Bukplastik - full - stor sep 2015 - Akademikliniken - Malmö * - Maria BJ

Då var det gjort! Igår gjorde jag en full bukplastik på Akademikliniken och jag tänkte berätta om min resa här.

Jag har alltid haft stor mage, även som spinkig 16-åring (42 kg) fick jag ofta frågan om ifall jag var gravid. Alla i min familj har också stora magar trots normalvikt. Det är något jag försökt förlika mig med, men efter 20 år av kommentarer från folk hade jag verkligen börjat bli trött. Jag kände att inga kläder passade, att jag aldrig kunde känna mig fin utan tvingades ha tältliknande kläder. Bikini eller baddräkt var inte att tänka på - jag har faktiskt ALDRIG varit på stranden utan ett löst linne på mig. Jag har varit oerhört ledsen över detta, att aldrig kunna känna mig fri och lätt i kroppen, trots träning. Nåväl, träningen har också varit jobbig många gånger just för att jag skämts över att visa mig i träningskläder. Men jag har kämpat i perioder, och gått ner mycket i vikt kring hals, bröst, rumpa och lår - men inte mage! Efter en graviditet och akut kejsarsnitt så blev magen dessutom slapp och hängig, och med ett tjock, fult indraget ärr. Min man har inte förstått att jag har mått så dåligt över det här, han har aldrig sagt något om min mage och nu var första gången jag erkände mina komplex för honom. Mest övertygad blev han när jag sa att jag trodde att det skulle motivera mig att träna eftersom jag tidigare blivit så nedslagen av att aldrig se resultat kring magen att jag lätt gett upp. Han gillar att träna för hälsans skull och förstod att en bukplastik kunde ha en positiv inverkan på min motivation och i sin tur allmänna hälsa.

Till slut tog jag mod till mig och gick till Akademikliniken på konsultation. Min idé var att göra en fettsugning, jag förstod inte riktigt att bukplastik kunde komma att bli aktuell. Min läkare sa dock direkt att han inte ville göra enbart en fettsugning, för att resultatet inte skulle bli bra. Mina muskler skulle inte behöva sys men hudöverskottet ville han ta bort, dvs hela området från naveln, och bygga upp en ny navel. Jag var först i chock och kände mig nedslagen av hans svar, men min mamma som var med tyckte att vi borde fundera över det då läkaren gav ett väldigt trovärdigt och professionellt intryck. Han försökte inte alls pressa mig, och sa också att jag möjligtvis skulle kunna konsultera med hand kollegor - någon annan hade kanske gått med på en fettsugning endast - men inte han, för han var mån om att resultatet skulle bli bra. Rent ekonomiskt innebar det ju dubbelt så mycket som hade beräknat med en fettsugning, men jag fick tack och liv hjälp av min kära lilla mamma. Hon har först chockad över mitt beslut men insåg sen hur dåligt jag hade mått över det hela livet, och att Akademikliniken och just denne doktor kändes så trovärdig, så jag fick hennes fulla stöd.

Jag och min man har en femåring, en underbar gåva i mitt liv och vår kärlek och nära kontakt är en daglig lycko-boost. Vi sover tillsammans och ligger och kramas och småpratar varje morgon. Jag har många gånger under veckorna innan operationen tänkt att det är en så onödig risk jag tar, att frivilligt lägga mig på operationsbordet pga min fåfänga. Och min femåring har knådat och klappat och gosat med min mage och sagt att han älskar den så, mjuk och mysig. Jag har haft dåligt samvete gentemot honom, men samtidigt har jag sagt till mig själv att jag har varit en god mamma till honom, och att jag nu förtjänar att göra något för mig själv. Han kommer säkert att gosa med min mage även när den är platt. Men hur förklarar jag det jag ska göra för mitt barn? Jag är ju kritisk till de enormt tuffa skönhetsideal som vi matas med dagligen. Jag vill inte att han ska känna så när han blir stor, att en operation är en bagatell, att en platt mage är så mycket bättre än en rund. Men sanningen är den att det är obekvämt med en stor mage, och jag bestämde mig för att förklara det enkelt. "Jag har bett doktorn hjälpa mig med att göra min mage mindre så att det blir lättare att röra mig, så som du kan!" Snack om skönhetsnormer och skönhetspress får vi ta när han blir äldre.

Så kom då operationsdagen, igår, den 10:e september 2015. Jag blev lyckönskad av min man, mitt barn och min mamma och fick säga hejdå till dem med klumpen i halsen. Klädde om till badrock och stödstrumpor och lade mig i sjukhussängen i mitt rum. Träffade narkosläkaren som var oerhört trevlig (är de inte alltid det?). Efter en lång väntan, 1,5 timme tror jag, kom operationsläkaren in och ritade på mig. "Jag vill ha midja!" Sa jag upprymt. Han sa att de kunde suga ut så mycket som möjligt utan att vända på mig, och att det nya ärret skulle gå mycket längre ner än mitt kejsarsnittsärr, och såklart bli längre.

Två saker slog mig - min navel - kopplingen till min tid i min mammas livmoder skulle försvinna. Inte helt dock, men ändå. Och mitt kejsarsnittsärr, som mitt barn kom ut ur, skulle också försvinna, skäras bort helt tillsammans med hela magpartiet. Små sorger men ändå värt det. Inne i operarationsrummet fick jag klä av mig helt naken (hu!) , lägga mig på britsen under täcke och sövas. Allt gick fort.

Fortsättning följer!