Jag opererades förra torsdagen av Örjan Gribbe, Proforma Clinic i Stockholm. Jag är supernöjd, överträffade verkligen mina förväntningar. Vill typ gråta av lycka när jag tittar på mina bröst, och skitledsen över att jag inte gjorde detta tidigare. Varför har jag väntat?

Jag mådde piss men samtidigt helt ok precis efteråt. Man har typ så ont och är så mörbultad att det typ slutar göra ont? Blev opererad vid lunch och kunde inte röra armarna ingenting efteråt. Skulle sova över på kliniken och Höll mig från att kissa till kl 21 på kvällen för att slippa gå upp fler ggr då jag hört att det skulle va otäckt. När jag fick hjälp av sköterskan att sätta mig på sängkanten kändes det som att jag skulle svimma och känslan försvann aldrig. Ni vet när det börjar svartna för ögonen och man blir typ helt döv.

Fick hjälp till toaletten, satt mig ner (vet inte ens om jag kissa faktiskt) och svetten började spruta och jag kände mig alldeles kokhet helt från ingenstans och ville bara kasta av mig morgonrocken men visste att det inte gick för kunde ju inte göra de rörelserna. Mådde då också illa och kände att "nu spyr jag" eller svimmar. Var helt blickstilla, fokuserade blicken i typ nån minut och hoppades det skulle vända - nej, det kändes bara sämre och sa till sköterskan att det kändes som jag skulle svimma. Sen mådde jag så dåligt att jag inte kunde säga ett ord, jag var borta!

Han tog fram en rullstol, jag klängde mig i den, han körde mig i ilfart tillbaka till rummet, fort i sängen och han sänkte ned min huvudända så jag fick allt blod i huvudet. Jag svimmade inte, jag kräktes inte! Jag kände att det var en seger! Han frågade hur det kändes och sa att "det kan inte va så illa för du ler". Ja jag log för det var sån underbar känsla att jag slapp både kräkas eller svimma och att jag med allt blod i huvudet mådde toppen igen!
Han sa att det var det vanliga att man spydde.

Pratade med en tjej på frukosten morgonen efter som hade spytt ett par ggr och heller inte kunnat käka middag, vilket jag hade kunnat gjort. Vilket medlidande jag kände <3

Frukosten kunde man ta själv morgonen efter ute på en vagn. Alltså va hur då tänkte jag? Omöjligt. Tog mig 2h den morgonen att mentalt förbereda mig på att kliva upp ur sängen och klä på mig och att faktiskt göra allt det haha.

Men så himla gulliga sköterskor/skötare på det stället så jag kände mig alltid helt trygg och i kunniga händer <3

Varje dag därefter gick bättre och bättre. Att ta sig upp ur sängen var typ ångest i 4-5 dgr då det gör jävligt ont. så ett tips till alla är att ställa klockan och ta smärtstillande tabletter, somna om och gå upp ett par timmar efter så de hunnit verka :)

Jag mår bättre idag. Snart 3 veckor efter op och jag är en normal människa igen :) har du nån bokad tid för operation el konsultation?

Jag är i vecka 8 och är fortfarande mycket påverkad av min op. Både när jag sover och under dagarna. De värker till lite här och där. Vågar fortfarande inte ta i hur som helst och de är fortfarande lite hårda. På natten kan jag sova på magen/sidan men de kan göra ont och stör sömnen.
Men tydligen tar det tid! Något jag inte riktigt var beredd på innan. Förstod att de tar tid såklart men det tar på en psykiskt och fysisk. Längtar tills slutresultat så man bara kan njuuuta. Nu är der mycket oro och funderingar kring om de läker rätt osv. Man granskar dem ju varje dag i minsta detalj!

Jag mådde fin fint var uppe på benen efter 2h efter operation, åkte och köppte mjukglass med sambon sen hem och fick besök på kvällen och åt smörgåstårta. Dagen efter och ett par dagar efteråt var jag mestadels stilla..fick hjälp med duscha dag fem...nu snart 4veckor senare måste jag forfarande sova på rygg och ha hjälp med tunga lyft...men hade inte överlevt utan min sambo som var tvungen att hjälpa mig både upp och ner i vilopostion och rätta till kuddar...har fött 2barn..detta har varit mycket värre!!! Första dagen var utmärkt, varken illa mående eller trött..efteråt har varit mer eller mindre en kamp med det ena och andra.. det bästa är att testa kläder och älskar hur det sitter oavsett vad jag tar på mig, men än är jag inte säker på om det varit värt/är värt det..

Ja, oj vilken resa det varit. Ungefär 6 veckor sedan op idag och det har påverkat mig mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig. På psykiskt och fysiskt. I kroppen genom att jag har haft mycket ont, kunde inte ligga ner eller resa mig upp själv de första två veckorna. Och inte kunnat delta i familjelivet eller andra aktiviteter. Dålig eller obefintlig sömn de första två veckorna har gjort mig lite konstig i huvudet. Sover fortfarande ganska dåligt efter sex veckor. Pskykiskt har det påverkat att inte kunna göra saker som man vill, tex tränar vanligtvis regelbundet men det har inte varit ett alternativ fram till nu. Konstant oro för att något blivit fel eller att det inte läker som det ska. Har tänkt på brösten typ 1000 gånger varje dag. Plus det sociala, fet växlar mellan känslan "tänk om någon ser" och "shit vad snygg jag är". Min självbild håller på att förändras från att känna mig som en pojk-flicka till att äntligen bli kvinna. Känslan att prova kläder där allt bara sitter fantastiskt är obeskrivlig.

Summerat kan jag säga att det har hittills varit en mycket större grej än jag kunde tro.

Swea jag känner som dig. Har både barn på 2.5 år och stor hund som behöver mycket motion. Ska göra stor bukplastik och bröstförstoring 4 sep. Blir lite nojig nu när man läser vad alla skrivit.. kommer man klara de här. Har dock sambo och mamma som kommer hjälpa mig men ändå!