Bröstförstoring nov 2018 - Akademikliniken - Stockholm Paolo Montemurro - Pipilotti

För 2 månader sedan genomgick jag en bröstförstoring och med det även min första operation någonsin. Jag var, precis som många andra här inne, otroligt nervös innan och upplevde allt från overklighetskänslor till total panik när jag stod utanför klinikens dörren och skulle pussa min pojkvän hejdå. Min mening är inte att skrämma upp någon (då det inte precis gick som en dröm...) men såhär efteråt kan jag bara säga att jag är otroligt glad och stolt att jag vågade genomgå den här operationen och jag kommer bära detta med mig som en viktig erfarenhet vidare i livet :)

Vid 7.00 anlände vi till kliniken (jag var först ut) och jag blev direkt insläppt på vårdavdelningen och till mitt rum. Fick där byta om till en morgonrock, tofflor och ett par stora sockor (som jag bad om då jag är så frusen om fötterna :P). Därefter kom en sköterska in som provade ut den sport-bh som jag skulle ha tiden efter operationen, en vit Casall i XS. Kort därefter kom Paolo in med en annan kirurg som skulle vara med under ingreppet. Därefter fick jag följa med genom korridoren in till Paolos rum för att bli fotograferad och ritad på, fick då knäppa upp rocken och knyta den runt höfterna liksom hasa ner bh-n så att man såg naveln, var inte helt lätt med en sån liten sport-h kan jag säga...
Tillbaka till mitt rum kom narkosläkaren in för att ställa ett par frågor och ge mig 2 alvedon, fick ingen lugnande konstigt nog. Strax därefter kom en sköterska in som skulle sätta infarten i min handrygg (min främsta skräck), hade preppat med emla men det kändes fortfarande otroligt obehagligt och minns hur jag lägger mig ner i sängen när det svartnar för ögonen. Kändes nästan ångestframkallande att den skulle sitta kvar i handryggen, känslan var verkligen inte behaglig, men så snabbt hon bad mig följa med in till operationssalen var den knappt märkbar längre. Den nervositeten som kickade in då var något helt annat.
Inne i op-salen stod flera sköterskor och väntade och jag fick ganska direkt klä av mig rocken och lägga mig på britsen med armarna utsträckta. Var vid det här laget så nervös att jag upplevde overklighetskänslor och började för första gången gråta hysteriskt, pinit. Frågade efter Paolo men fick till svar att han inte skulle komma in förrän jag var sövd och hade "tvättats"... Minns att en sköterska stod vid min sida och höll mig i handen, någon ringer och ber narkosläkaren komma in o strax därpå hör jag honom bakom min rygg säga "Godnatt", känner mig väldigt yr och bortdomnad i huvudet, hör mig själv säga att det gör ont i handen och någon svara att "så brukade det göra". Somnar sedan gott till uppvaket.
Vid uppvaket mår jag som bäst på hela dagen. Vaknar liggandes på ena sidan och rullar då över till rygg, har därefter ett svagt minne av att det börjar kännas som något varmt rinner ner längst min hand och en sköterska kommer fram och börjar torka bort blod som läckt från infarten. Hon frågar sedan hur jag mår och jag, hög som jag var, frågar efter en kram vilket jag får :P... Får mer smärtlindring och frågar om jag får lägga mig på sidan igen (det var ju så skönt jämfört med att ligga på rygg) men det fick jag icke. Rullas strax därefter in på mitt rum igen, klockan är då omkring 11. Försöker sedan gå upp flera gånger o kissa med hjälp av en otroligt gullig sköterska som hjälper mig varje gång, dock håller jag varje gång på att svimma och när jag väl kommit hela vägen till toaletten är det omöjligt att kunna kissa något alls. Samma sköterska ska sedan ge mig mer smärtlindring o känner då samma brännande smärta som vid operationsbordet får då veta att infarten sitter fel (!!?) och hon gör en ny infart i andra handen. P.g.a att jag inte lyckades kissa på flera timmar gör dom vid 17-tiden ett ultraljud och bestämmer att jag behöver sätta in en kateter (återigen en stor skräck jag hade) men det gick hur smidigt som helst och när dom tömt så får jag lägga mig igen och halvslumra. Mådde som ni förstår inte speciellt bra med varken smärtan, yrseln eller det faktum att jag inte kunde kissa själv så att beställa in matbrickan fanns inte på kartan. Får även veta att jag inte tål morfinet så därefter bara alvedon. Dom bestämmer även att jag behöver ligga kvar över natten med dropp vilket jag tror gjorde susen för redan tidigt morgonen därpå kan jag äntligen ta mig upp på egen hand och kissa själv, får även in en frukostbricka vid 6-tiden och vid 08 kan jag lämna kliniken för att fortsätta kurera mig hemifrån.

Det har nu gått 8 veckor sedan min operation och allt sammantaget var min upplevelse positiv, om än omtumlande. Har varit tillbaka på kliniken 1 gång i veckan för att hålla koll på mitt ena snitt som tidigt gick upp och inte läkt ihop sedan dess. Vid v. 7 fick jag sätta in en antibiotikakur som jag nu precis har avslutat. Ser ut som det ska börja läka nu äntligen men vågar inte riktigt ropa hej för tidigt. Tack ni som orkat läsa hela min berättelse och till er som har resan framför er önskar jag ett stort lycka till!