god morgon!

Jag har berättat för min mamma som stöttar mig och tycker det är ett bra beslut eftersom jag vill detta, mina två närmaste vänner vet åxå, samt min man så klart, han tycker det är onödigt och jag duger som jag är, men han stöttar mig ändå och förstår att jag vill.

sen har jag inte berättat för någon mer, jag struntar i vad alla andra säger eller tycker, däremot min tonåriga dotter vet jag inte hur jag ska hantera!! detta är jättejobbigt, jag vill ju att hon ska tycka att hon duger som hon är mm, men det jag gör går ju emot mina egna principer, jag känner mig dålig i det fallet, jag måste på nåt sätt försöka förklara att efter flera barn och amning samt att jag är lite äldre sätter sina spår bla bla bla......ja detta är det svåraste....med min dotter alltså

Booba, har själv döttrar, tänkte också så i början, att jag liksom skulle ha en tillräckligt bra anledning. Tänkte även i svaga ögonblick att säga att något var fel på mina bröst. För " räcker" det verkligen som anledning att man har ( om man har) urammade tomma bröst???
Varför måste man igentligen hitta en anledning? Tänk om man bara skulle säga, jag vill så gärna vilja ha snygga bröst!
Jag kan väl duga som jag är, älska mej själv, ha bra självkänsla OCH förstora brösten?! Vrider och vänder själv på detta.. Är fyra dagar sedan op och har sagt till mina tjejer att jag gjort illa ryggen, men de kommer ju se förändringen och då hoppas jag att jag kan säga, rak i ryggen att jag gjort dem större för att jag ville och tycker det är fint nu. Inte att det var något fel på mina gamla! För så är det, för mej. Men vist är detta svårt! Hur tänker du booba!

Tråkigt att din mamma inte stöttar dig :( Men du måste tänka på dig själv i första hand.

Det där med tonårsdöttrar är jättesvårt :( Har inte heller sagt något till mina utan skyllde på annat. Hoppas kunna prata med dom om det när de är äldre och mera "färdiga" med sig själva. Har en 22-årig dotter också och henne har jag berättat för. Hon förstod även om hon tyckte det var onödigt, något som det verkar som om precis ALLA säger till alla :-)

Tuttfiaa: Först och främst vill jag u understryka att du är stark och modig som försöker diskutera ämnet med din mamma. Tyvärr verkar din mamma ha svårt för att acceptera och respektera ditt beslut. Jag tycker det säger mer om henne än dig. Tycker du ska gå din egen väg, det är ditt liv och ditt beslut! Jag kan förstå att du blir påverkas av din mamma och Vill att hon ska stötta dig men i detta avseende är det kanske helt enkelt så att också du får acceptera och vara okej med situationen som den är. Kanske kmr din mamma inte någonsin att kunna acceptera ditt beslut, men oavsett förtjänar du bli respekterad som person. Hoppas också din mamma kan skilja på vem du är och vad du gör.
Självkänsla i all ära, det är en färskvara enligt mig som samtliga behöver jobba med livet ut, för att rusta upp oss/klara av utmaningar vi ställa inför i livet. Ser dock inte att låg självkänsla behöver ligga till grund för en bröstoperation. Och alla dessa förklaringar och svar till varför en person väljer att göra en operation, kan provocera mig..människor dömer, har åsikter om ditten och datten oavsett vad man väljer att göra eller hur man väljer att handla. Sist men inte minst, du är den viktigaste personen i ditt liv, och du måste göra/vara den du vill vara. Oj blev visst Långt "svar" till dig tuttfiaa.. Lycka till med allt.

Jag har inte berättat ännu för mina söner. Vet inte vad jag ska säga riktigt. Rädd för att de ska tycka jag är ytlig och för gammal för att fixa brösten nu.

Stå på dig Tuttfiaa. Att få nära och kära att förstå kan ta ett helt liv. Just nu handlar det om nya bröst, senare i livet kommer du att göra andra val, din mamma aldrig skulle ha gjort eller kanske haft möjlighetet att göra. Tror även att denna process kring nya bröst är en del av frigörelsen från din mamma, dvs att hon måste inse att hon inte längre kan bestämma över dig och det är en process för många mammor. De är vana att bestämma. Hon kanske hade lagt pengarna på ett körkort, sparat till en lägenhet eller något annat, du väljer att köpa nya bröst. Flyttar du hemifrån är möjligheten att spara till ett par bröst troligen mycket mindre. Tror att du ska diskutera med din mamma kring olika val istället för bara diskutera bröst. Du gör ett val som hon inte gillar. Betyder det att man inte ska bli accepterad för det? Om även självkänslan är viktig i diskussionen, har din mamma funderat på hur hon bidrar till att stötta dig i den? Får man bara god självkänsla om man gör som hon säger? Och då har du ju inte ens valt själv! Vill hon på riktigt att du ska få en god självkänsla så borde hon stötta dig i alla val du gör oavsett om hon inte gillar dem.

Jag har tre barn i åldrarna 9-16år. Pratar väldigt öppet om den operation som jag ska göra (buk, bröstlyft och bröstförstoring. Jag är säker på min sak. min 16 åring har nämnt att jag har någon form av 40 års kris. Har resonerat begreppet kris och vad som identifierar det, desperation? men anser inte själv att det är någon kris. Men jag kan ju tänka att det är andra (barnens pappa, är skild) som kan ha de tankarna. Kan man lägga 100 000 kr på att renovera ett funktionellt badrum bara för det är lite ur tiden, så kan man helt klart lägga 100 000 på att förbättra sig själv, jag börjar ju också bli lite ur tiden :)
Mina närmaste, mamma och syster ställer få frågor. Jag informerar dem och jag tror att de inte gillar iden men de vet i vid det här laget att jag kommer gå min egna väg. Jag tar förgivet att de stöttar mig då jag ska läkas och gör de inte det, kommer jag ifrågasätta deras agerande då de anser att man som familj alltid ska stötta varandra. Även om stödet inte blir optimalt vet jag att de gör så gott de kan utifrån deras "egna hjärnspöken".
Kramar på er alla.

Tuttfiaa wrote:

Hej igen! Har haft en och flera diskussioner med mamma under de veckorna som gått och hon är inte mer positiv än innan.. Jag har kunnat svara på det mesta men hon drar "jobba med din självkänsla istället" varje gång och jag vet bara inte vad jag ska säga.. Blir typ bara "men jag löser problemet istället när det finns en lösning".. Men hon fortsätter att tjata om självkänsla! Och säger att jag inte har gett henne en bra förklaring/anledning. Sa att jag inte förstod varför jag skulle behöva övertala/övertyga henne om varför JAG vill/ska göra en bröstförstoring.. Ååhh detta är så jobbigt! Vill bara att hon ska stötta mig och acceptera att detta ör något jag vill göra även om hon själv inte förstår varför.
Tips på förklaringar? Ang självkänsla? Klart det ör bra att jobba på självkänsla men har man velat göra en bröstförstoring i 5-6 år.. why not do it?
Blir så trött.. Är så glad att jag äntligen tagit steget men blir så ledsen när jag inte får stöd av mamma.

Hej Tuttfiaa, svårt att råda i en sån situation som du är, utan att det blir lite som att kasta sten i glashus, eftersom jag själv ska op mina bröst. Men skulle du vara min dotter, skulle jag nog svarat som din mamma :( Du är så ung, och mycket kommer ju hända med din kropp fortf lite så jag skulle tänka. Men självklart, är man helt trygg i sitt beslut, så ska inte nån hindra en från stt genomföra det. Har du inga syskon, bästa kompisar som kan stötta dig, följa med dig då? Hoppas du kommer fram till nått kokt beslut och att du får din mamma vid din sida. Kram

Klantfian wrote:

Jag har inte berättat ännu för mina söner. Vet inte vad jag ska säga riktigt. Rädd för att de ska tycka jag är ytlig och för gammal för att fixa brösten nu.

Hej Klantfian, Jag har berättar för min dotter (hon är 17) vi har inga hemlisar, men så är vi ju tjejer( och hon har ju själv sett att mina tuttar försvunnit av träning). Vet att det är annorlunda med söner, min bor inte hemma så då faller det mer naturligt att inte säga nått. Han kommer inte märka nått heller:) Men försök prata med dom, förklara varför, att det är genomtänkt och att du tycker att du är värd det :)