inte kommer vara så mycket större än nu med supervadderad bh.

Besvärligt det där iom att du har en så stor familj, hur många man ska berätta för och vid vilket tillfälle. 

Är nog inte den bästa till att råda dig, men berätta iaf för dina föräldrar om det skulle hända dig något. Kan du be att få träffa bara dem ensam på tu man hand? Jag vet ju  inte hur det ser ut mellan dina föräldrar men kan ni träffas bara ni tre så kan du kanske börja där. Att möta hela familjen som en gemensam vägg skulle kunna skrämma vilken hårdhudad som helst.

Jag hade nog gjort så om jag "vågat". Har nämligen inte samlat modet än. Är till 100% säker på att jag inte kommer få några positiva reaktioner någonstans ifrån :(. Det är bara min sambo som vet om mitt beslut än.

Det som hjälper mig när jag verkligen vill vara samlad och fokuserad och inte vill låta känslorna rusa iväg är att skriva ner allt på ett papper. Dina tankar, hur du känner, dina argument, stödord helt enket, och ha det med dig. För när det väl gäller så är alla så väl inrepeterade försvar som bortblåsta. 

Men även...måste du försvara dig och ge argument till ditt beslut? Kan inte dina närmaste acceptera att nu är det så här och det är ditt beslut? Det är när man börjar känna sig trängd som det kan bli så fel.

Vet inte om det hjälpte dig nåt. Men lycka till i alla fall. :)

Kanske får norpa lite mod av dig.

Bäst är nog att prata med var och en som du vill berätta för, så finns det ingen risk att de gaggar ihop sig mot dig vilket männiksor i grupp har en tendens att göra. De som du vill berätta för berättar du för. När jag berättade (visste att en del skulle vara kritiska till ingreppet) förklarade jag lugnt och allvarligt att det är något jag har velat göra i flera år, jag har tagit reda på massor om det, vet riskerna, att det är något som betyder mycket för mig och att det är helt och hållet jag som bestämmer vad jag vill göra med min kropp. Det funkade rätt bra :)

När jag väl berättade för morsan körde hon bil o jag satt bak... Jag var nervös o sa bara "jag ska operera brösten bara så du vet" Konstigt nog blev hon knappt förvårnad, honsa bara jaha! Det hade jag redan fattat/förväntat mig.

Precis som Wanda sa så vill man nog aldrig ha de där ifrågasättandet... Och med tanke på att jag anser att familjen har lite rätt att veta, då man ändå är av samma kött och blod, så blir det mer ifrågasättande ju större familj man har. Vilket är nog det jag tycker är jobbigast. Men det var bra som Flisan och Fundersam sa, att de man känner sig mest bekväm med får förmedla det till resterande, så får väl de komma med sina funderingar i sinom tid. :)

Känner som du Majken, att föräldrarna känns jobbigast. Tror det kan bli rätt känslomässigt om pappa tycker det är fel och skulle bli besviken, det skrämmer mig mest.

 

Vad gällande sambons/partnerns/pojk- och flickväns föräldrar så anser jag personligen att det är ens andra halvas ansvar att hantera till viss grad. Har berättat för min pojkvän och jag kan inte tänka mig något mer naturligare än att han berättar som det är för sina föräldrar om de undrar. Det beror väl helt på hur nära man är sina svärföräldrar, men då de inte är mer än min pojkväns föräldrar så är mina privata delar lika privata för dem som de är för hans vänner etc. Därför känns det så mycket mer naturligt att han ska säga "Ja, det har hon och hon mår så mycket bättre över sig själv" 👍

 

Du förstår mig på pricken i alla fall! Precis som du känns det jobbigt att veta att man kommer mötas av negativitet.

Men som du även säger så vet jag att mina närmaste kommer acceptera mig med det beslutet jag tar för att jag VET att det känns rätt för mig, precis som dina också kommer göra, även om man vet att de kanske inte håller med om beslutet så kommer det accepteras.

Hoppas vi kan hjälpa varandra :) Du får ta hur mycket mod du vill av mig!

Lycka till du med. :)

 

 

 

 

Känner att oavsett hur gammal man är så har man lika stor rätt att göra något åt sitt välmående, vad det nu må vara - så länge man vet att det kommer hjälpa och att man gör det för sig själv och ingen annan.

Har nämnt det på samma sätt till en kompis med perfekta, fulla C-kupor som gör mig så oerhört avundsjuk varje gång de bara, är där, i all sin glans 😐

Skämt åsido, så tror jag inte att de som inte har funderingar på det någonsin kommer förstå, och då handlar det bara om acceptans :)

Är 19 år förövrigt!

Tack så hemskt mycket, och detsamma till dig!!