Bröstförstoring nov 2007 - Citadellkliniken - Landskrona Peter Cosmo - anonym

Ända sedan mina bröst började växa har jag haft stora bröst. Så känns det i alla fall. Mina bröst var tubulära och slappa, och hade väldigt stora bröstvårtor, och jag var ALDRIG någonsin glad över dem. Under hela tonåren var jag lagd åt det rultiga hållet, men när jag kom upp i 20-årsåldern så blev jag magrare och tuttarna blev ännu tråkigare. Såg ut som jag hade ammat minst 30 ungar...

Så, äntligen, gav jag mig iväg på en konsultation. Jag hade hört talas om Citadellkliniken genom en kompis som fått sin operation via landstinget utförd där, så jag gick direkt till deras hemsida och bokade en tid hos Peter Cosmo. Jag fick direkt ett mycket gott intryck av honom. Han var noggrann och hade egna åsikter om vad som skulle bli bra: Ankarlyft, eftersom jag hade ett rejält häng, ta bort ca 100gram vävnad ur ena bröstet, och sedan lägga in två lika stora runda implantat. Vi provade några olika och fastnade för 275cc.

Tanken grodde över sommaren, men jag visste fortfarande inte säkert om jag verkligen skulle våga göra det. Glömde nästan bort det, men i början av november hände en del avgörande saker i mitt liv, och jag kände att det verkligen var dags att ta tag i detta, så jag ringde direkt och talade in ett meddelande på klinikens telefonsvarare (de hade inte öppnat än) och efter några timmar ringde sköterskan Kerstin upp. Dom hade pga ett återbud en op-tid redan om en och en halv vecka, och självklart skulle jag ta den!

Jag fick antibiotika utskrivet, och började förbereda mig. Så här i efterhand är jag väldigt glad att jag fick en tid så kort efter att jag bestäåmt mig, för jag hann verkligen inte överanalysera beslutet, samtidigt som jag hade haft gott om tid att bearbeta allt som sagts under konsultationen. Tidigt, tidigt en morgon tog jag tåget från Malmö till Landskrona, yr i bollen av trötthet och pirr. Promenerade till kliniken genom en park, kom dit, fick ett rum (med havsutsikt minsann!!) och en liten cocktail av lugnande. Fick träffa Peter en sista gång innan operationen, tog bilder, och in på rummet igen. Fick sedan en liten släng av panik: Skulle 275cc verkligen räcka? Jag ringde på sköterskan: "JAG MÅSTE FÅ PRATA MED DOKTORN IGEN!!!"

Han satt och pratade i telefon när jag kom in, han lugnade mig och sa, "vi kan lägga in precis hur mycket du vill, men 275 kommer att bli helt perfekt! Jajjamen!"

När jag sedan skulle bli sövd, så var jag helt lugn, och den OTROLIGT gulliga narkosläkaren (trodde han kände igen mig någonstans ifrån, vart bodde jag? Jaha, men då bor vi nästan grannar ju!) bad mig att tänka på något som jag såg fram emot, så såg jag en bild som jag sett hos en designer som jag praktiserat hos för flera år sedan: En tjej som stod på en svensk sommaräng, i en axelbandslös klänning av trikå. En sådan skulle jag ha om några månader!

Jag mådde otroligt bra efteråt. Alla andra säger att det första de gjorde var att lyfta på täcket och kolla, men jag frågade bara om allt gått bra, sen slocknade jag igen.

Min läkning gick lite så där, formen och storleken på tuttarna blev helt perfekt, men tyvärr så reagerade jag på suturen och fick stora varblåsor med fula ärr som resultat. Det gjorde ju inget, eftersom jag inte hade tänkt flasha dem ändå, och jag gick runt hela sommaren med mina tubtoppar och var hur nöjd som helst. Sista återbesöket blev försenat, så det var nästan ett år efter operationen som vi tog en sista titt på ärren, och Peter var inte nöjd, så han erbjöd mig en korrigering. Han var mycket noga med att fråga om jag också verkligen ville ha det korrigerat, eftersom det skulle innebära en till lång period av sårläkning, men jag tyckte att det var värt (jo tjena, jag behövde ju faktiskt inte betala ett öre utöver tågbiljetten!) så det blev en korrigering. Denna gång förminskade vi även vårtgårdarna.

Läkningen gick hur bra som helst, och vid det absolut sista återbesöket så tittade vi på före och efterbilder, och såg att ärrkorrigeringen hade lyft brösten ytterligare och gett ännu finare form. Denna gång hade jag fått tunanre ärr, som blektes snabbare också. Jag sa till honom att han är ett geni! Jag hade ALDRIG i min vildaste fanasi kunnat föreställa mig ett sådant här resultat med tanke på mina förutsättningar.

Idag är det snart 4 år sedan operationen, och jag är fortfarande helnöjd.