Bröstförstoring aug 2014 - Citadellkliniken - Landskrona Peter Cosmo - klarisb

Detta är min operationsberättelse, skriven 13 dagar efter operationen. 

Jag var toknervös under flera månader, ja hela sommaren. Var mest nervös för smärtan, nedsövningen och att resultatet inte skulle bli som jag ville. Jag var kritisk och vågade knappt lita på någon kirurg eller känna mig lugn. Jag blev alltid lite besviken efter konsultationerna då min kirurg Peter Cosmo inte var så jättetrevlig. Han verkade otroligt professionell och kunnig men var inte speciellt trevlig och var svår att diskutera med. Var så rädd för att jag skulle få någon komplikation och behöva diskutera en eventuell korrigering med honom. Hade dessutom hört en massa att han enbart vill göra bröst på sitt sätt och inte lyssnar på varje kunds specifika önskemål. Men på själva operationsdagen upplevde jag att han verkligen lyssnade på vad jag sa att jag önskade för resultat och det märktes att det är operationer han brinner för.

Veckan innan operationsdagen var jag däremot inte alls nervös. Tro mig – jag hade varit enormt nervös tidigare och mått dåligt i form av ständig huvudvärk, illamående, minskad aptit, orolig mage och allmänt deprimerad. Så fort jag tänkte på dagen då jag skulle opereras svepte en stor våg av oro över mig och jag fick sådär ont i magen och ville nästan gråta. Ju närmare operationsdagen jag kom, desto mindre nervös blev jag, vilket jag tyckte var väldigt konstigt. Troligtvis var det väntan jag var trött på och längtan som tog över. Jag ville bara spola fram tiden i slutet och få det gjort. Hade lite svårt att somna kvällen innan men det var inte alls så svårt som jag trodde att det skulle vara. Under bilresan till kliniken tidigt på morgonen var jag också coollugn. Såhär i efterhand kommer jag dock på att jag och min pojkvän satt ganska tysta för oss själva i bilen, så lite nervösa var vi nog allt.

På kliniken blev vi direkt professionellt behandlade och jag kände mig verkligen lugn. Allt gick väldigt snabbt då jag var den första patienten som opererades på morgonen så jag slapp vänta vilket var skönt. En sjuksköterska (Åsa) gick igenom allt med mig, hon var verkligen så bra och gullig. Jag fick ta lite piller och en lugnande shot, ja den smakade verkligen så illa som alla skrivit, kände mig dock inte märkvärt lugnare eller så. Sen skulle jag duscha med Hibiscrub och ta på mig morgonrock, strumpor och tofflor. Väntade därefter i ca 5 minuter på rummet innan det var dags för mig att träffa Peter för att ta förebilder och rita på mig. Det gick otroligt snabbt och vips så var vi på väg till operationssalen. Jag har opererats tidigare och hade förväntat mig liknande obehagliga operationssalar och postoperationssalar och tusen rum man skulle gå igenom innan man kom till själva operationssalen. Jag blev därför helt paff över att vi redan var framme vid operationssalen efter bara några steg. "Implantaten du har valt är 375 cc Mentor Medium Plus profil släta bakom muskeln, det stämmer bra va?" sa Peter och jag svarade att det stämde. "Bra, då ses vi om en stund på ditt rum sen, hej så länge" sa han och log. 

Jag såg mig runt omkring, allt var så fint och jag skrattade nästan lite för mig själv och tänkte ”herregud, är det detta jag varit så orolig för?” Narkossjuksköterskan och operationssjuksköterskan (Angela) kom och hälsade glatt på mig och pratade med mig hela tiden. Direkt därefter sa Angela att jag skulle lägga mig bekvämt på britsen, vilket gjorde att jag inte hann vända blicken mot operationsverktygen som jag tyckte att jag kunde ana i periferin. Jag blev så väl omhändertagen, allt kändes superprofessionellt och jag kunde lägga mig på britsen utan att känna någon direkt oro. Narkossjuksköterskan försökte sticka in en nål i armvecket på min västra arm men det gick inte så bra (gjorde inte ont) så hon frågade om hon kunde få testa på handens ovansida istället eftersom att jag hade bättre och synligare blodkärl där. Samtidigt spände operationssjuksköterskan (Angela) på mig en blodtrycksmätare på min högra arm. Jag sa hur fin operationssalen var och de höll båda med och sa att de var otroligt bortskämda på kliniken. "Nu kan det börja snurra lite" sa narkossjuksköterskan och jag kände hur en våg spred sig från vänsterarmen till övriga kroppen, och när det upplevdes som att det nådde huvudet snurrade det ganska mycket. Kort därefter tog de fram masken och sa att jag skulle ta några djupa andetag. Minns att jag vid min förra operation tog 3 andetag innan jag somnade. Jag andades två andetag och kände att det knappt kom någon luft. Skulle precis säga att det var svårt att andas när de sa att den kunde vara lite seg i början och precis då kände jag att det kom ordentligt med luft. Jag andades in om och om igen och jag tror jag fick ta ca. 10-15 andetag innan det blev svart. 

Hade ganska ont i halsen första dagen (pga slangen som går ner i halsen under operationen). Min kropp var väldigt svullen och brösten såg fina men små ut. (När man vaknar upp är brösten ganska små, och även de första dagarna innan de ”kommer fram”). Vissa kan sitta ganska högt upp och ha en konstig form från början, så brösten är långt ifrån klara direkt efter operationen. Jag kunde knappt ta i saker med mina armar, de var som förlamade. Min högra hand kunde jag inte ens lyfta, kunde inte ens hålla i mobilen, men det försvann till morgonen dagen efter. Det kan kännas lite obehagligt att röra på sig i sängen för det känns ju lite i bröstmuskeln och så men det är inte så farligt. Det är också mycket luft som kluckar där inne eftersom att det kommer in under operationen.

Sov mycket under hela dagen, fram till ca. 14.00. Då sa jag att jag var redo för lite mat. Beställde Oboy och två mackor som var jättegoda. Fick äta det ganska långsamt. Drack väldigt mycket vatten. Kort efter att jag ätit upp kände jag att jag behövde gå på toaletten. Min pojkvän puttade upp mig från sängen och jag satt ett tag på kanten innan jag tryckte på knappen för att få hjälp mot toaletten. Sköterskorna hade sagt att de gärna ville hjälpa en till toaletten första gången. Eftersom att jag reagerat dåligt av narkos vid tidigare operation (ej bröstoperation) var jag lite orolig för hur det skulle gå med toalettbesöket. Vi tog på morgonrocken och gick omkring 10 meter till toaletten. På vägen brände det ordentligt i bröstvecket, vilket kändes ganska obehagligt och gjorde ont, men jag överlevde. Väl när jag satt på toaletten kände jag hur det började pipa i öronen och hur det sakta blev suddigt. Jag ropade på sköterskan som stod utanför, hann inte torka mig eller spola då vi fick skynda oss mot rummet och sängen. Det blev svart och pep ett bra tag i öronen. Min pojkvän sa att jag hade kommit tillbaka likblek utan färg på läpparna. Peter sa senare att ungefär hälften råkar ut för blodtrycksfall efter narkos. Jag fick därefter dropp för att narkosen skulle gå ur kroppen fortare och för att jag skulle må lite bättre. Samma sak hände ytterligare två gånger vid toalettbesök vilket var lite jobbigt.

Tiden från 14-tiden och fram till 19-tiden var ganska seg. Jag småpratade med min pojkvän och vilade till och från. Vågade inte vila för mycket då jag var rädd att jag inte skulle kunna somna på kvällen. Peter kom och satte sig på sängkanten och berättade att allt gått väldigt bra och att jag inte hade råkat ut för någon blödning eller något. Han tittade på brösten och sa att det såg fint ut redan, vilket kändes väldigt bra att få höra. Vid kl. 19 stack min pojkvän (han fick egentligen stanna fram till kl. 22 men var också väldigt trött och han skulle ju hämta mig tidigt på morgonen dagen efter). Låg och väntade på att Idol skulle börja på TVn kl. 20. Minns att den timmen var så seg. Tillsist började det och jag minns att jag bara ville att det skulle ta slut så att jag kunde få sova. Såg nog inte ens halva. Ringde på klockan för att kissa innan läggdags, detta var det fjärde toalettbesöket och jag slapp blodtrycksfall. Sen sov jag gott hela natten förutom ett toalettbesök vid 23.30 (blev kissnödig av allt dropp och allt vatten jag druckit) och då sköterskan väckte mig för smärtstillande vid kl. 03.00.

Jag sov verkligen riktigt gott och kände mig stolt över att jag kunde vara så avslappnad och lugn. Det berodde nog mycket på att jag kände mig otroligt trygg under hela vistelsen på kliniken. Jag vaknade vid kl. 05.30 och halvsov fram till kl. 06.00. Då tog jag upp mobilen, glad över att jag äntligen kunde hålla i den själv. Jag blev serverad min frukost som jag beställt och aptiten var bättre än tidigare. Var glad över att jag kunde hålla i mackorna och äta själv också. Satte på TVn och slötittade ett tag, sen kom min pojkvän. Jag hällde i mig mer Coca cola för att motverka blodtrycksfall inför när Peter skulle komma på besök. Sjuksköterskan Ulrika kom med en påse med smärtstillande och berättade hur jag skulle ta det. Peter kom kort därefter och vi tog av BHn för att se hur det såg ut och för att visa hur den skulle sitta. Jag tyckte det såg väldigt bra ut och kände mig så nöjd och stolt. Han sa att jag såg väldigt glad och förvånansvärt pigg ut jämfört med många andra. Jag mådde väldigt bra och var så glad över att jag kunde stå upp utan att svimma och få blodtrycksfall. 30 sekunder efter att han gått ut skulle min pojkvän hjälpa mig att klä på mig kläderna och jag började helt plötsligt känna mig lite smått illamående. Vad är nu detta, jag som mått så bra, det sa ju till och med Peter. Kände att illamåendet blev värre och rätt som det var spydde jag (inte lite heller) i en spypåse. Så konstigt. Mådde jättebra direkt efter. Lite komiskt eftersom att Peter bara någon minut tidigare hade sagt att jag såg ut att må så bra. Jahapp, då var vi redo att åka hem, det tog emot. Jag ville bara stanna. Det kändes riktigt sorligt. Jag blev förvånad hur bra det gick att gå till bilen osv. Det gjorde inte alls så ont som jag hade föreställt mig, det gjorde knappt ont alls. När vi åkte hem gjorde det lite ont när vi körde på kullerstenen precis utanför kliniken (då bilen gungade i sidled men annars gick det bra). Kände mig svagt illamående och hade lite ont i huvudet. Väl hemma sov jag några timmar, fram till lunchtid. Kände mig riktigt mosad i skallen första 1,5 dygnen men efter det var jag nästan varit helt normal, varit pigg, glad och mått riktigt bra. Min pojkvän hjälpte mig att duscha mot kvällen, det var riktigt skönt och det fick mig ännu mer pigg och glad.

De första dagarna gick jag som Quasimodo i Ringaren i Notre dame för bröstmuskeln är så spänd och ihopdragen. Den mjuknar efter några dagar. Jag försökte att tänka på hållningen, försökte att hålla bak mina axlar så mycket jag orkade. Den värsta smärtan för mig, som var mycket värre än brösten, var axlarna, jag fick lite nackspärr. Nackkudde rekommenderas. Jag behövde hjälp med allt i 4-5 dagar, efter 4 dagar klarade jag mig själv inne på toan och efter 5 dagar kunde jag resa mig själv från sängen och soffan i liggposition. Jag trodde jag skulle vara handikappad i 2 veckor men det gick över väldigt snabbt, tiden bara sprang iväg. Jag följde också råden om att försöka leva ett så normalt liv som möjligt, vi bjöd hem vänner på middagar och låg inte bara hemma. Jag var ute och gick minst en morgonpromenad och en kvällspromenad (för att få igång blodcirkulationen, minska risken för blodproppar och bli mindre stel i bröstmuskeln och därmed få mindre ont). Första dagen var kanske en runda på 200 m och sen ökade jag successivt varje dag och kunde efter några dagar gå ca 2 km, i lugnt tempo.

Under mina 13 dagar har jag haft så mycket mer energi än vad jag trodde, både fysiskt och psykiskt. Efter 2 dagar hade jag lust att göra en massa saker såsom utflykter, träffa vänner och familj, shoppa, laga mat osv. Jag såg till att göra ganska mycket, ha vänner på besök osv. Efter 5 dagar kunde jag i princip ta mig vart jag ville och göra vad jag ville förutom något fysiskt. Nu dag 13 har jag jobbat och det har gått hur bra som helst. Jag kan bära och lyfta ganska mycket men inte för tungt. För tillfället är det mest jobbigt när man ska sova (jag tar på mig bandet då, behöver det inte så mycket tydligen) då det glider upp i armhålan där jag är lite öm. Tejpen under brösten kliar och svider också mycket. Har börjat sova lite kortare stundor på sidan så länge det känns bra. Tycker att armhålorna med snitten har varit det som gjort mest ont/varit störigt och även den brännande känslan det första dygnet som kom vid toalettbesöken. Min vänstra armhåla är ganska svullen nu och har en stor bula, som en valnöt med skal. Peter sa det är normal ärrvävnad som bildas och att det försvinner inom fyra veckor. 

Citadellkliniken kändes som en spavistelse i jämförelse med hur det var sist jag opererades. Kan verkligen rekommendera kliniken, blev mycket positivt överraskad. Känner mig helnöjd med Peter också. Är fortfarande helt förvånad över hur bra det blev, redan. Det blev precis som mina drömbröst, så som man tänker att det bara kan bli i bästa fall. Upplever att operationen redan har blivit en positiv vändning i mitt liv, att jag är mycket gladare. Hoppas att det fortsätter såhär bra.