Landstinget tar mig inte på allvar? :(

Hej allihopa!

För er som orkar läsa och ge mig tips, vore guldvärda!

Jag blir så ledsen och besviken på Landstinget. Det känns inte som att de tar mig på allvar..
Jag vill träffa en Psykolog/Samtals terapeut och försökte få remiss dit idag via min läkare. Inte heller där verkade det som om dom tog mig på allvar..
 

jag mår faktist DÅLIGT då en massor med saker har hänt i mitt liv som påverkat mig så mycket. Det ena är att min pappa gick bort för några årsedan, som jag inte alls har bearbetat. Min pappa och jag hade ingen bra relation, han brukade gå på oss mycket fysiskt och psykiskt (framförallt när han drack mycket) när vi var yngre. Jag har mått dåligt över detta och mår dåligt över detta fortfarande..jag är ofta ledsen och gråter när jag tänker på honom och det han gjort.. Varken mamma, vänner, familj eller släkt (pappas släkt) har brytt sig om hur jag mår/mina syskon mår över detta. riktigt dåligt!!
Att bearbeta min pappa och hans bortgång är något jag är i stort behov av..

Sedan har vi min familj. Min mamma och jag var bästa vänner när jag var yngre. Idagsläget och på senaste åren har vi knappt haft en relation alls. Mycket bråk, tjaffs, ouppklarade problem m.m.. Jag har blivit utslängd två ggr pga att hon "inte velat ha mig där". Och så fort jag ffyllde 18 stack hon till sin nya man och lämnade mig kvar, ensam med en stor lägenhet,hyra,räkningar osv.. och där stog jag, helt på egna fötter utan förvarning eller liknande. Tack & Lov att socialen fanns..
Hon har själv mått dåligt psykiskt av stress,oro och depression. Hon har även haft män som misshandlat henne och betett sig som idioter, vilket har påverkat både henne och oss andra i familjen.. framförallt mig.
Varje gång hon haft en man i sitt liv så har hon alltid tagit honom före oss barn. Allt har alltid varit för honom i första hand.. och sist, vi barn. Så är det än idag.. hon bryr sig inte om något. varken hur jag mår eller vad jag gör. Hon kommer aldrig ens och hälsar på mig och min sambo när vi bor 2timmars bilresa iväg.. utan hon kommer endast till mina andra syskon som bor en bit bort och deras barn (hennes barnbarn). :(
Jag har alltid haft proble med kärlek, då jag vart i förhållande där jag blivit väldigt illa behandlad. Har försökt prata med min mamma om detta, men hon har aldrig velat förstå eller hjälpa mig. Och nu.. för en gångsskull har jag en underbar pojkvän, och inte ens då är hon glad för min skull? I början var jag bara pinsam, hopplös och hon skämdes för mig sa hon. Nu har hon väl mer eller mindre accepterat det, men inte fan kommer hon och hälsar på mig? aldrig! utan allt handlar bara om henne och hennes nuvarande man. :(


Jag har inga vänner kvar, bara 2st. men vi ses aldrig utan pratar bara ibland över internet/sms. alla har svikit mig o lämnat mig i sticket. Jag har alltid ställt upp så otroligt mycket och hjälpt alla andra, både vänner,familj men aldrig får jag något tillbaka? har aldrig fått något mer än falsk vänskap och idiot beteendet.
Sedan alla pojkvänner jag haft har behandlat mig illa psykiskt. Har aldrig haft någon i min omgivning som verkligen bryr sig om mig, som jag gör för dom :(


Idag är jag ensam. Jag har en liten relation med min mamma, men det är mer som om vi är "vänner" som hörs 1gång varannan vecka o inte pratar om nåt spec. Jag känner att jag vill ha en bra relation med henne igen, innan det är försent.. (som det blev med min pappa).
Men det går liksom inte? Hennes beteende är likadant fortfarande.. hennes kille först,osv.
Jag trivs att ha min sambo och hans familj, för dom bryr sig verkligen om mig. Och det känns jättebra.. Men samtidigt vill jag ju ha vänner och familj med? men det har jag inte och det gör mig så jävla ledsen :(

ALLT DETTA, har jag berättat för min läkare. Och det kändes verkligen inte som att dom tog mig på allvar. Han satt mest o "hummade" för sig själv och sa inte så mycket. Sedan sa han att han skulle prata med "terapeuten/kuratorn" men att det bara blir några få möten?
vadå några få?? jag vill få hjälp med hur jag mår.. för jag orkar inte längre.
Jag sa att jag känner mig så jävla ensam.. har ingen o prata med förutom min sambo, och ändå sa han inget speciellt?



VAD SKALL JAG GÖRA?? vill så gärna ha hjälp, men d känns inte som att ngn tar mig på allvar angående detta...