Bröstlyft - Ankarlyft jan 2017 - Estetisk Kirurgi & Hälsa - Ockelbo Eya Le Wartie (fd Eija Olsson) - Jonecca

Tisdag 24 april, så var dagen D kommen. Jag klev upp ur sängen på morgonen och gjorde iordning dottern för dagis, tog min packade väska och lät maken köra mig mot Ockelbo till samma klinik som jag gjorde min första förstoring på.

Väl framme klev jag nervöst ut ur bilen och det var en skakig tjej som faktiskt var onormalt nervös med tanke på att jag gjort en förstoring tidigare. Men den här gången kände jag mig självisk, jag har ju numera en dotter att ta hand om och tänka på och att utsätta sig för narkos var väl inte det ultimata kände jag.

Inne i kliniken öppnar en liten sköterska dörren och hälsar mig välkommen och ber mig sätta mig i väntrummet på att en annan sköterska skulle komma. Oj nu var jag nervös, kl var 09.15 och jag hade tid kl 09.30. Då kom Elin, världens trevligaste undersköterska fram och hälsade, tog mina uppgifter och gav mig en liten blå mugg med en massa piller i, en mot illamående, 2 lugnande, 2 panodil och en morfintablett. Tjoff så svalde jag dem och följde med maken in till min säng i de rum jag senare skulle dela med 2 andra som fortfarande inte kommit.

Eftersom jag skulle göra ett lyft och en förstoring samt plocka ut de implantat på 375 cc koksalt som jag haft sedan sju år tillbaka så visste jag att den här gången skulle det vara mer ärr som skulle läka ihop. Jag fick gå in till Eijas kontor (samma rum där konsultationerna äger rum) som är ganska så omordernt och sparsmakat inrett, men ändå finns det allra nödvändigaste. Eija är proffsig, noggrann och duktig så jag har stort förtroende för henne som kirurg, jag känner MÅNGA som opererats av henne samt att jag tidigare har blivit det själv.

Efter alla ritningar på mina bröst insåg jag nog för första gången att jag visst hade hängbröst, har aldrig tyckt det själv men oj så det hängde, se förebild!

Strax därefter gick jag in på mitt rum igen och pussade hej då till maken som skulle hemåt för att jobba och ta hand om vår dotter, han önskade lycka till och for iväg. Oj, nu kände jag mig plötsligt helt ensam i hela världen!?!

Då kom narkosläkare Bosse in, en väldigt duktig läkare enligt många säkra källor (min storasyster är narkossjuksyster och har jobbat med honom). Han var lugn och sansad och frågade om jag var nervös vilket jag bekräftade. Helt normalt förklarade Bosse och bad mig följa med in till operationssalen efter att ha fått besvara en del frågor.

Inne i operationssalen får man lägga sig på rygg med en handduk över sig, lite som jesus på korses för att armarna ligger rakt ut och bäddas in med lätta band som försluter filtarna. Sen förklarade Bosse för mig att det var dags för frukost :o) man är ju hysteriskt hungrig efter att ha fastat sedan kl 18 kvällen innan. Jag skrattade och tackade lite lätt för narkosen och skämtade med Tina och Monica (sjuksköterska och vårdbiträde) som jag känner sedan tidigare sen minns jag inget mer...

Vaknade i mitt rum i den säng jag tidigare suttit och pratat med Bosse i, ont och omtöcknad med smått förvirrad min såg jag sängarna bredvid mig... där låg två supertrevliga tjejer. En kom ifrån min födelseort och en bodde strax utanför den ort jag idag bor på, oj vad trevligt vi hade. De hade båda gjort förstoringar :-) jag var ensam om lyftet i vårt rum.

Sen började det göra ont och det blev dags för mina kamrater att opereras, en efter en rullades de ut för att rullas tillbaka och lyftas in i sina sängar ont och ajandes precis som jag.

Vi peppade varandra och eftersom jag har lite erfarenhet från förr förklarade jag snabbt at smärtan klingar av för varje minut, varje timme, varje dag så blir allt lättare, bättre och mer bekvämt. Sen kom Tina in med mina gamla implantat och jag gjorde ett besök på toaletten då jag blivit kissnödig av pärondryck och vatten.

Sen när jag tog morfintabletterna jaaa då börjades det igen... jag började kräkas precis som förra gången, urk! Så likt då får jag sitta här nu andra dagen efter operation med hög smärta utan morfin då jag inte får behålla vare sig medicin eller mat. Då är det bättre att jag åtminstone får behålla mat och ipren i alla fall.

Jag har äntligen kommit hem från min mamma då jag valde att bo två nätter hos henne (jag sov alltså inte kvar på kliniken då jag har mamma i närheten av den) och med en storasyster tillika narkossköterska i grannhuset.

Ni får själva skåda före och efter så återkommer jag med fler bilder när svullnad och stygn är borta.

Vill lägga till ett avsnitt i min opberättelse eftersom jag fick komplikationer efter min operation. Jag upptäckte att jag blev varm och fick rodnad på brösten, sen i kryssärret luckrades såret upp och jag varade. Där suturerna kröp ur började det pysa ut var. Jag kände mig svimfärdig och svag och insåg att jag var tvungen att kontakta kliniken som genast såg till att jag fick komma. De tog snabbt en odling som skickades iväg och man kunde konstatera att jag var känslig på tejpen och att jag fått en infektion (inte helt ovanligt i kryssärret vid ett ankarlyft). De skrev ut Dalacin till mig, ett antibiotika som är bredare än ett vanligt antibiotikum samt att de är hudläkande. Efter halva kuren insåg jag att det var krutpiller och jag mådde bättre och såren läkte lugnt och fint.

Fick komma på återbesök då kuren var uppäten samt att de vill kolla att jag läkte fint. Eija tog allt på allvar och eftersom hon befann sig på semester under tiden jag hade infektion höll hon konstant dialog med sköterskan på kliniken, tack fina ni! Nu mår jag bra och ärren läker fint. Jag lägger ut bild sen på ett färdigt resultat.

Till er där ute, behöver ni en förstoring och tänk er noga för om ni gör den innan ert barnafödande! Hade jag inte gjort min förstoring innan hade jag inte behövt göra lyftet sedan.

Lycka till alla fina själar där ute och lyssna på ert inre, det är ni som ska bära och leva med dessa implantat!

KRAM