Skönt att se att man inte är ensam om att inte vilja ha barn för det känns verkligen som att man är det för det mesta.

Själv började jag säga att jag inte ville ha barn redan när jag var 3 år gammal vilket kanske inte är så vanligt. Jag har sedan dess fått höra att vänta tills du blir äldre så får du se. Absolut ingenting har ändrats och kommer aldrig att göra det, jag vet det till 10000000000% men ingen annan fattar det. Jag vill inte ha barn av flera anledningar.

Den största anledningen är att jag är livrädd för att ha barn. Här brukar folk missupfatta mig rejält och säga men det gör faktiskt inte så himla ont som många säger och det är över på nolltid och så värt det. Jag är inte ett dugg rädd för smärta, inte ett dugg rädd för själva födandet. Det jag är rädd för är att HA ett barn, rädd för smärtan det orsakar att förlora ett barn. Min lillasyster dog nämligen liggandes bredvid mig när jag var 3 år gammal och sedan dog min andra lillasyster när jag var 6 år gammal. Båda fortfarande spädbarn. Jag har annars förutom det förlorat väldigt många i mitt liv som jag älskat. Jag skulle aldrig stå ut med tanken på att det skulle kunna hända mitt barn, för om jag skulle få ett barn skulle jag ju älska det över allt annat. I typ hela min släkt i flera generationer har så gott som alla förlorat ett spädbarn, verkar vara någon jäkla förbannelse eller något så jag VET att det skulle hända mig med.  Jag skulle helt enkelt bli totalt psykiskt sjuk av all oro hela tiden över att det skulle hända barnet något och det vore inte en sund miljö för varken mig, barnet eller barnets pappa att leva i. Jag är redan nu helt galet nojig över min hund och konstant livrädd för att det ska hända honom något och har ibland rent av ångrat att jag skaffat honom för att jag inte vet vad jag ska ta mig till när han blir för gammal... Det gör så fruktansvärt ont att behöva förklara denna anledning gång på gång på gång till folk som bara vägrar fatta hur det känns och tycker att äh du måste väl skaffa barn i alla fall och inte kan fatta att denna rädsla är större än allt annat i världen för mig utan de tror att jag bara inte är mogen än (är 25) och försöker övertyga mig om att de helt säkert vet att jag kommer ändra mig med tiden. Har jag inte ändrat mig på 22 år lär jag inte göra det nu heller, det som har hänt har hänt och det kan inte ändras, vilket innebär att min rädsla aldrig kan försvinna heller.

En annan anledning är att jag helt enkelt inte är villig att offra det enda liv jag egentligen vet att jag har för någon annan. Jag trivs med att resa, göra vad jag vill när jag vill, sitta hela dagarna och spela spel när jag känner för det, ha sex var jag vill och när jag vill, sova precis så länge som jag känner för det och allmänt leva MITT liv så som jag vill och njuta av det. Min egen uppväxt har varit fruktansvärd av många olika anledningar och jag känner att nu när jag makten och möjligheten att göra mitt liv så njutbart jag bara kan och kompensera för allt så vill jag också göra det, jag tycker att jag FÖRTJÄNAR det. Hund är precis så mycket ansvar som jag är villig att ta och givande nog. Jag älskar den håriga lilla saken oändligt och får precis lika mycket kärlek tillbaks så jag är nöjd och glad utan barn.

En tredje anledning är att jag har haft den galna turen att hitta en sambo som inte heller vill ha barn. Han hatar helt enkelt barn och är ännu mer bekväm i sin nuvarande livsstil än vad jag är så han vill knappast ge upp det. Och det trivs jag aldelles utmärktmed. Själv så jobbar jag med barn så jag får precis så mycket som jag orkar med (eller mer) av dem. Jag får en massa roligheter med dem men slipper den paralyserande rädslan över att själv vara förälder och på fritiden kan jag göra precis vad jag vill.

En fjärde anledning är att jag tycker att världen har blivit helt sjuk och att jag inte tror att det är speciellt bra liv man längre kan ha så himla länge till. Jorden är överbefolkad och allt håller på att bli förstört. En sån värld vill jag inte sätta ett barn till.

Jag tycker alltså att problemet inte ligger hos oss som inte vill ha barn utan hos alla idioter som inte kan låta oss vara ifred och som inte fattar att det är var och ens val. Vad fan gör det för skillnad för dem om jag skaffar barn eller ej? Det är faktiskt ett VAL om man ska skaffa ett barn men de flesta människor verkar tycka att det är ett måste, en självklarhet. Mig kommer de då aldrig att lyckas tvinga även om jag är så sjukt trött på att ständigt dras in i den situationen (blir extra mycket så när man jobbar med barn, alla förutsätter då att man ska ha dem själv). Stå på er tjejer, ni har rätt att bestämma över era egna liv!

Jag känner precis likadant !

Har fått höra att jag är dum i huvudet för att jag inte vill ha barn. Det är det livet går ut på !!

Tycker personligen att andra är dumma i huvudet som inte fattar att det finns gott om andra saker att leva för här i livet än barn. I så fall är det dom som har tomma tragiska liv och jag tycker synd om dem ifall de inte ser att det finns någon annan mening med livet. Jag personligen har aldrig någonsin tråkigt, trivs jättebra med min livsstil och egentligen hade jag ärligt talat helst velat att jag kunde slippa jobba för jag har faktiskt så många intressen här i livet att jag inte ens kan hinna med allt ens då jag är helt ledig, för att inte tala om när jag jobbar. Hur skulle det då vara om jag dessutom hade barn? Hade ju aldrig varit lycklig om jag inte fått någon tid för mig själv med att ägna mig om sådant som jag tycker om och finner meningsfullt och allmänt mår bra av. Barn med en deppig olycklig mamma hade ju inte heller varit lyckliga barn! Det är ju ingen som reagerar konstigt när någon bestämmer sig för att skaffa barn, borde vara likadant när någon bestämmer sig för att inte skaffa det! Alla är vi ju individer och måste ju få tycka och tänka och känna som vi vill utan att bli idiotförklarade för det. Vi har ju uppenbarligen tänkt genom detta noga, det är inte bara något omoget barnsligt infall, så jag fattar inte varför folk helt enkelt inte kan visa en samma respekt för ens val som de visar andra för deras val.

Håller med dig! Inte för att jag har så många intressen så jag knappt hinner med haha. Men jag förstår vad du menar.

Själv har jag planer på att resa till släkten i Usa och kanske tom bosätta mig där. 

Funderar mkt på att plugga. Har inte ens skaffat en katt som jag verkligen velat ha hur länge som helst bara för jag vet

inte vart i världen jag hamnar om några år.

Nu är man singel igen också, jag kanske även hittar en kille som inte heller vill ha barn. Det hade varit det ultimata !

Leva för varandra och bara vara. 

Har två ensamstående systrar, ingen hit det heller. Tvillingsyrran fick sin första när hon var 18 hon har två redan :S iih

Vad är det för intressen du har? :) 

Det handlar väl mest om att jag är lättunderhållen och intresserad av det mesta. Jag undersöker alltid en massa nya saker hela tiden och ger det mesta en chans, så det blir ganska mycket att sysselsätta mig. Största intressena som jag lägger mest tid på är väl annars spel, böcker, film, serier, resor, shopping, hunden (långhårig sak som kräver mkt skötsel), finns alltid saker att göra på landet, matlagning och bakning, umgås, promenera, åka segway...ja alltså jag skulle egentligen kunna göra listan hur lång som helst till den grad att det nästan blir fånigt. Tar man bara spel så finns det egentligen så pass mycket som jag gillar och skulle vilja spela att jag skulle kunna göra bara det för resten av mitt liv och ändå inte få tråkigt! Har nämligen ingått ett avtal med mig själv om att aldrig ha tråkigt när jag kan påverka det, på min fritid vill säga, för jag redan har haft ett så tråkigt liv och jag har levt enligt den principen i många år nu och det funkar prima ;)

Var inte rädd för att testa på nya grejer! Man måste vara ganska öppensinnad men man kommer på att det finns väldigt mycket mer intressant här i världen än man någonsin kunnat tro innan man testat!

Intressant tråd! :)

Jag har nog alltid sett mig själv som att jag kommer bli en mamma en dag, ända sen jag var liten. Vilket jag tror är ganska vanligt eftersom man leker "mamma, pappa, barn" på dagis liksom. Jag tror iförsig att de flesta människorna har någon slags drift i sig att skaffa barn, för utan den skulle ju jordens befolkning dö ut. Men bara för att "de flesta" har det betyder det så klart inte att ALLA har det och att de som INTE har det har fel!

Min syster t.ex. hon har ALDRIG velat ha barn. Aldrig i hela sitt liv. Hon fyller 30 nu i sommar och hon är fortfarande lika säker som alltid att hon inte vill ha barn. Hon säger det nu och då. Vi har en brorson som är världens sötaste! Och både hon och jag älskar honom hur mycket som helst! Men när han har varit på besök en hel dag och sen åkt hem suckar hon ofta högt att vad skönt att hon slipper ta hand om honom 24/7 iaf! Han är jättegullig och snäll och söt, men jag förstår vad hon menar. För det är verkligen ett jobb att ta hand om en unge... som tur är så är min bror inte ensamstående pappa utan han har ju sin fästmö (brorsonens mamma). Kan knappt föreställa mig hur hemskt jobbigt det måste vara att ta hand om ett barn ENSAM. Att bli ensamstående mamma är min värsta mardröm tror jag...

Men en sak jag har känt mig väldigt självisk över är det här med amning och barnafödande. Jag vet redan nu att om jag får barn någon gång, då kommer jag inte att amma barnet. Jag hatar mina bröst som de är nu, jag vill inte förstöra dem igen genom amning. Jag vägrar göra det! Ser inte alls tjusningen i att amma då barnen klarar sig precis lika bra på bröstmjölksersättning liksom. Sen det här med att FÖDA barnet... jag vill verkligen inte föda barn. Alltså det är något jag knappt kan föreställa mig hur det måste vara. Jag är både rädd för den fruktansvärda smärtan och även för hur min kropp kommer påverkas och bli förstörd av att föda ett barn. Även om man föder med kejsarsnitt så förstör man ju kroppen. Då får man ärr och bristningar får man ändå osv.

Jag kanske är sjukt självisk som tänker så, men jag vill kunna ha en så fin kropp så länge jag kan. Men eftersom jag ändå på något sätt tror att jag vill ha barn i framtiden (lååååååångt i framtiden) så finns ju faktiskt alternativet med adoption! :) Eller också kanske jag känner att det är värt att bli gravid och att gå igenom allt det där för barn. Vem vet. Amning är jag iaf säker på att jag inte vill göra.

Men jag blir faktiskt jättestressad ibland, för jag är 22 nu och jag har inte ens pojkvän. Jag har tusen saker jag vill hinna göra i livet innan jag får barn. Och det stressar mig för samtidigt vill jag inte vara för gammal heller när jag får barn om jag får det. Tror det är samhället som stressar en så. Man ska liksom ha allt. Man ska ha den perfekta karriären, den perfekta pojkvännen, det perfekta huset och så ska man dessutom hinna bli mamma när man fortfarande är ung. Hur ska man hinna allt det??? Jag ser hur många runtomkring mig i min egen ålder gifter sig och skaffar barn, för mig är det helt overkligt. Jag känner mig ABSOLUT inte mogen att varken gifta mig eller skaffa barn så jag kan inte förstå hur man kan vara det när man är så ung...

Min faster fick sitt första (och enda) barn när hon var 40. De hade försökt tidigare men det gick inte, så de gav upp flyttade utomlands och levde livet. Sen vips blev hon gravid! :) Så kanske dumt att jag är så stressad nu när jag bara är 22 redan. ;P

Zucchini:  Biologiskt sätt finns det generellt hos människan en dift att vilja skaffa barn, handlar om artens överlevnad. Det är därför vi också har en sexuell drift och varför sex är skönt.. annars hade vi aldrig haft sex :P

Men inte alla får den driften att vilja ha barn, finns också de människor som saknar sexuell drift, beräknat 1% av jordens befolkning är asexuella, de upplever inga kåthetskänslor, ingen drift att vilja ha sex, ser inte sex som något skönt.

Men vår värld har alltid nästan handlat om bilden man, kvinna och barn.. och denna normen ska följas. Idag böjs ju den normen allt mer, familjer kan se olika ut.

Men något som fortfarande förväntas är att du som kvinna ska vilja ha barn. Du behöver inte leva i normen att vilja va hemmafru, accepterat att en kvinna vill ha karriär. Men att skaffa barn är fortfarande ett koncept som förväntas att en kvinna vill.

När jag säger jag inte vill ha barn får jag höra "du kommer ändra dig längre fram" då svarar jag bara "kommer du också ändra dig då och inte vilja? Du vet att du vill ha barn, jag vet att jag inte vill.. varför är min känsla mindre osäker än din.. hur kan du veta mer vad du vill i din framtid än vad jag vill bara för att du har så kallat rätt svar."

Får spel lixom.. och folk kan få chockade miner och kolla på en som man är kriminell när man säger man inte vill ha barn. Och så måste man motivera och förklara varför man inte vill..på min arbetsplats så va det ju så jävla stora diskussioner i personalrummet och jag fick förklara så mycket varför jag inte ville.

Jag ägnade inte den tiden åt så mycket att försvara mig.. jag såg det mer som att jag ville föklara för dem varför ska jag ens behöva försvara mig? Varför motsäger man inte när en tjej säger "jag vill ha barn i framtiden" hur kan hon va säker på det?

Jag ville få dem att undra varför dem blir så chockade över mitt svar att inte vilja.. vad är problemet lixom :P

Och jag tänker inte bråka eller försvara.. bättre man försöker öppna folk ögon.. på så sätt utvecklas synsätten i världen ju :P

Jag kan inte heller förstå hur vissa människor kan vara så trångsynta... Kanske för att jag har blivit uppfostrad med att jag inte får få barn typ. xD HAahaha! Nämen min mamma ser mig som lilla minstingen och hon vill inte ens att jag ska ha pojkvän så hon säger hela tiden att jag inte ska få barn (för det innebär ju att jag måste vara med en kille först) osv. Hon menar väl nu då, antar att hon inte menar att jag ALDRIG får skaffa barn under hela livet. :P Hon vill iaf att jag väntar mååånga år till innan jag får barn, och det får jag höra rätt ofta. Men då blir jag sur istället och säger att jag får bli gravid imorgon om jag skulle vilja! Mitt val! :P

Sen har jag ju hört syrran tjata om hur hon AAAAAAAAALDRIG ska få barn sen jag var nyfödd typ. :P Så för mig känns det inte alls konstigt att vissa inte vill ha barn, så jag kan inte alls förstå de som inte kan förstå er, om ni förstår mig nu. ^^ Haha vilken knäpp mening det blev nu. :P Men ni kanske fattar. ^^

Jag tror jag vill ha barn i framtiden, om många år, om jag hittar rätt kille, för jag vägrar vara ensamstående mamma. Vissa har ju så stark drift att vilja ha barn att de väljer att inseminera sig trots att de är singlar liksom. Det skulle jag aldrig göra. OM jag får barn ska det vara i framtiden när jag hittat min drömprins, har bra och stabilt jobb och inkomst och bor någonstans bra och känner att jag fått leva klart livet typ. HAHAHA! Gud vad tragiskt! :P Låter som om man dör när man får barn... men ibland känns det så för mig. :P För jag tänker som er som inte vill ha barn också. Mitt liv ska ju liksom handla om MIG på nåt sätt, inte om att ta hand om någon annan... och sen har jag också tänkt att tänk om det fruktansvärda händer och man får ett handikappat eller utvecklingsstört barn... då tar man inte bara hand om det i 18 år, nej då måste man ta hand om det resten av ens liv........

de där har jag med tänkt , jag kan inte se mig som en förälder om ni kände mig skulle ni förstå , en stora syster kan ja va till andra man kan ha då och då ,men jag tänker såhär att tänk om de händer barnet nåt , dom bråkar förstör saker , åker in på anstalt , slår mig eller sina lille brorsor elelr syrror om dom har , vad gör jag dÅ? ska jag ta itu med det ensam? ja tänk ..mer än hälften av alla skiljer sig och gör slut. tänk om jag står där ensam med barn som skriker åt mig , ja dom blir stora man ska ha ansvar för dom tills dom blir myndiga och sen e det lätt att man inte ens då kan släppa taget , man känner ansvar och får dåligt samvete om dom blir bråkiga , tänker jag gjorde nåt fel uppfostra dom dåligt. man får skuld känslor fast man ska ju inte ha de men ändå ..de kan bli så. det e flera som skaffat barn min kompis fick en när hon va 15 och ett halvt , hon ville itne göra abort för hon va emot det., men då tänker ja såhär , hellre abort än att ha ett så stort ansvar över en annan att man jämt oroar sig? min brorsa va inte lätt när han kom upp i tonåren försvann på nätterna , ska jag sitta ensam hemma och oroa mig för att mitt barn blivit nerslagen ? ska jag få ta emot alla bråk? de blir lätt de ,

dom e söta när dom e mindre men sen då efter de ? och även när dom e små , man får inte sova. de e en sak till , ni får se ner på mig , tk jag e dum och larvig men jag vill inte bli tjock. jag vet det varar bara 9 månader men jag trivs inte , och tänk vad ont de gör en del föder i 6 timmar. de e inte de lättaste och sen efter de , blir man uttöjd där nere liksom , sexlivet förstort. eller inte förstört men de kan ju bli lite försämrat. de e inte nån stor sak men ändå. de som får mig att tänka att jag vill ha barn e att min generation tar slut :( jag vill ju att nån ska ärva efter mig , se efter min plats när jag dör och ta hand om mig när jag blir äldre. men då blir ja ensam om jag inte hittat bra kompisar eller en bra man jag kan hålla ihop med ..men sen tänker jag med att de skulle kännas bra att ha nån som ser upp till en , men man kan ju ha en brors son , brors dotter eller vad som helst. de finns ju kusin barn med och lådsas barn om den man blir ihop med har barn. fast de e ju inte samma grej att va en lådsas förälder. men ändå ..man kan komma andras barn nära. jag har ju bara en bror men till er som har flera syskon , ni får nog ta hand om barn ändå men i lagom mängd :)

även ni med ett syskon. om dom nu inte gör som oss och inte vill ha kids. då e det bara att haffa nån kompis unge och leka med :) och sen lämna över när jag vill va ifred , för det vill man. äntligen ser jag att de finns fler som mig

men de kan ju bli att jag ändrar mig , jag e ju rätt ung. men de e ju ine bra att få när man blir äldre , vad tror ni? om man ändrar sig vid 35 -37 år e det nån fara då ? e det för sent på det sättet att man inte har nån ork ? eller e det lättare att de blir nån skada på ungen ? de har jag läst nånstans men vet inte om man ska tro allt man läser :P vad tror ni ? :)

de jag vill att ni ska veta e att ni e inte ensamma om att känna så :)<3