Jag tror det är pga att alla spänningar släpper i kroppen, sen är de ju en stor omställning för både kropp och psyke... När jag vaknade upp direkt efter op så storgrät jag och kunde inte sluta, just då tyckte jag att jag va dum i huvet som gick igenom de helvetet för ett par bröst (jag hade vääldigt ont första veckan), men sen när jag tittade på dom mer och mer så började jag älska mina nya vänner och började må bättre. Så ja, jag kan tänka mig att de e pga spänningar, lycka och samtidigt ens psyke som spelar än ett spratt :)

Antagligen massor av orsaker. Jag var verkligen deppig i nästan en månad efter. Mycket tankar varför jag utsatte min helt friska kropp för något så farligt, tänk om jag inte vaknat ut narkosen - stackars mina barn och min man, det här går ju helt emot mina värderingar, vad ska alla andra säga.... ja du förstår. Massor av negativa tankar. Sedan var jag helt chockad över smärtan och hur stora de blev. Jag la in 440 och hade en a kupa innan. Våga knappt titta mina nya monster. Sen rör man ju inte så mycket på sig i början. Jag satt mest still, var så trött så trött, frös och åt mycket. De ser ju inte särskilt naturliga ut i början heller. Nu har det gått 6 veckor och jag promenerar nästan varje dag och ska börja styrketräna igen på måndag. När jag började röra på mig igen så vände humöret direkt!! Har hört att man reagerar olika starkt på narkos och mediciner men vet inte mycket om det.

Många saker. Medicinerna man tar kan påverka. Sen är det en mental omställning. Ena stunden har man inga bröst för att i nästa stund sitter det två cementbollar där. Hjärnan hänger inte med. Det tar tid. Det är bra om man kan vara beredd på det (nu måste det absolut inte bli så alls. Jag har inte mått dåligt över mina) så man inte blir överraskad.