Bröstförstoring mar 2014 - Citadellkliniken - Landskrona Tuve Mårtensson - Duenna

Jag säger väl som alla andra: äntligen min tur att skriva en operationsberättelse! Varning för en lååång sådan, men väldigt positiv.

Natten till måndagen den sjuttonde mars sov jag förvånansvärt bra. Gick upp halv åtta, tog en dusch och packade ihop det jag skulle ha med mig till kliniken. Väckte sambon som piggt skuttade upp (han vet hur mycket jag avskyr stress och hur dålig jag är på att hantera det) och tillsammans gick vi ut en runda med vår hund.

Väl på tåget mot Landskrona trodde jag att nervositeten skulle slå till, men jag kände mig fortfarande väldigt lugn. Det kändes inte på riktigt, jag kunde inte riktigt förstå att det faktiskt var min tur nu. På bussen mot Rådhustorget inbillade jag mig att alla visste vad jag skulle göra och jag kände mig extremt uttittad. Kan ha varit pga min knallrosa mjukisdress, dock. Haha!

Jag skulle vara på plats kl tio för att få duscha och få dropp. Blev jätteglad över mitt rum, det såg exakt ut som på alla bilder man har sett här. Hela Citadellkliniken är otroligt stilrent inredd och ligger belägen på en så himla vacker plats. Efter duschen och ombytet gav Maarit mig dropp, vilket gick förvånansvärt bra och smärtfritt.

Min sambo stannade hos mig i ett par timmar och sedan väntade jag ensam i resterande timmar. De trodde först att jag skulle få opereras cirka kl 14.00 men pga att någon operation tog längre tid än de hade beräknat (vilket är helt okej för mig, bara bra att veta att kirurgen tar ordentlig tid på sig med varje patient) blev det senarelagt. Jag fick den lugnande shoten (som smakade hemskt) samt en drös piller av sköterskan Maarit kl 14.30. Låg därefter och tittade på TV när jag plötsligt kände hur TVn började bli suddig. För en tjej som inte har druckit alkohol på ett halvår var detta en konstig känsla, haha. Spelade in en video som jag skickade till min bästa vän där jag bl.a. sa "Och sköterskan sa att jag kanske kunde bli lugn av shoten och att jag kunde ta en liten powernap... FUCK NO, jag ska njuta av detta!" hahaha. Rolig video att titta på såhär i efterhand.

15.35 kom Tuve och Maarit in i mitt rum och sa att det var min tur. Då låg jag och halvslumrade men minns att jag genast kände mig pigg och alert. Skuttade nerför trapporna till Tuves rum där jag blev ritad på och vi dubbelkollade vilket implantat jag valt ännu en gång. Mentor Siltex 375 cc mp+ bestämde vi. Jag frågade även honom om det gick att göra något åt mina lite sneda bröstvårtor eller om de skulle förbli lika sneda. Han försäkrade mig om att han skulle göra allt han kunde för att få dom att bli så jämna han kunde, och jag litade på honom till fullo (som med allt annat), han är verkligen en fantastiskt förtroendeingivande man vilket känns så himla bra.

Därefter följde Tuve mig till operationssalen och presenterade mig för två sjuksköterskor därinne. Den ena minns jag som Patrik (narkossjuksköterska) men kvinnan minns jag tyvärr inte vem hon var. Jag fick ta av mig morgonrocken och tofflorna och lägga mig på britsen med armarna rakt utåt. I mitt huvud snurrade bara "åh fyfan i helvete nu jävlar gör jag detta!" typ. Haha! När jag blir nervös blir jag extra snackig och nu var inte ett undantag. "Alltsåååå jag har hört att det ska vara jättekallt härinne men här är ju inte jättekallt gud vad skönt men varför säger alla att det är jättekallt jag tycker inte alls att det är så kallt men shit nu ska jag opereras kan man ångra sig nä jag vill inte ångra mig, heheeee....." - typ. Ursäktade mig med "oj förlåt, när jag blir nervös blir jag väldigt pratig..." varpå den kvinnliga sköterskan sa "det behöver du inte vara" och jag då frågade "vilket, nervös eller pratig?". "Nervös..." svarade hon och jag såg hur Patrik fnissade till. Frågadeom jag skulle behöva få något mer stick och då sa hon att jag skulle vara en nåldyna (pga all lokalbedövning) men att detta skulle ske när jag var sövd och inte skulle kännas minsta lila. Patrik sprutade sedan in det de kallade för "champagneyrseln" eller något liknande, jag frågade hur lång tid det brukade ta och han sa cirka 15 sekunder. Låg och väntade, sa "nä, det funkar nog inte på mig!" när det plötsligt kändes som att jag flöt. "Okej........ Jag vill vara vaken så länge som möjligt. Okej? Söv inte mig än... Inte riktigt än..." och de bara skrattade. Patrik bad mig ta tre djupa andetag av syrgasen och jag frågade om den skulle smaka eller lukta illa, vilket han försäkrade mig om att den inte gjorde. "Det är som vanlig luft, du behöver inte oroa dig alls". Efter tre andetag kände jag mig som vanligt, sa "nä, detta verkar inte funka på mig, ni får göra något annat" varpå den kvinnliga sköterskan sa "sov gott XXX, så ses vi alldeles snart igen". 

Nästa jag minns är att en sköterska (jag tror att hon var blond och långhårig) väckte mig och sa att jag hade sovit ganska länge. Kollade och klämde på mina bröst och utbrast "AH, de är perfekta! Är dom inte bra? Jag tror att dom är bra! De ser inte alls för stora ut. Jag ville inte ha för stora! GUD jag har inte det minsta ont. När börjar man få ont?" och min pladdermun var igång igen. Minns att sköterskan sa att de alla tyckte att jag hade gjort ett utmärkt val av storlek och att de var jättefina. Därefter rullade de in mig på rummet, men det minns jag ingenting av.

Inne på rummet väckte de mig igen, hjälpte mig till toaletten (jag hade berättat att jag ofta får blodtrycksfall och därför var de extra noggranna med mig direkt efter uppvaket vilket jag är så glad för) och sa sedan att jag borde vila lite, vilket jag inte höll med om haha. Tvingade mig själv att vara vaken och ringde min sambo direkt. Jag minns inte mycket av samtalet, men jag var tydligen överlycklig och pratade om hur glad jag var att detta ar gjort, att jag inte kände någon smärta alls och att jag vile att han skulle komma nununu. Jag bad honom även ringa mina föräldrar och mina tre bästa vänner, vilket han gjorde.

Cirka halv sju (alltså en halvtimme efter att jag väcktes) kom Tuve in och pratade med mig. Jag fick en konstig känsla och blev rädd att något inte hade gått rätt till (eftersom att jag dessutom sov längre än jag "skulle gjort"). Han sa att han hade testat med implantaten vi valt men att det inte kändes helt 100. Därför plockade han ut dom och testade istället med samma (Mentor 375 mp+) men i släta istället för texturerade, och kände sig mycket mer nöjd med utseendet på dessa. Jag blev överlycklig (då jag den senaste veckan funderat alltmer på släta men inte ville ändra mig i sista sekund) och så glad över att ha en perfektionist till kirurg. När han först började prata var jag rädd att han skulle säga att han bytt implantatmärke eller att han hade behövt gå in via bröstvecket, men nej. Han sa "men då var det säkert meningen att du skulle ha släta, helt enkelt!" när jag berättade om senaste veckans funderingar.

På kvällen kom först min sambo och hans kompis (det låter udda, men det är det inte - jag är som en av grabbarna med honom haha) och sen kom även mina fina föräldrar. Jag hade inte det minsta lilla ont men fick ändå hela dosen smärtstillande inför natten då de trodde att det kanske kunde komma att göra mer ont då. Men, icke!

Sedan operationen har jag tagit alvedon ett par gånger/dag och hela dosen (alvedon, celebra + oxynorm) sent på kvällen inför natten. Idag har jag slutat helt (även med alvedonen) och lär inte behöva ta mer smärtstillande alls. Har inte haft någon smärta whatsoever, det lilla jag har känt har varit som en lätt träningsvärk i övre delen av magen. Bhn och bröstbandet känns inte heller som någon tortyr, det enda är att det kliar litegrann under bröstbandet men det överlever jag. Är ute och går kortare promenader några gånger/dag och stretchar överkroppen då och då. Man kan alltså genomgå en sådan här stor operation utan att känna någon märkbar smärta och jag tror att mycket hänger på ens inställning. Alla på Citadell berömde mig för hur pigg, glad och lycklig jag var hela tiden och sköterskan Maarit sade dagen efter "ja, men, XXX, du sa ju att du var bestämd från början på att inte ha ont och det tror jag har hjälpt dig!" och jag håller fullständigt med. Självklart kan man inte tänka bort all smärta, men en del. När jag fick se mina bröst utan bh och band ville jag bara gråta av glädje (vilket jag redan hade gjort flera gånger under kvällen och natten) pga resultatet. Mina bröstvårtor är nästintill identiska och storleken på brösten känns perfekt. Nästan lite liten - men det var exakt det jag var ute efter.

Pappa kom och hämtade mig strax efter åtta på morgonen och jag lämnade Citadellkliniken för den här gången. Återbesök på måndag, vilket jag ser fram emot.

Nu längtar jag bara efter att brösten ska mjukna till och bli mina (samt efter att träna, ååååh gymmet!). Jag älskar dom redan och är så tacksam för det arbete Tuve har gjort. Jag mejlade honom natten mellan tisdag och onsdag med några funderingar jag hade och han svarade tidigt onsdag morgon. Så himla bra.

Hoppas att någon orkade läsa allt, haha. Jag lever fortfarande i ett lyckorus och är så himla stolt och glad över mig själv och hela situationen.