Jag ska också "gömma" lite. Känner inget behov av att berätta för världen. Frågar någon så absolut. Jag har en jättestoppad BH som jag har på mig ibland och inte är det någon som säger de dagarna "Vad stora dina bröst ser ut idag".

uppsalatjej wrote:

Liv och Flisan69! Tack för era tankar och råd! Jag tog faktiskt modet till mig och berättade för min mamma igår, och OM jag har oroat mig i onödan! Hon var/är så stöttande och världens finaste så jag är så lycklig att jag berättade och inte höll detta inne nåt mer. Hon är själv intensivvårdssjuksköterska så jag ville egentligen innerst inne inte göra det här utan henne vid min sida. Men ja, jag var helt list som trodde att in skulle vara anti det här och säga att jag inte fick! Mitt råd till er som läser detta och känner igen sig i mitt föregående inlägg, så var ärlig och öppen! Du kan ha fel ( jag vet det nu) och det är så skönt att ha sina föräldrars stöd (iaf när man är lite yngre).

 

Härligt att det blev så bra.. jag fick samma respons från min kära mor.

En mammas omtanke är nog guld värd oavstt ålder!

Lycka till!

Harley wrote:

Min mamma visste innan att jag hade problem med brösten, vi kan prata om allt tillsammans. Så när jag blev godkänd ringde jag henne och jublade :) På op-dagen kom hon till sjukhuset när jag hade vaknat och satt vid min sida tillsammans med min sambo i flera timmar. Jag vägrade sova över (både jag och min sambo har svårt för sjukhus, han har tyvärr förlorat båda sina föräldrar) men sköterskan ville inte släppa hem mig. Då fick mamma nog och såg till så jag fick åka hem, vi bor dessutom 5 min från sjukhuset om nåt skulle hända. Bra att ha en envis mamma :) De som fortfarande funderar på om de vågar berätta, våga! Jag tror nog de alla mammor vill veta om deras barn ska opereras. Lider med dom som har föräldrar som motsätter sig, är man vuxen bestämmer man själv över sig och sin kropp.

 

Elr hur? Man ska inte reta upp en evis mamma! ;)