Jag hade samma tankar som du. Mina små bröst försvann helt efter amning. Jag har varit missnöjd i många år, men tänkt att en bröstförstoring inte varit ngt för mig. Jag försökte intala mig att jag var nöjd som det var, att brösten inte var hela världen... Att jag är för gammal. Att vad ska barnen säga.
Men sen till slut i somras hörde jag att en vän gjort det och då tog jag mig en ordentlig funderare och kom fram till att jag ju ville göra det här.
Tror till och med att jag hade brytt mig mer om vad folk tyckte och tänkte när jag var yngre.
Min man sa samma sak som din, men stöttade mig i mitt beslut.
Nu är det tre månader sen jag opererade mig och jag är väldigt nöjd (och känner mig så sexig). Kanske att de blev i största laget - men jag fick exakt det jag bad om hos kirurgen (blev lite girig då jag ville ha tillbaka mina stora amningsbröst). De ser inte stora ut med kläder men naken.
Jag vet att det är många frågor, och om du vill genomföra det eller inte kan ju bara du svara på. Men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Även om jag också fortfarande funderar på när/om jag måste byta eller ta ut...

Hoppas att du känner dig nöjd med ditt beslut oavsett vad det blir, bara att pm:a om du undrar ngt.

Jag har varit i samma sits. Jag är väldigt ung men har alltid haft svåra komplex över mina bröst. Jag har inte bara väldigt små, utan även mot det tubulära hållet.
Jag har varit obekväm med mina bröst sedan tonåren, jag minns till och med tydligt en gång i omklädningsrummet i högstadiet efter gympan när jag såg alla andras tjejers bröst och sen insåg att mina inte utvecklades lika mycket, jag grät så mycket den dagen och var förtvivlad hos min mamma och fråga varför just jag skulle få så fula bröst.

Under dessa år så har det blivit en livsstil för mig att vara obekväm, allt jag gör sker på automatik när det kommer till att undvika att visa brösten, att jämföra mig med andra är också vardagsmat.

Efter jag fick mitt barn så försökte jag intala mig själv att jag är fin som jag är, jag blev nästan ilsken i tanken på folk som gjort brösten och pratade om hur onödigt det var, men jag vet att det längst inom mig berodde på ren och skär avundsjuka.

Nu är jag 24 år, jag har fortfarande inte visat mina bröst i icke styvt tillstånd för en enda människa, inte ens min egen man. Men jag har för första gången i mitt liv öppnat upp mig om mina bröst och osäkerheten kring dem.
Efter mycket prat så kom vi fram till att jag ska operera mina bröst, och herregud vad jag grät.
Det blev så självklart när jag väl bestämt mig. Bara tanken av att kunna klä av mig framför min man men även framför spegeln och känna mig bekväm i min kropp!

Min man är också otroligt stöttande, han förstår till 100% och tycker jag är fin oavsett vad jag gör, min mamma grät i telefonen av lycka för min skull för hon vet själv inte hur många gånger hon fått förklara varför mina bröst inte blev som andras, och hon vet hur länge jag velat göra detta.
De närmsta i vår familj vet om detta och jag har fått så mycket stöd och förståelse, jag var så rädd för att bli dömd men det blev precis tvärtom.

Jag ska på konsultation nu på torsdag och kan knappt sova på nätterna för jag är så exalterad. Samtidigt är jag dock livrädd för att mitt tubulära utseende ska påverka operationen, men jag får hålla tummarna på bra besked!

Jag tycker du ska köra på, testa iaf att gå på en konsultation och diskutera med en plastikkirurg, så du får möjlighet att testa och prata om dina funderingar! Bara för att du går på konsultation så behöver det ju inte betyda att det blir en operation, men du kanske får lite klarhet i ditt beslut!

Jag kände att jag vara lever en gång, och kom fram till att det var värt risken för att kanske få leva i bekvämlighet och god självkänsla resterande tid av mitt liv!

Lycka till!

Tobelisa321 wrote:

Jag har varit i samma sits. Jag är väldigt ung men har alltid haft svåra komplex över mina bröst. Jag har inte bara väldigt små, utan även mot det tubulära hållet.
Jag har varit obekväm med mina bröst sedan tonåren, jag minns till och med tydligt en gång i omklädningsrummet i högstadiet efter gympan när jag såg alla andras tjejers bröst och sen insåg att mina inte utvecklades lika mycket, jag grät så mycket den dagen och var förtvivlad hos min mamma och fråga varför just jag skulle få så fula bröst.

Under dessa år så har det blivit en livsstil för mig att vara obekväm, allt jag gör sker på automatik när det kommer till att undvika att visa brösten, att jämföra mig med andra är också vardagsmat.

Efter jag fick mitt barn så försökte jag intala mig själv att jag är fin som jag är, jag blev nästan ilsken i tanken på folk som gjort brösten och pratade om hur onödigt det var, men jag vet att det längst inom mig berodde på ren och skär avundsjuka.

Nu är jag 24 år, jag har fortfarande inte visat mina bröst i icke styvt tillstånd för en enda människa, inte ens min egen man. Men jag har för första gången i mitt liv öppnat upp mig om mina bröst och osäkerheten kring dem.
Efter mycket prat så kom vi fram till att jag ska operera mina bröst, och herregud vad jag grät.
Det blev så självklart när jag väl bestämt mig. Bara tanken av att kunna klä av mig framför min man men även framför spegeln och känna mig bekväm i min kropp!

Min man är också otroligt stöttande, han förstår till 100% och tycker jag är fin oavsett vad jag gör, min mamma grät i telefonen av lycka för min skull för hon vet själv inte hur många gånger hon fått förklara varför mina bröst inte blev som andras, och hon vet hur länge jag velat göra detta.
De närmsta i vår familj vet om detta och jag har fått så mycket stöd och förståelse, jag var så rädd för att bli dömd men det blev precis tvärtom.

Jag ska på konsultation nu på torsdag och kan knappt sova på nätterna för jag är så exalterad. Samtidigt är jag dock livrädd för att mitt tubulära utseende ska påverka operationen, men jag får hålla tummarna på bra besked!

Jag tycker du ska köra på, testa iaf att gå på en konsultation och diskutera med en plastikkirurg, så du får möjlighet att testa och prata om dina funderingar! Bara för att du går på konsultation så behöver det ju inte betyda att det blir en operation, men du kanske får lite klarhet i ditt beslut!

Jag kände att jag vara lever en gång, och kom fram till att det var värt risken för att kanske få leva i bekvämlighet och god självkänsla resterande tid av mitt liv!

Lycka till!

Blev så rörd av det du skrev! Jag kan relatera väldigt mycket till känslorna du beskriver, jag är också ung mamma och har haft komplex som blev så otroligt mycket värre efter att jag fick mina barn. Jag har nu äntligen tagit tag i detta och varit på konsultation samt bokat operationstid i december.

Till dig Veronica81 - jag håller med ovanstående kommentarer om att du alltid kan prova och gå på en konsultation så du får prata, ventilera, ställa frågor och känna efter. Jag kan inte svara på din fråga då jag inte har opererat mig än, jag har fortfarande tankar som ”vågar jag, ska jag och är det värt det”. Men jag landar alltid i att det är det. Är väldigt nervös, orolig och förväntansfull.

Jag hoppas att du landar i ett beslut som känns bra för dig :) Lycka till!

Mellan01 wrote:

Tobelisa321 skrev:

Jag har varit i samma sits. Jag är väldigt ung men har alltid haft svåra komplex över mina bröst. Jag har inte bara väldigt små, utan även mot det tubulära hållet.
Jag har varit obekväm med mina bröst sedan tonåren, jag minns till och med tydligt en gång i omklädningsrummet i högstadiet efter gympan när jag såg alla andras tjejers bröst och sen insåg att mina inte utvecklades lika mycket, jag grät så mycket den dagen och var förtvivlad hos min mamma och fråga varför just jag skulle få så fula bröst.

Under dessa år så har det blivit en livsstil för mig att vara obekväm, allt jag gör sker på automatik när det kommer till att undvika att visa brösten, att jämföra mig med andra är också vardagsmat.

Efter jag fick mitt barn så försökte jag intala mig själv att jag är fin som jag är, jag blev nästan ilsken i tanken på folk som gjort brösten och pratade om hur onödigt det var, men jag vet att det längst inom mig berodde på ren och skär avundsjuka.

Nu är jag 24 år, jag har fortfarande inte visat mina bröst i icke styvt tillstånd för en enda människa, inte ens min egen man. Men jag har för första gången i mitt liv öppnat upp mig om mina bröst och osäkerheten kring dem.
Efter mycket prat så kom vi fram till att jag ska operera mina bröst, och herregud vad jag grät.
Det blev så självklart när jag väl bestämt mig. Bara tanken av att kunna klä av mig framför min man men även framför spegeln och känna mig bekväm i min kropp!

Min man är också otroligt stöttande, han förstår till 100% och tycker jag är fin oavsett vad jag gör, min mamma grät i telefonen av lycka för min skull för hon vet själv inte hur många gånger hon fått förklara varför mina bröst inte blev som andras, och hon vet hur länge jag velat göra detta.
De närmsta i vår familj vet om detta och jag har fått så mycket stöd och förståelse, jag var så rädd för att bli dömd men det blev precis tvärtom.

Jag ska på konsultation nu på torsdag och kan knappt sova på nätterna för jag är så exalterad. Samtidigt är jag dock livrädd för att mitt tubulära utseende ska påverka operationen, men jag får hålla tummarna på bra besked!

Jag tycker du ska köra på, testa iaf att gå på en konsultation och diskutera med en plastikkirurg, så du får möjlighet att testa och prata om dina funderingar! Bara för att du går på konsultation så behöver det ju inte betyda att det blir en operation, men du kanske får lite klarhet i ditt beslut!

Jag kände att jag vara lever en gång, och kom fram till att det var värt risken för att kanske få leva i bekvämlighet och god självkänsla resterande tid av mitt liv!

Lycka till!

Blev så rörd av det du skrev! Jag kan relatera väldigt mycket till känslorna du beskriver, jag är också ung mamma och har haft komplex som blev så otroligt mycket värre efter att jag fick mina barn. Jag har nu äntligen tagit tag i detta och varit på konsultation samt bokat operationstid i december.

Till dig Veronica81 - jag håller med ovanstående kommentarer om att du alltid kan prova och gå på en konsultation så du får prata, ventilera, ställa frågor och känna efter. Jag kan inte svara på din fråga då jag inte har opererat mig än, jag har fortfarande tankar som ”vågar jag, ska jag och är det värt det”. Men jag landar alltid i att det är det. Är väldigt nervös, orolig och förväntansfull.

Jag hoppas att du landar i ett beslut som känns bra för dig :) Lycka till!

Det är så otroligt skönt att man får höra att man inte är ensam, denna sida har betytt så mycket för mig! Gud så spännande! Vilket datum ska du opereras? jag har en preliminär operation i december och ska på konsultation nu på torsdag! Är också velig, både rädd och exalterad på samma gång haha!

Så spännande! Jag ska opereras den 14 december ser så mycket fram emot det men tiden går verkligen i snigelfart nu haha

Mellan01 wrote:

Så spännande! Jag ska opereras den 14 december ser så mycket fram emot det men tiden går verkligen i snigelfart nu haha

Men vad sjukt, jag har ett preliminärt opdatum den 14e december jag med haha!