Kvinnlig sterilisering

SKRIV!!! Jag har hormonspiral idag men om något år är det dags att byta ut den men jag ska inte ha fler barn av olika själ så jag funderar på sterilisering. Jätteintressant om du skriver!!!

olika skäl inte själ Hahahah

fy vad hemskt :/ tänk om ni vill ha barn sen? varför inte bara ta ppiller!?

Är också intresserad. Inte för att göra det på ett tag, men vill veta mer om det.

Vattenmelonen87: Jag har redan 3 barn och jag är över 40. Det känns som bara det räcker för att sterilisera mig men dessutom lider jag av en sjukdom som jag inte ska föra vidare till barnen. Lyckligtvis har jag inte gjort det till de 3 jag har men jag vill inte riskera skaffa ett barn till som ärver min dumma sjukdom. Så nej, inte usch här inte ;)

Jag är också intresserad av att veta mer.

Jag är jätteintresserad av alla aspekter! Så snälla skriv.
Jag har tre barn och vi ska inte ha fler, hormoner mår jag skit utav och kopparspiral har ju sina nackdelar med sjuka mängder med blödning...
Dock så vet jag inte om jag är modig nog att ta steget fullt ut och sterilisera mig. Vi får se.

Jag vill inte göra det än. Vet mycket väl att jag kan tänka annorlunda om 10 eller tom 20 år. Men just nu så känns det aldrig som att jag kommer att komma dit.

Jag donerade också precis ägg till några som inte kan få egna barn och ska göra det igen i vår och sen så många gånger jag får.. Kan inte föreställa mig hur det känns att verkligen vilja ha barn, men inte kunna få egna.
Men samma sak vad gällande att få barn och inte vilja ha ett.. Då är det dessutom två som får må dåligt.

Precis, Pixel, varför hormoner i åratal, i onödan...

Tyvärr har de inte metoden med skrovliga skruvar införda i äggledarna genom slidan och livmodern i Göteborgsregionen, (jag har också läst om den), men det blir titthålskirurgi. Ingen antibiotika skulle jag behöva äta i a f, till min ghlädje. :)

Imorgon är det dags, jag ska berätta mer sen...

OK, jag sitter hemma idag och tar det lugnt.

Själva op tog ca 20-30 min och de har lyckats begränsa sig till två snitt; ett i naveln (underkanten tror jag, av plåstret att döma) och ett i mitt gamla "bikiniärr" efter diskprotesinsättningen i maj.

Jag var ändå beredd på att det kunde behövas tre snitt och - i värsta fall, pga ev sammanväxningar sedan tidigare operation genom magen - en s k öppen kirurgi med fullstort snitt. Så ärren kunde jag ju inte vara nöjdare med. :)

Jag har inte speciellt ont, förvisso rätt öm om magen, men vid så stillsam aktivitet som att sitta vid datorn eller koka kaffe, känns det inte speciellt farligt. T o m att ligga på magen gick bra, men att därifrån ändra läge lite var värre. Men jag tycker inte jag behöver mer smärtstillande - jag åt några tabletter före op och de injicerade lite morfin i samband med op - och det räcker.

Jag har inga andra restriktioner i "rörelserna" än vad kroppen tycker känns ok; det kan alltså göra ont så jag avstår, men jag kan inte genom egen aktivitet förstöra nåt, sa läkaren, som trodde att jag skulle kunna träna om en vecka igen.

Däremot ska jag inte bada förrän det har läkt ihop, som vid vilken operation som helst egentligen. Sex kan jag ha så snart jag slutat blöda, och det innebär väl några dagar. Man blöder som vid en (kanske sparsam) mens, därför att de sätter in ett instrument i livmoderhalsen för att kunna flytta livmodernen under operationen. Man får ibland också kateter under operationen, som de drar ut innan man vaknar, men då den här sortens operation gick så fort och jag gick och kissade just innan de sövde mig, behövdes inte det.
(Det är annars lite jobbigt att få katetern utdragen. Dock inget man behöver gruva sig för och ha ångest, bara svider lite otrevligt. Djupt andetag, andas ut medan de drar, tar några sek så är det över).

Jag är nu steril, med omedelbar verkan, sedan de bränt av äggledarna. Visst kan det kännas en aning vemodigt, men samtidigt har jag de senaste åren varit säker på att jag inte vill börja om med bäbisliv igen nu när min dotter dessutom börjar vara så stor och jag själv närmar mig 40. Jag känner mig helt enkelt inte sugen på nån bäbis för egen del, hur söta de än kan vara. Vore det ett tvåårs-åtagande kanske, men det är ju 20... och mitt liv är fullt till bristningsgränsen ändå. Så jag är säker på att jag gjorde rätt val för mig, speciellt eftersom p-piller och hormonspiral har gett mig jobbiga biverkningar förr, vilket har gjort mig hänvisad till pessar, kondom och säkra dagar. Inte så kul i längden.

Åh vad glad jag blir för din skull att det gick så bra!

Låter definitivt som något jag kan tänka mig en dag!

Tror helt klart att du gjorde rätt val när du känner så! Nu kommer du ju kunna att njuta av livet så mycket mer när du slipper horminbieffekter och oroa dig att bli gravid igen när du definitivt vet att du inte vill ha fler barn. Kändes som ett klokt beslut av dig helt enkelt.

Tack Pixel!

Ska uppdatera om hur det går de kommande dagarna också. :

Intressant läsning, tack Marina! Och krya på dig :)

Va skönt att allt gick bra :)

Jag vill gärna följa dig och se hur allt går!

Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn (därav tråden som nämndes tidigare här) :P men jag har inte riktigt reflekterat över att man kan sterilisera sig... Ungefär som jag inte tänkt på att man verkligen kan förstora brösten om man vill och har råd. :P Det känns som "ouppnåliga drömmar" typ :P

Så jag är verkligen intresserad, och kommer överväga det noga. Har ända sen jag börjat med ppiller varit orolig över biverkningar och även haft många problem av dem som gjort att jag testat massor av sorter utan framgång :(

Kanske en dum fråga, men det innebär att man inte får mens mer va? Livmodern bara "är" för sig själv typ och kommer inte användas till nåt liksom? :P

Man får mens som vanligt. Det tas ju inte bort någonting. Allt är "som vanligt" förutom att äggledarna är blockerade.  🙂

Vill inte låta negativ men det är åtminstone min erfarenhet att det ärganska svårt att få igenom en sterilisering om man är ung. Tror inte ens att man har laglig rätt att göra det före manär25 och därefter så krävs det ofta samtal med kurator och sånt innan man "blir godkänd", men är man 100 % säker så bör det ju vara helt ok efter dessa samtal... Lyckat ill vad du än väljer att göra!

Oj, det var märkligt! Känns ju som att borde va bra om fler gjorde det med tanke på hur överbefolkad jorden är och hur många barn som behöver bli adopterade...

Visst är det ett väldigt viktigt beslut eftersom det är omöjligt att göra ogjort, men samtidigt är det ju ens egen kropp... Som med alla andra "frivilliga" operationer.

För mig känns det som att det hör ihop med att "alla vill ha barn förr eller senare" och standarden "jamen vänta några år, så ska du se att du vill ha barn"... Tänk om man helt enkelt inte är ett dugg intresserad av barn? Man har ingen lust att binda upp sitt liv? Varje gång man hör ett barnskrik så ryser hela kroppen och man går därifrån? "jamen det är annorlunda med ens eget barn"... Det är det säkert. Men jag vet att jag inte skule vara den perfekta mamman som jag skulle önska. Jag har själv haft en svår barndom och det sista jag vill är att skaffa ett barn som jag inte kan ge det perfekta livet... Jag skulle inte vara en bra mamma eftersom jag inte vill ha barn, jag vill inte ge upp mitt eget liv för att ta hand om ett annat, jag har ingen som helst önskan att fortplanta mig... Jag tycker det är tillräckligt med ansvar med mina katter!

Känns konstigt att man ska behöva försvara/förklara att man vill göra det. Att bli godkänd... Så om man inte kan förklara sig på ett bra sätt, så får man inte göra det? :/

Förlåt om jag spårade ur lite här, men jag blir så irriterad när det tillochmed finns regler och grejer som säger att jag inte vet vad jag vill eftersom ALLA vill ha barn :/

Menmen där ser man :P Tack :) Inget som ja har direkt bråttom med, men jag gillar verkligen inte riskerna med ppiller :(