Bröstförstoring maj 2011 - Art Clinic - Uppsala Rickard Rylander - Fridayeverday

Efter många besök å försök till skrivningar kommer min berättelse.

Min dag började med att klockan ringde kl 5, efter som att det tar ett tag att åka till Uppsala hemifrån mig. Skulle även vara där till kl 9 så sömnen var inte den bästa den natten..

Sambon skjutsade fram mig för att sedan utföra lite ärenden medans jag opererades. Jag gick med stora steg emot kliniken.

Men det första som träffade mig var väntan i vänterummet. Hade inte tänkt igenom den delen av dagen riktigt. Det var där jag blev riktigt nervös. Efter en stund kom en sköterska som bad mig vänta lite till eftersom hon som opererades före mig hade precis blivit klar och var på väg in mot rummet. Jaha? Tack?

Sedan fick jag lugnande tabletter, de behövdes. Hade tankar om att bara gå därifrån men insåg att jag skulle ångra mig grovt om jag gjorde så. Sedan blev jag ledd till sängen och fick på mig den bekväma morronrocken och strumporna. Det värsta med hela dagen för mig var insättningen av kanylen. Jag har aldrig blivit opererad tidigare eller bedövad varken nersövd! Det var en upplevelse.

Tjejen som låg mittemot mig hade precis vaknat upp och berättade att det var ett helsike. Vad hade jag gjort för val! Tankarna gick på hel varv i huvudet på mig. Tjejen hade svårt att sova och så..

Kl 11 var det min tur. Richard kom och ritade på mig och kort därefter fick jag träffa narkosläkaren, fick göra lite konstiga rörelser för honom. Böja bak huvudet och räcka ut tungan...  Blev inledd till operationsalen därefter och blev nerlagd som Jesus på korset. Kort därefter hade jag det väldigt roligt. Såg hur narkosläkaren tryckte in spruta efter spruta i kanylen. 

-Va gör du? frågar jag

- Som jag sa nyss får du lite läkemedel för illamående och smärtstillande. Känner du ett obehag?

-Jasså? Nej de gör jag inte. Det är de jag tycker är konstigt. Jag ser spruta efter spruta bara försvinner! 

Han började att skratta. Sedan fick jag sömnmedlet.

- Nu känner du att dina ögonlock blir tunga.

Jag börja skratta och berättar att jag kände en avslappnande känsla i mina ben å de domnad bort i magen. 

Efter de vet jag inge mer. Vakna upp i sängen och känner förskräckt på överdelen av kroppen. HA JAG DRÖMT DETTA?! Var min tanke men icke! Jag hade ett tryck och sedan kände jag en förändring. 

När jag hade vaknat hade jag svårt att sova ut efter narkosen. Somnade av ett smärtstillande medel som jag fick. Annars var jag vaken och ville hem. Tjejen som låg där innan mig hade inte riktigt vaknat till ännu å jag åt före henne och gick före.

Men resan hem är ett kapitel för sig. Jävla bil! Innan jag for så såg jag till att allt var klart! Bensin och alla oljor. När jag ringde sambon och berättade att jag ville hem så skulle han komma och hämta mig på en gång, men kort därefter får jag ett samtal och hör att bilen är helt död.

Tur att han hade parkerat nära! Var bara att promenera. Efter många om och men fick vi starthjälp, för självklart hade vi inga kablar i bilen och dem 6 bilar vi stannade hade inte heller. Fick springa å köpa sedan va de bara att starta bilen med hjälp och fara hem.

Detta var nu 5 veckor sedan och jag är grymt nöjd med det jag har gjort. Det jag hoppas på nu är att känseln kommer tillbaka. Känner inte så mkt runt eller i bröstvårtorna. Men det har bara gått 5 veckor så jag hoppas fortfarande. Dem reagerar vid rörelse och huden kiklar. Det borde vara ett tecken att något possitivt händer. Jag hoppas men har inte för höga förutsättningar, isf att det inte skulle bli som föreställt.

Som sagt är jag nöjd över detta och kan inte förstå tanken jag hade när jag ville lämna vänterummet. Hade inte varit så nöjd som jag är just nu om jag hade gjort så. Nu är det bara att vänta och se slutresultatet.