Hej Lintott :)!
För det första, jag tycker inte du är helknäpp *ler brett*, tycker det är riktigt bra frågor du ställer faktiskt. Det finns ju inte en chans att kunna föreställa sig hur det kommer att kännas!

Här kommer min beskrivning:
Jag älskade mina bröst från första stund. Trots svullnad, trots ömhet, trots stelhet och trots att jag inte kunde träna som jag ville till en början. Det var en sådan lycka att se mig i spegeln och känna att jag fått Universums vackraste bröst. Speglade mig många gånger om dagen, kände på brösten lika ofta - och gör så fortfarande! Blir lycklig varje gång jag ser dem och känner dem i mina händer.
Jag har inte haft någon nämnvärd smärta - visst gjorde det ont, var ömt, svullet och stelt men inte på något sätt att det skulle varit ohanterbart. Ärligt talat trodde jag nog att det skulle göra betydligt mer ont.
När började brösten kännas som en del av min kropp? Rätt så tidigt faktiskt, men kan väl inte säga exakt när. De liksom finns ju där som trogna följeslagare såväl i vardag som i fest, och förgyller mitt liv.
Känner mig så härligt kvinnlig, vacker, sexig, fullkomlig, läcker och alldeles - alldeles underbar ;). Jag vet, det låter kaxigt vilket inte på något sätt är min intention. Bara det att jag älskar mina bröst så ofantligt mycket och känner mig, för att slänga med en klyscha, "hel". De har dessutom gett en helt annan symmetri till min kropp som är slank och vältränad - jag har fått en mer välproportionerlig kropp tack vare dem.
Jag tränar 4-5 pass i veckan - mestadels bodybalance som är en blandning av yoga, pilates och tai chi och det har fungerat bra ända sedan jag fick börja träna det tre månader efter op. Till en början kunde det kännas lite obehagligt när bröstmusklerna spändes men nu har jag vant mig. Vid återbesöket i tisdags (sex månader efter op) fick jag veta av kirurgen att jag t.o.m. kan "pressa mig lite" och inte alls behöver tagga ner ifall det känns lite obehagligt. Han sa t.o.m. att jag gärna kan göra det. Nu är det fritt fram att leva och vara precis som jag vill/kan.
Om jag ligger på rygg och sträcker ut armarna förbi huvudet kan det ibland kännas att det stramar, men det gör inte ont. Enda gången jag kan känna att det gör ont är när min älskade ligger ovanpå mig med sin kroppstyngd. Tja ... mer detaljer än så tänker jag inte gå in på ;), och hoppas att du inte tar illa vid dig av att jag skriver så. Men det är bara för att informera dig om att det är enda gången jag kan känna att det ibland gör ont.

Ja, det är väl i stora drag så här jag upplever mina bröst. Om du har fler frågor är det bara att kasta ut dem så svarar jag så gott jag kan. Allt gott till dig!

Jag har idag, nästan 3 månader efter lyft, sprungit igen för första gången och tränat ordentligt på gym med bänkpress och allt.
Så förbered en lång resa.
Tänker precis som du, att implantaten kanske känns främmande.
Men är ändå redo att gå igenom hela läkprocessen igen för att få till förstoringen.
Det är värt det har jag känt hela vägen.
Så mycket bättre som jag mår hittills har vägt upp alla infektioner, depressioner, hjälplöshet, att kunna handla vilken bikini jag vill, att få känna mig kvinnlig och inte vara rädd att visa upp mig i underkläder, eller byta om inför min familj.
Hoppas det hjälper :)

Jag kände mina inplantat från början, dem lixom "rasslade" över revbenen varje gång jag andades. Otroligt obehagligt! Springa kan jag inte göra med mina tuttar, de slår för mycket, skumpar lixom! Och jag köpte en jätte bra sportbehå för att kunna springa, men då fick jag ont i brösten istället, så jag har lagt springandet åt sidan... Ett tag till... Min återhämtning av väldigt långsam, jag hade så fruktansvärt ont, så länge, så jag kunde inte träna som vanligt på 6-7 månader... Jag tror aldrig att jag kommer kunna träna fullt ut, som jag gjort tidigare. De är en konstig känsla i bröstmuskeln, men de syns inget... Men alla obehag försvinner allt eftersom. Så ska du operera brösten, ha tålamod!! ;-)

Lintott wrote:

Midnattsfrost - tack för ditt svar! Förstår att det måste vara skittufft :( just detta som oroar mig, inte själva smärtan. Ser att du är fitnessintresserad, så är även jag. Skadade ryggen så jag har en bra rehabresa framför mig men jag måste kunna få träna tung styrka sen! Hur känns det att träna med implantaten än så länge? La du bakom muskeln förresten?? Hur har det fingerat för dig att acceptera din nya självbild? Även om man är nöjd med resultatet tänker jag att det ändå är en omställning då kroppen på någon timme är totalt förändrar! Man har ju levt med att sin kropp ser ut på ett visst sätt i så många år liksom. Jag är också en otroligt nojjig människa :/ vill känna att jag har kontroll över detta. Känns ibland som att jag måste välja mellan en bröstförstoring eller träna :( typ för att jag måste va okej med att eventuellt få en sån kraftig muskelpåverkan att jag inte kan träna. Och jag vill verkligen kunna träna!! Vill även känna mig kvinnlig och framför allt proportionerlig. Fitness för mig är ju att sträva efter att kroppen ska se harmonisk och i balans ut, ja utöver den glädjen jag finner i att träna är mitt estetiska syfte att kroppen ska vara proportionerlig. Kan ju inte träna till mig de bröst jag vill ha.. Hoppas verkligen du kommer trivas med dina bröst och att du får träna obehindrat snart och glädja dig åt detta!' Det var nog klokt att du tog en paus härifrån! Hoppas du bara kommer må bättre och bättre, detta är nog en del Av den jobbiga processen!

 

 

Jag har lagt framför, tror det är lite därför jag redan är igång. Gunnar (kirurgen) har alltid sagt att jag själv får känna efter. Jag har redan börjat träna överkropp (isolerade biceps och mage). 

Det har inte fungerat så bra för mig - jag tillhörde även kategorin som svällde 3 storlek av antibiotikan och själva operationen. Jag jobbar med att acceptera läget nu. 

Tränar morgon och kväll - håller mig aktiv. Jag gjorde brösten av proprtionella skäl också och för att må bättre, vilket är ironiskt med tanke på hur jag mår nu. 

Tack Midnattsfrost och Lintott för ers informativa svar. Är inställd på att det kommer att bli ett träningsuppehåll på någon månad, hoppas bara att löpträning fortfarande kan vara möjlig efter op..

En fråga till; vad är orsaken till att lägga implantaten framför resp bakom muskeln egentligen?

En månad behöver du inte hålla uppe träningen.
Jag började 12 dagar efter op med att gå med lutning på löpband, crosstrainer etc.. Träna ben.. Mage.
Finns en tråd som handlar om hård träning efter op där andra delat med sig om vad de gjort.

Det är ju snarare lite hur du själv vill ha det. Lägger du bakom skär du sönder en muskel - muskler läker aldrig. Någon form av muskelpåverkan får du. Liten eller stor.
Har du varit på konsultation?
Det handlar ju också om vilket som är lämpligast för dig: bakom eller framför placering. Det avgör din kirurg.
Jag hade avstått op om Gunnar ansett att jag inte kunnat ha framför eftersom jag inte vill riskera att något händer mina träningsplaner.

Midnattsfrost wrote:

En månad behöver du inte hålla uppe träningen.
Jag började 12 dagar efter op med att gå med lutning på löpband, crosstrainer etc.. Träna ben.. Mage.
Finns en tråd som handlar om hård träning efter op där andra delat med sig om vad de gjort.

Det är ju snarare lite hur du själv vill ha det. Lägger du bakom skär du sönder en muskel - muskler läker aldrig. Någon form av muskelpåverkan får du. Liten eller stor.
Har du varit på konsultation?
Det handlar ju också om vilket som är lämpligast för dig: bakom eller framför placering. Det avgör din kirurg.
Jag hade avstått op om Gunnar ansett att jag inte kunnat ha framför eftersom jag inte vill riskera att något händer mina träningsplaner.

Muskler läker. Men precis som annan vävnad, så läker muskler med ärr. Dessa ärrbildningar kan påverka muskelns funktion. Man kan få sämre rörlighet, svagare muskel och skörare muskelfäste beroende på "skadans" placering. Jag jobbar sedan flera år tillbaka med rehab på en ortopedavdelningen och har rehabiliterat de flesta vanliga muskel- och ledskador ifrån både övre och nedre extremiteter. Jag har träffat folk med helt avskurna muskler efter diverse olyckor och operationer, och folk som i samband med olika idrottsolyckor slitit av både muskel-fästen och både helt eller delvis dragit sönder stora viktiga muskelgrupper. Och tycker därför att det inte är helt korrekt att säga att muskler ALDRIG läker, för de gör de visst. Men funktionen kan förändras och försämras, framförallt om rehab uteblir.

Nu har jag inte läst alla svar här, men jag blev själv förvånad över hur naturligt resultatet kändes efter min förstoring för drygt två månader sedan. I början var brösten spända och ömma, men snabbt kändes de som en del av min egen kropp.

De är inte riktigt mjuka än, men på god väg. Jag upplever inte att de är ivägen, eller att de känns som två främmande bollar under huden, tvärt om. Har visat några kompisar o alla säger att de ser fina och naturliga ut ;-)

Har inte helt och hållet fått tillbaka min känsel i bröstvårtorna, men i övrigt känns det som innan op'n.

Tränar också som innan igen, löpning, spinning, och styrketräning i gymmet (minus direkta bröstmuskelövningar)